Ibland får jag frågan varför jag är politiskt aktiv i en organisation. Det moderiktiga förhållningssättet till politiskt organiserade människor är skeptiskt men låtsat fascinerat (jfr. fågelskådare). Detta tar sig även fysiska uttryck. Unga, verbala människor, påfallande ofta med hornbågade glasögon, lägger huvudet på sned, pannan i avslappnat djupa veck och försöker "förstå".
Det är märkligt. Mitt politiska engagemang baserar sig på den föga svåruppnådda insikten att människor lever i samhällen. Att leva i samhällen påverkar våra liv. Därmed har vi ett intresse av att påverka samhället. Här är några skojiga saker som har hänt, eftersom människor har varit politiskt aktiva och kämpat på bäst det går: Allmän rösträtt (högern var emot, beslutet fattades eftersom arbetarna hotade med revolution och jävulskap), gratis skolgång (aldrig populärt hos överklassen, som ansåg att grova händer passar finfint på arbetarklassen), möjligheten att ha sex före äktenskapet (ungsocialisten Hinke Berggren fängslades en gång i tiden för att ha propagerat för "kärlek utan barn", Lenin sålde kondomer).
Frågan om engagemang är inte politiskt neutral. Undertecknad, som kommer från Iran, bor i Rinkeby och har två föräldrar som ägnat den mesta av sin tid i Sverige åt arbetslöshet har andra intressen än den som bor på östermalm och vars främsta huvudbry är valet av aktiefond. Den som trivs rätt bra med sakernas tillstånd kan luta sig tillbaka. Andra får se till att öka, som det heter i lumpen.
Om man nu vill förändra något är det rimligt att göra det tillsammans med andra.. Frilansrevolutionär är en så kallad contradiction in terms. Det händer också saker med människor som försöker förändra istället för att bara prata om saken. Liksom mycken jogging ger god kondition ger politisk organisering farligare medborgare – för dem som för tillfället bestämmer. Att däremot läsa Derrida och Foucault och samtidigt isolera sig från praktiskt arbete är ett klockrent recept för att bli dum i huvudet och ointressant som politisk tänkare. Samtidigt är det ett framgångskoncept om man vill bli kulturskribent på någon större dagstidning.
Detta är något av ett problem. När jag gick på högstadiet och spelade pingis i "baracken" , vårt uppehållsrum som senare lades ned, så hade SAF-radio små propaganda-jinglar om höga skatter och om de onda "politikerna". Idén om att organisering är något trist och lite småäckligt ingår i samma ideologiska paket. Vänstern torskar, högern vinner. Själv har jag objektiva intressen av att mina studiekamrater på Handels i framtiden bestämmer mindre över mitt liv. Alltså organisering.
För övrigt vill jag göra alla som missat det uppmärksamma på hur kommersialiseringen av media driver fram en ständigt högre intellektuell nivå på den allmänna debatten. Följande schyssta analys levererades i Expressen den 20 augusti:
"Kan man då verkligen jämföra extremhögern och extremvänstern? Absolut, menar Per Wikström ["expert", min anm.]. De har en gemensam rot i punkrörelsen […] De ser ofta likadana ut".
Kamratliga hälsningar
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster
Texten är ursprungligen skriven som krönika till www.yosthlm.com i september 2001.