Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 3, 2015.
Kära aktivist,
Det här är min första ledare i Rak Vänster. Jag har sett fram emot att få skriva den sen jag blev vald, för det finns så mycket att skriva om. Om hur regeringen hittills verkar mindre radikal än påven, om hur de kurdiska YPG/YPJ-styrkorna i Syrien är de enda som lyckas mot IS men nu angrips av Nato-landet Turkiet, om hur viktigt det är att vi pratar om att dom som jobbar ska ha mer makt. Inte minst hade jag velat skriva om vårt förbund, alla aktivister och vår organisering lokalt. Om hur sprängkraften i kampen kan kännas i hela kroppen.
Jag hade också velat skriva om rasismens normalisering, twitterflödet och de vidriga borgerliga ledarskribenterna som svartmålar min förort. Så blev det också, fast på ett mer direkt sätt, för det finns ögonblick i historien när de långsiktiga, abstrakta perspektiven måste få stå tillbaka och, fokus läggas på nuet. Den svenska sommaren 2015 är ett sånt ögonblick.
Det här skriver jag till dig som aktivist och antirasist. Det handlar inte om vad ni borde göra i klubben eller distriktet, det är inte tal om organisatoriska strategier eller teoretiska planer. Jag skriver inte till dig för att du är medlem i Ung Vänster egentligen, utan helt enkelt för att du har armar och ben. De behövs, liksom din tid och faktiskt också dina extra slantar om du har några.
Jag skriver till dig för att läget är akut. Utanför Twitter-flödet och ledarsidorna finns människor av kött och blod som hotas, trakasseras och utsätts för våld. Anlagda bränder på fattiga EU-medborgares boplatser, bombhot mot flyktinganläggningar, misshandel av kvinnor i slöja. Du behöver inte fler exempel och egentligen behöver jag inte förklara för dig att det finns ett obestridligt samband med det som händer i Twitter-flödet och på ledarsidorna.
Jag har alltid varit stolt över Ung Vänsters antirasism. När andra inom vänstern hänfallit åt allmän snällism, identitetspolitik eller fyrkantiga idéer om att klass är det enda viktiga perspektivet så har vi alltid kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Vi vill att den antirasistiska rörelsen ska vara bred och kunna arbeta på olika sätt på samma gång. Och framför allt så står vi stadiga i analysen om att vänsterpolitik är den viktigaste antirasismen på sikt. Vi vet att det är när vi synliggör de verkliga konfliktlinjerna och visar hur samhällsproblemen kan lösas på allvar som vi kan slå undan fötterna för partier som Sverigedemokraterna. Och just nu ska vi göra det, men vi måste göra mer.
Kära aktivist, gör vad du kan. Ibland är det faktiskt så enkelt, och just nu är det det. Nu måste du göra konkret solidaritetsarbete. Om du inte vet hur måste du ta reda på det.
Bli kontaktperson åt en flykting.
Göm papperslösa i ditt hem eller uppmana vänner och släktingar att göra det.
Hjälp fattiga EU-medborgare och flyktingar genom att ordna med nödvändiga papper, söka försörjningsstöd och kräv att kommunen ordnar boende.
Var med och skydda boplatser.
Ordna soppkök.
Skänk bort filtar, skor och kläder.
Gå med i nätverk och föreningar. Om Tillsammansskapet finns där du bor, gå med. Om inte, starta upp det. Eller starta något annat, se till att andra går med.
Organisera dom som utsätts.
Besök flyktinganläggningar, ordna sociala aktiviteter för barnen. Spela fotboll med dom.
Stöd Fristadsfonden eller andra föreningar ekonomiskt.
Hjälp till som volontär med sjukvård, svenskundervisning eller annat du har kunskap om.
När dom som hotar, misshandlar, startar mordbränder och kastar syra blir fler så måste vi vara ännu fler. Det här är inget jag skriver för att det vore bra OM du gjorde det. Det finns inget alternativ, det är helt nödvändigt. Vi måste skapa trygga platser mitt i otryggheten.
/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster