Jag brukar försöka att låta bli att vara hembygdsnostalgisk i bloggen. Men när jag såg ett blogginlägg med rubriken ”2-0 till Skellefteå”, så blev jag i sån stämning att här nu kommer ett litet undantag. Ni som intresserar er för elitseriens slutspel inser förstås att min första tanke gick till semifinalmatcherna, och att jag tänkte att nu måste jag ha missat något. Så var det nu inte, istället handlade inlägget om skillnader i hur kommuner hanterar den ekonomiska krisen, och att Skellefteå beslutat att inte skära ner på personal. Det är vänsterpartisten Rosa som skriver:
Personalen ska inte dras ner, klokt! Underhåll ska tidigareläggas, infrastrukturprojekt finns i tänket, liknar det som Stockholms stad planerar. Men här minskar personalen, blir privata eller arbetslösa, med 8 000 på fyra år.
Mer skiljer. Stockholm sålde ut Birka energi under en tidigare borgerlig majoritet, Skellefteå Kraft finns kvar. Den ökande vinsten i bolaget har kunnat användas till välfärden utan att höja skatten. Vinsten går alltså tillbaka till medborgarnas väl och ve, istället för att hamna i privata företagares redan välfyllda fickor. Investeringar för 1 800 miljoner kronor kan göras, vilket ger jobb till arbetslösa.
Lovande. Men, även om den lokalpatriotiska ådran hos en exilskelleftebo som jag gör det svårt, så är det viktigt att vara ärlig. Allt är inte guld och gröna skogar ens i Guldstaden. Det finns redan sedan tidigare stora brister i kommunens verksamhet. Under och efter 90-talskrisen skars det ned, och någon återställning har inte synts till.
Fredrik Reinfeldt talade i debatten mot Mona Sahlin häromsistens, om att kommunerna skulle ta ansvar för krisen själva. Det följdes sedan upp med beskedet om att regeringen inte tänker skjuta till några pengar, trots att kommunerna tydligt och högljutt har varnat för att konsekvensen av just en sådan politik kommer att bli nedskärningar, varsel och avskedanden. ”Det handlar om kommunalt självstyre”, svarar statsministern med en axelryckning och fortsätter istället att sänka skatterna för välbärgade människor med en aldrig avtagande beslutsamhet.
I kommunfullmäktigen runt om i landet svettas det säkert en hel del nu. Man försöker vrida och vända på siffror och kronor, för att undvika att behöva dra ner på hemtjänstbesök, skolskötersketjänster eller undersköterskejobb. Behoven är skriande, men resultaten går inte ihop. Det pågår en andra våg av varsel, och med regeringens hårdnackade politik kommer den eskalera. Konjunkturinstitutet räknar med att det behöver skjutas till 1,5 miljarder i år, och 14 miljarder nästa år. Resultatet är annars ytterligare 30 000 färre anställda i kommunerna. Det behöver knappast sägas särskilt mycket om konsekvenserna av en sådan utveckling.