I kvällens Uppdrag Granskning uppmärksammas det enorma hat som möter kvinnor i offentligheten. Kvinnor som har mage att uttrycka en åsikt, eller som helt enkelt tar plats.
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om det kokande kvinnohatet. Läs det gärna.
Det här inlägget vill jag nämligen ägna åt att tacka alla de kvinnor som vägrar låta sig tystas. Ni journalister, bloggare, sjuksyrror, lärare, systrar, mammor, kompisar, bekanta som vägrar hålla käften trots motstånd från reaktionära krafter, på internet eller runt fikabordet.
Att möta våldtäktsmail i inkorgen eller få hem dödshot i brevlådan är olustigt. Det är klart man blir rädd och det måste man få vara. (Det är när våldet och hoten normaliseras till vardagsmat som det blir otäckt på en helt ny nivå.) Men med rädslan kommer också ilskan. Ilskan över att kvinnor genom alla tider har skrämts till tystnad och underordning. De här männen är inte annorlunda.
Det kanske är en klen tröst, men någonstans är allt det här ändå ett kvitto på sprängkraften i feminismen. Att det fortfarande provocerar att ta plats och uttrycka sig som kvinna. Det om någonsin bevisar att behovet av kamp är lika stort nu som någonsin.
Tack för ert mod. Tack för er envishet. Tack för att ni trots förlöjligande, trakasserier och dödshot fortsätter kämpa för rätten till att ta plats. Vi är många som tillsammans kämpar för en rättvis världsordning. Och det systerskapet ger styrka.