I Gaza bor människor som du och jag
som tänker, känner, drömmer och andas
men som nu bombas, såras och plågas.
Det faller tårar från mina ögon.
Människor uppmanas lämna sina hem
man lever i ett utomhusfängelse
attackeras från land, till sjöss, från luften.
Var kan man fly när ingen plats är säker?
Sommar i Sverige när jag hör om invasionen
någonstans mellan grillningen och kortspelet
så långt borta, men ändå känns det så nära.
Solidariteten börjar i insikten om att vi är lika.
Utrikesministern kräver soldater på marken
annars får israeliska barn inget normalt sommarlov
samma dag dödas fyra palestinska barn på en strand.
Rasismen är en fundamental del av ockupationen.
Tv visar hur ungdomar jublar när bomberna träffar
avhumaniseringen drabbar ockuperad och ockupant
på den ena sidan jubel, på den andra tårar.
Det mänskliga i oss kräver att vi protesterar.
Detta är inget krig utan ett övergrepp
ett systematiskt och brutalt våld
för att tvinga ett folk till underkastelse.
Omvärlden sitter tyst vid sidan om.
Så länge ockupationen består finns ingen rättvisa.
Så länge blockaden existerar finns ingen värdighet.
Så länge muren står där finns ingen frihet.
Så länge bomberna faller finns ingen chans till fred.