Hem / Blogg / När vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

När vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

13 december, 2013

Gästbloggare:
Simon Frohlund är ordförande för Ung Vänster Malmö. 

10:e december, på FN:s dags för mänskliga rättigheter, så deporterade svenska staten 20 människor till Afghanistan, ett land som fortfarande befinner sig i ett krigstillstånd. Det här är berättelsen från när vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

Först är vi fem i en bil. Vi kör in på Migrationsverkets parkeringsplats. Vi väntade på att andra skulle ansluta sig. Efter några minuter kommer en grupp poliser och säger att vi får avlägsna oss. Vi meddelar dem att vi inte tänker göra det. De ger oss 1 minut. Vi lägger våra armar i krok och de släpar bort oss från parkeringsplatsen. Vi är inte här för att vara lydiga.
Nu står vi istället i gyttjan på andra sidan vägen, bakom polisens avspärrningstejp. Fler ansluter sig med tiden, vi blir omkring 20 stycken. Vi står med våra banderoller vid vägkanten. Ibland saktar en bil in för att se vad som står på banderollerna, en bil saktar in för att för att gubbarna i bilen vill kalla oss för kommunister. Det står alltid minst en polisbil motsatt oss över vägen.
De som ska deporteras är människor i alla åldrar. På Aktion mot Deportations Facebooksida kan man läsa om Abbas, som greps av gränspolisen när han hade praktik på ett café i Borås. En av de som står utanför förvaret är hans vän. Vännen berättar att de känt varandra sedan de först kom till landet. Under dagen ringer han flera gånger till Abbas för att prata, ibland tvärtom. De tar mobilerna först när deportationen ska påbörjas.
Timmarna går. Det kommer två bilar märkta med kriminalvårdens logga, de kör in på förvaret, bakom grindarna. Det kan vara de här bilarna som ska genomföra utvisningen. Plötsligt ser vi att en av bilarna kör ut. Vi bildar en kedja och försöker ställa oss på vägen, polisen trycker oss tillbaka och bilen passerar. Abbas vän springer efter bilen och bankar på rutan. Kanske är det Abbas som sitter i bilen? En kamrat springer efter, polisen brottar ner honom i ett dike.
Här börjar jag på allvar tappa grepp om tiden. Det har väl något att göra med hungern, kylan, väntan och de plötsliga konfrontationerna. Klockan är kring 17:00. Enligt den information vi får så var ingen av de som skulle utvisas med i den bilen. Det är för mig i skrivande stund oklart om det vi nyss var med om var någon slags förväxling eller om det var något slags psykologiskt trick från myndigheternas håll för att få oss att ge upp. Polisen och Migrationsverket har aldrig tvekat till att luras under tidigare blockader mot utvisningar, de tvekar heller aldrig om att ljuga om möten på Migrationsverket för att kunna gripa migranter på plats.

Vi väntar och vi väntar. En förvirrande mängd polisbilar tycks köra förbi förvaret. Efter vad som känns som en evighet så kommer de vita bussarna. Två helt vita bussar, bussbolag syns inte, nummerplåten är övertäckt. De vita bussarna är, bortom alla ursäkter om att de bara verkställer beslut eller att de bara lyder beslut, deras erkännande. De vet att vad de gör är skamligt. Annars så skulle alla veta vilka hyrda bödlar bussbolagen egentligen är. Det är viktigt att vi registrerar varje detalj på bussarna. Om vi kan ta reda på vilket bussbolag som genomför en utvisning kan vi driva kampanjer mot dem. Utan bussar och busschaufförer kan inte den sortens massdeportationer genomföras.

Grindarna öppnas och bussarna åker in. Nu uppstår ännu en lång väntan. Jag vet inte riktigt när, men efter ett tag tänds ljusen på bussen igen. Den står på det sättet i en timme. Jag hör någon säga att snart är det dags. Jag går fram bland de andra. Poliserna i ledningsfordonet på andra sidan vägen kliver ut och ställer sig på rad framför oss. Plötsligt händer det, bussarna åker ut. Någon ger signalen. Vi försöker rycka fram men polisen trycker omedelbart emot oss. Jag är längst till höger i kedjan. Ett ledningsfordon har kört fram alldeles bredvid mig. De vill nog använda den för att skära av vägen framåt för oss. Jag försöker luta mig mot den så att den inte kan dra fram. Polisen är många, starka och välkoordinerade. Polisen hindrar oss från att gå ut på vägen och bussarna och deras eskort passerar. Vi hoppas att se såg oss, att våra vänner som skulle utvisas såg att någon gjorde motstånd. Att det finns människor som ställer sig emot detta jävla systemet.
Polisen verkar nöjda med sin insats. De tar bort avspärrningstejpen. Vi aktivister samlas i en cirkel, alla håller varandra om axlarna. Många gråter.
Vi samlar oss. Vi vet inte till vilken flygplats de kommer att föras till. Vi som är beredda att följa efter sätter oss i bilarna. Vi vet inte vilken flygplats som de kommer att utvisas från. Kanske Sturup, kanske Kastrup, kanske så långt som Landvetter. Vi har tappat bort spåret efter bussarna. Någon ringer till Sturup, där människan i telefonen hävdar sig inte känna till något flyg till Afghanistan. Vi får ändå höra att det kan vara på Sturup så vi åker dit. Vi är inte säkra på om det är ett tecken på att vi hittat rätt eller om det är praxis att en massa snutbilar följer efter när vi försöker snoka runt utanför. Vi går in och försöker fråga personal och väntande människor om de sett något, tre poliser spanar över oss från en balkong på övervåningen. Vi börjar nästan tro att vi kan ha tagit fel när vi plötsligt ser polisbilar, bussar och kriminalvårdens bilar lämna flygplatsen. Att de lämnar kan bara vara ett tecken på att de fullbordat deportationen. Vi vet inte om flygplanen som vi ser lämna är flygplanen till Afghanistan men vi tror att de åkte medan vi var på flygplatsen. Vi ser utifrån att någon på byggnadens övervåning tittar ut och flinar åt oss. Det är ungefär midnatt.
Morgonen därpå kan man läsa att flygplatsen i Kabul skakades under morgonen av en exploderandebilbomb. Talibanerna tar på sig dådet. Detta är den värld som våra vänner har skickats tillbaka till.
Deportationerna kan stoppas. Men det krävs olydiga. Migranter som vägrar göra sig ”transportabla” för Migrationsverket Aktivister som ställer sig i vägen. Chaufförer och piloter om vägrar genomföra utvisningar. Medpassagerare som vägrar hålla käften och låtsas som ingenting. Men vi måste bli fler. Det kan handla om liv och död.