Feminister, socialister, första maj firare,
idag samlas vi för att protestera mot det klassamhälle som förnekar oss våra rättigheter. Och ja, det är en annorlunda samling mot vad vi är vana vid, men det är en samling trots allt. Att pandemin har satt käppar i hjulet för oss är ni alla väl medvetna om, men att stå enade går förbi det fysiska. Det är att vara ett kollektiv, som inte tittar på när samhället försämras. Vi är de som protesterar när det läggs fram förslag om marknadshyror, när man vill inskränka arbets- och strejkrätten, och när de utvisar våra vänner. Vi är de som demonstrerar och agerar för vår rätt till ett värdigt liv, och vår rätt till trygghet. Därför samlas vi, digitalt eller fysiskt, idag och alla andra dagar – för att vi vill förändra samhället.
Just nu pågår det två blockader i Överkalix, båda mot företaget Sveaskog.
Blockaderna pågår, trots rådande kris, för att de är livsviktiga. Kraven om att prioritera miljömål och urfolks rättigheter framför vinst, och att förbjuda all avverkning av Sveriges och Sápmis sista naturskogar är faktiskt livsviktiga. Vi ser att klimataktionerna måste fortsätta under pandemin, för att Sveaskog inte kommer sluta skövla våra urskogar, och för att klimatkrisen inte tas på det allvar som behövs. När vi lämnar pandemin bakom oss behöver vi en stark, stor och radikal socialistisk klimatrörelse. En klimatrörelse som är redo att ta till handling genom aktioner och demonstrationer, som bråkar, blockerar klimatfarlig infrastruktur, och vägrar hålla käften. En klimatrörelse som ställer revolutionära omvälvande krav, som pratar om produktionens roll i klimatrörelsen, om stater och företags skyldighet att ta ansvar för sina utsläpp. Vi behöver en bred, folklig och konfrontativ klimatrörelse, som har utrymme för många oavsett deras förutsättningar. Vi vann kampen om fossilgas 2019, och vi kommer vinna igen. Tack till er i blockaden, vi står med er och bidrar på de sätt vi kan.
Parollen för årets första maj är “Vi förtjänar hela kakan – inte att slåss om smulorna!”
Låt oss prata om vad det innebär att bara få smulorna. Låt oss prata om klass. Att prata om klassamhället är inte svårt. Det är mer än siffror på ett papper, eller statistik om inkomstskillnader eller medellivslängd. Klassamhället är inget abstrakt, utan något som påverkar hela ens liv.
Att prata om den politiska kampen mot klassamhället är inte heller svårt.
Att prata politik är någonting alla kan, det handlar om att prata om allt det där som ligger nära. Som känns i vardagen, som man går och tänker på, som gör en arg. Det är politik när jag pratar med mina vänner om att det är omöjligt att få en tid på UMO. Det är politik när min bror ifrågasätter varför kollektivtrafiken hemifrån oss på landet är så mycket sämre än närmre stan. Det är politik när mina vänner klagar över att deras högstadieskola i förorten har mycket sämre lokaler än den i centrum. Kärnan i politik, i politiskt engagemang, är förståelsen för att det finns orättvisor, och viljan att förändra dem
Det som händer när vi tvingas slåss om smulorna är att vi vänds mot varandra. Men konflikten i klasskampen ligger inte mellan stad och landsbygd, inte mellan förort och innerstad, inte mellan olika arbetare. Den ligger mellan överklass och arbetarklass, och en viktig del av vad vi gör är att tydliggöra den konfliktlinjen. Vi kan tydligt se att den period där högern kallar sig feminister, och försöker vinna röster genom utspel om human flyktingpolitik eller vackra ord om att stå enade är över. Nu skäms inte högern för att samarbeta med fascisterna längre, utan håller dem om ryggen. Vi i vänstern vet, att en kamp mot fascismen inte kan ske i parlamententen, den kan inte ske på debattsidor eller i tidningar. Kampen mot fascismen och de som står i beskydd framför den, måste ske på gator och torg, den måste ske brett, folkligt och konfrontativt. Att vara antifascist är ett arbete som aldrig vilar, men som är livsviktigt.
Låt oss tala om framtiden.
Låt oss tala om en framtid där chefen och ägaren varken får agera diktator eller leva lyxliv på arbetarnas bekostnad, och istället för företagen är det vi som jobbar som bestämmer över våra arbetsplatser. Låt oss prata om en framtid där den uppdelning som finns i samhället idag, där några få äger mycket mer än majoriteten, är borta.
Låt oss prata om framtiden, men låt oss aldrig stanna där.
Låt oss ställa frågan: “Vad ska vi göra?”. Ni kan svaret. Vi ska krossa rasismen, krossa sexismen, krossa klassamhället. Det är vi som bygger det här landet, och det är också vi som kan ta detta i våra egna händer och bygga framtiden. Det enda sättet att göra det är tillsammans. Det vi gör när vi organiserar oss är avgörande för historien. Vi skapar en rörelse som tillsammans jobbar för en vardag där vi har mer att säga till om. En hel rörelse som jobbar för ett annat, bättre och jämställt samhälle.
Vi samlas här idag för att vi vill förändra samhället! Vi är inga ungdomspolitiker med riksdagsambitioner, vi har alla gått med i rörelsen för vi vill ha förändring på riktigt. Att vi enas trots omständigheterna är ett bevis på att vi är många som kommer kämpa tillsammans. Vi har ett liv att leva och då tänker inte vi låta varken klassamhället, könsmaktsordningen eller rasismen stå i vägen. Vi förtjänar hela kakan – inte att slåss om smulorna, världen är vår att vinna och den är vår att förändra till det bättre. Det är vår tur nu. Tack!