På helgens extrakongress i Stockholm valdes smålänningen Håkan Juholt till ny partiledare för Socialdemokraterna. Många av er har säkert sett det på TV eller läst om det i tidningen – mustaschmannen som inte talar stockholmska. Hans installationstal måste betraktas som ett trendbrott i svensk politik. Borta är de teknokratiska anföranden som hämtade ur bolagsstyrelsesammanhang (Fredrik Reinfeldt), gaggiga prognosältande tjänstemannatyper (Anders Borg) och ärtiga besserwissrar av Tomas Tobé-variant.
Äntrar scenen gör en….politiker! Han sa det som alla (förutom fanatiskt verklighetsfrånvända Wolodarski förstås!) ville höra – privatiseringarna har gått för långt. När riskkapitalbolag lever på våra skattepengar (utan att sedan betala egna) och äger våra förskolor, vårdcentraler och skolor är vi bara kunder på en marknad. Klara sig den som kan. Det är ingen välfärd. Att socialdemokratin tar detta på allvar nu är förstås bra. Det appellerar till det som vi saknat i svensk politik – ett statsbärande parti som inte talar om att minska välfärden till en liten kärna – utan om att utöka tryggheten, se till att den omfattar alla, både pensionärerna och de fattiga barnen. Vi hoppas på mer av den framtidstron.
Vi behöver en politisk debatt i Sverige som klargör alternativen. Vi som var ute i gymnasieskolor, arbetsplatser och torgmöten under valrörelsen förra året hoppas att vi åtminstone mer sällan ska behöva svara på frågan: ”vad är egentligen skillnaden mellan (s) och (m)?”. En socialdemokrati som lägger sig så nära högern som möjligt saknar existensberättigande. Vi hoppas nu att de löften som förmedlats också kommer att konkretiseras och realiseras. Sverige behöver det.