Det har varit första maj igen.Vi har varit många som gått ut på gatorna under röda fanor och banderoller.
Vad första maj signalerar är två avgörande saker – trots och hopp. På första maj visar vi att vi inte accepterar vad som helst. Att vi inte tänker be om förändring utan se till att göra skillnad genom vår egen kamp. Och på första maj visar vi också att vi tror på oss själva – på människors möjlighet att skapa ett annat samhälle. Första maj är en internationell hyllning till människans mänsklighet.
Därför är första maj årets roligaste dag. Alltid.
Att fira första maj är en viktig tradition men ingen ritual. Den politiska situationen kan utläsas av stämningsläget, av budskapen på banderollerna, av det som sägs i slagorden och i talen.
För min del var förstamajfirandet i sig ett levande bevis på det dramatiska och allvarliga politiska läge som vi befinner oss i. Ett läge där de politiska motsättningarna växer – där ropen med krav på nödvändiga förändringar blir allt starkare, samtidigt som obehagligheterna också växer i antal och djup.
årets förstamajtåg runt om i landet var på de flesta håll de största på många år. I Stockholm var det både festligt och beslutsamt. Vi var så många att vi fyllde hela demonstrationsvägen genom centrala Stockholm. När täten kommit till Kungsträdgården hade en massa människor ännu inte hunnit börja gå från Medborgarplatsen. Ungdomssektionen var enorm. Stämningen fantastisk. Vi var så många som gjorde klart att vi vägrar ta skit; vägrar vara nöjda. Dagens makthavare har all anledning att vara oroliga.
Det var det skojiga. Men det hände också en hel del obehagligt.
Själv var jag senare på kvällen vänsterpartiets fest på restaurang Nalen i Stockholm. Så fick vi höra att polisen slagit till mot dem som tidigare deltagit i gatufesten Reclaim the city. Festen var nu upplöst men några hade tydligen ställt till med skadegörelse. Vi var några stycken som gick ut för att göra en medborgerlig plikt – att se vad som var i görningen, till exempel se var polisen var på väg att göra med de hundratals ungdomar som nu plötsligt blivit fast i polisens avsprärrningar – de allra flesta utan att ha gjort annat än dansa på gatan.
En polisman gick fram till mig när jag var på väg fram och började skrikande fråga varför jag över huvudtaget var där. Mina kompisar hade hunnit gå fram till polisens kedja, men denna polisman hade bestämt sig för att peta lite på min mage med batongen och säga att jag inte borde vara där. Så tappade han intresset. Vi började fråga vad det var som hade hänt, varför de hade spärrat av området och vad som skulle hända med dem som var därinne. Inte så många svar – mest rop om att vi skulle backa. Så kommer det lite olika order om var egentligen den tänkta ("intellektuella" som det kallades) linjen egentligen skulle gå. Plötsligt ropar det aggressiva polisbefälet att vi ska bli bortfösta till ett brofäste ett hundratal meter bort. Därifrån går det inte att se vad polisen gör innanför avspärrningarna. Vi försöker åter fråga varför. Polisen beter sig oförklarligt aggressivt och trissar upp stämningen. Några damer som kommer förbi och tittar på situationen ber mig att lugna ned mig efter jag "har utseendet mot mig". De menar min utländska bakgrund. Så börjar poliserna putta på oss med sina sköldar. Hårt. Polisbefälet ropar till mig "nu kommer det att göra ont". Han säger att de behöver "arbetsro". När jag frågar vad exakt det är för "arbete" som de behöver utföra blir jag nedputtad i backen. Bredvid mig får Jennie Dielemans – programledar i Diskus – helt plötsligt och helt oprovocerad ett snabbt och hårt sköldslag rakt över ansiktet.
Det hela känns otroligt märkligt. Vi försöker kommunicera med den polis som ska vara vår polis, men möts av övervåld. En reporter – någon påstår att han är från Svenska Dagbladet – står och småpratar med poliserna. När det hettar till säger han till mig att jag borde sluta prata med polisen. "Man ska lyda dem – det är bara så", säger han. Det där sitter kvar rätt hårt: "Man ska lyda dem – det är bara så". Det är det som är det skrämmande – att vi "bara" ska lyda utan att få avkräva ens en förklaring av den myndighet som är satt att skydda vår säkerhet.
I Göteborg gick detta skydd ännu bättre till. När Ung Vänsters sektion i det rekordstora första majtåget skulle in på Gustav Adolfs torg genomförde Ung Vänster sin traditionella "tjurrusning" vilket innebär att tåget stannar upp en stund och sedan rusar in på torget. Det innebär helt enkelt att man springer några meter istället för att gå. Polisen var för övrigt underrättad. När de första demonstranterna började rusa in väljer dock en polismän att sträcka ut sitt ben och sätta krokben för en ung kille som bär en banderoll. Han skadas och chockas och förs till sjukhus. När upprörda omkringstående hojtar och klagar grips en person för förolämpning. Detta är förstås helt, helt galet. Polisens kommentar är nog ännu mer bisarr: "Enligt polisens bedömning var rusningen ett brott mot demonstrationstillståndet", skriver TT. "Därför gjorde den här polismannen en snabb åtgärd för att få stopp på de rusande, säger Geir Hogstad, inre befäl på polisen i Göteborg". Vad säger man? Starkt jobbat?
Den som inte protesterar – accepterar. Att protestera och säga ifrån blir allt mer av en uppenbar nödvändighet, i alla fall för den som inte plötsligt vill finna sig i ett samhälle där klyftorna når nya rekord och där de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheter i praktiken tas ifrån oss.
Kom med i kampen.
Kamratliga hälsningar
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster