Jag hade missat det här. Av någon anledning läser jag inte så ofta i ”Allt om barn”. Men efter att jag blivit uppmärksammad på det genom Röd Press så känner jag mig tvungen att kommentera.
Jag avskyr folk som föraktar överviktiga människor. Är detta på allvar? Och vad fan ska det föreställa? Tror hon att elakheterna blir till någon form av humor eller? Ella Bohlin skriver med ett så drypande människoförakt att man blir alldeles iskall. Snälla någon ge människan kicken från sitt jobb som krönikör och låt henne aldrig få skriva en rad till i er tidning. Låt alla nyblivna morsor slippa hennes spyende förakt. Hon skriver som om det vore något slags fritt val att älska sin kropp, och om man inte gillar dallret är det bara att bygga om den, på samma sätt som ungarna monterar ihop sitt lego.
Nästan alla mina kvinnliga kompisar förhåller sig till mat och ätande på ett osunt sätt, nästan alla mina tjejkompisar har mer eller mindre kroppsångest. Flera av dem har haft anorexi och/eller bulimi. En del av dem är flerbarnsmorsor. En av dem är en ensamstående personligassistent. En annan tjej som jag känner vägrar att äta inför andra för att hon känner sig äcklig och fet. När man var yngre så var den tjocka tjejen i klassen skolans äckel.
Överviktiga människor har redan ett helvete som det är. Själv är jag glad över att min mamma käkade kokosbollar och att jag slapp växa upp bredvid en tvättbrädemage. Frånvaron av den har inte skadat mig det minsta. En av mina närmaste var överviktig när vi växte upp, oräkneliga är tillfällena då jag såg henne gå sönder under åren. Vi skulle bada och hon hade vågat sig i en baddräkt. Hon var nio år, jag var äldre och vi hade några grabbar med oss. När vi stod i poolen så var det en av dom som sa ”varför är du så fet, kolla på Ida, så ska man se ut”, jag var ett benrangel. Hon hade varit försiktigt lycklig, det såg ut som att hon gillade vattnet mot kroppen, men som att hon hela tiden trodde det var för bra för att vara sant så hon rörde sig liksom försiktigt. Jag såg hur hon dog efter kommentaren, man kunde se det i hennes ögon. Hon skrek något kaxigt tillbaka, för sådan var hon, sådana var vi båda två. Men hon var ju en fet tjej så då får man ju verkligen inte skrika och ta plats. Killarna hånlog och kallade henne ”din feta jävel”. Hon sprang därifrån, jag tror att hon grät, det gjorde hon i alla fall ofta när sånt här hände. Jag stod kvar och visste inte vad jag skulle göra. Men sedan kom den igång, rangelkroppen. Det skulle bli den första gången i en ganska lång rad av tillfällen då jag använde den till att slå, sparka, fräsa och dränka olika killar som fick min vän att dö framför mina ögon. Det hjälpte förstås inte min vän särskilt mycket, hon var elva när hon fick bulimi ordentligt och tolv då hon använde rakbladet mot handleden första gången.
Självklart är det inte bara skönhetshets, ideal och stupida hatartiklar som är grunden till allvarliga ätstörningar. Kroppsångest befinner sig på en helt annan nivå än anorexi, men ändå ofta på samma skala. Det ångestladdade föraktet för kroppen som många tjejer bär på, i olika form, i olika grader, är knappast någonting hälsosamt eller positivt. Visst ska man ta ett kollektivt ansvar för det folkhälsoproblem som övervikt innebär, det finns massa grejer man kan göra. Men att som nybliven morsa få en generalutskällning av en stinkande moraltantkådis hjälper inte folkhälsan framåt. Och jag undrar fortfarande, är detta sant? Är människan ondskan själv? Känner hon ingen som tar en kokosboll för mycket?