I den nyligen presenterade Senior 2005-utredningen sägs det att varannan svensk i framtiden skulle behöva arbeta till 79 års ålder för att behålla den nuvarande balansen mellan förvärvsarbetande och andra. Detta anses som nödvändigt för att klara försörjningen av våra äldre och den gemensamma välfärden, givet faktumet att vår befolkning blir allt äldre.
Detta är förvisso endast ett räkneexempel. Men likväl ett hån mot de som redan idag sliter ut sig under sina yrkesverksamma liv. De flesta vårdbiträden tar helt enkelt slut i kroppen i femtioårsåldern. Väldigt många i arbetarklassen överlever inte ens till 79 års ålder. Att låta svaret på frågan om vår demografiska trappa bli att helt sonika konstatera att människor måste arbeta längre upp i åldrarna är inte en hållbar strategi.
Det är inte första gången olika former av förment tekniska eller s.k. objektiva begränsningar används för att definiera vad som anses politiskt möjligt. Den här gången är det hänvisningar till den demografiska sammansättningen av folket, men i andra sammanhang handlar det om saker som utgiftstak eller ”ekonomiska realiteter”. Naturligtvis kan man inte vifta bort detta utan att syna det vidare.
Då framgår, att det bara är begränsningar om man antar en massa andra saker. Om man på förhand utgår från att vi ska fördela rikedomen i vårt land på ett visst sätt eller att bara vissa skatteintäkter är möjliga. En djärv satsning på en stor och fungerande offentlig sektor är den enda rimliga lösningen. Vi behöver betydligt fler anställda inom offentlig sektor än idag, inte färre. Pengarna finns i allra högsta grad, det vi i längden inte har råd med är nuvarande nedskärningar. Vi står helt enkelt inför ett vägval – om de flesta ska slita ut sig för att ett fåtal ska ha en trygg och lyxig tillvaro och ålderdom eller om samhällets rikedomar, som vårt gemensamma arbete producerar, ska användas till vår gemensamma välfärd.
För att skaffa ordentliga möjligheter för människor att ha ett bra liv och en värdig ålderdom, krävs även att man har rimliga förhållanden under sina yrkesliv. Genom att sänka arbetstiden minskar vi belastningen på oss under tiden vi arbetar. Det gör inte bara att vi orkar jobba hela vägen fram till 65-årsdagen, utan också att vi mår bättre när vi blir gamla. På så sätt får vi höjd livskvalitet när vi blir äldre och en bra arbetsmiljö idag.
Ja, vår befolkning blir allt äldre. Belastningen på välfärdssystemen kommer att öka i framtiden. Men det håller inte att använda just detta faktum som slagträ för nedskärningar. Nej, låt detta faktum istället leda till den enda rimliga konsekvensen – en större gemensam sektor.
Ung Vänsters förbundsstyrelse 031102