Feminismen har klivit framåt de senaste åren. När feminist då jag gick i högstadiet närmast var att betrakta som ett skällsord, är det idag något allt fler, framförallt unga tjejer, väljer att kalla sig.
Medvetenheten om att vi fortfarande lever i ett samhälle som är långt ifrån jämställt har ökat – så även viljan att göra något åt det. Under våren har debatten om mäns våld mot kvinnor fått stort utrymme, och ett perspektiv där mäns våld mot kvinnor ses som den våldsammaste konsekvensen av ett samhälle där kvinnor är underordnade snarare än ett undantag, har fått genomslag. Det stora stödet för nybildade Feministiskt Initiativ, visar att feminismen förmår mobilisera och att den feministiska rörelsen kan skrämma etablissemanget.
Det är därför inte konstigt att SVT sänder en dokumentärserie där man utsätter ROKS, riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, för en kritisk granskning. Den organisation som sticker ut hakan och tar sig utrymme måste alltid vara beredd att försvara sig mot kritik. Den feministiska rörelsen måste självklart välkomna debatt om feministisk teori och praktik, då det innebär att vi kan utvecklas och förbättrar vår analys.
Men de dokumentärer som SVT nu sänt kan knappast utgöra någon rimlig grund för en sådan diskussion. I dokumentärerna försvinner de relevanta frågorna under insinuationer, märkliga kopplingar och angrepp på hela feminismen som sådan. Det finns därför en uppenbar risk att dokumentärerna används för att trycka tillbaka en hotande feministisk rörelse, och att stödet till ROKS och andra organisationer som hjälper utsatta kvinnor dras tillbaka. En sådan utveckling vore minst sagt olycklig.
Ung Vänster gav i år sitt feministpris till ROKS, och utnämnde de ideellt arbetande jourkvinnorna till de verkliga hjältarna. Det är ett beslut vi fortfarande är väldigt stolta över. Ung Vänster delar inte på alla punkter ROKS syn på mäns våld mot kvinnor eller deras analys av könsmaktsordningen, men det förändrar inte att organisationen gör ett ovärderligt jobb i att hjälpa och stödja utsatta och misshandlade kvinnor. När samhället låtit bli att ta sitt ansvar för ett av våra största folkhälsoproblem, mäns våld mot kvinnor, har kvinnojourerna varit räddningen för tusentals kvinnor och många gånger räddat liv.
ROKS perspektiv är den utsatta kvinnans. För den kvinna som levt i en misshandelsrelation är det ovärderligt med ett forum där man slipper bli ifrågasatt och kan få villkorslöst stöd. Att ROKS så tydligt väljer sida för den utsatta kvinnan är ROKS styrka, och innebär naturligtvis också att man avstår från att ta hänsyn till andra perspektiv.
Ett av de allvarliga problemen med gårdagens dokumentär är att den framställer det som om behandling av misshandlande män skulle stå i motsättning till ett könsmaktsperspektiv. Det är naturligtvis djupt felaktigt. Istället är ju ett könsmaktsperspektiv på misshandelsrelationen en förutsättning för framgångsrik vård av misshandlande män. En bärande beståndsdel i behandlingen är att männen tvingas inse sin egen roll i upprätthållandet av en ojämlik ordning.
Ung Vänster stödjer naturligtvis vård av män som misshandlat, vi förespråkar alltid behandling istället för straff. Att öka stödet till vård och behandling istället för fängelsestraff är en sjävklar vänsterståndpunkt. Om det kan bli resultatet av dokumentären är det välkommet.
Men det som dokumentären missar är att det finns en uppenbar risk, om utgångspunkten blir den misshandlande mannen istället för den utsatta kvinnan, att fokus hamnar på att bevara kärnfamiljen, snarare än att hjälpa kvinnor att bryta upp ur destruktiva relationer. Vi kommer aldrig kunna acceptera en politik som går ut på att kvinnor ska stanna kvar hos män som misshandlar. Principen om att gå vid första slaget är självklar, och står inte på något sätt i motsättning till att därefter också erbjuda eller tvinga mannen till behandling.
Journalisten Katarina Wennstam har i den uppmärksammade boken "En riktig våldtäktsman" beskrivit hur vårt samhälles syn på män, kvinnor och sexualitet bidrar till att rättfärdiga mäns övergrepp på kvinnor. Hon visar att de män som våldtar i de allra flesta fall inte är några dreglande galningar, utan snarare en kille som betraktas av omgivningen som schyst och snäll. Hon visar också att det är vårt samhälle, snarare än feministerna, som stämplar män som "djur" som inte kan kontrollera sig själva, och att föreställningen om mäns okontrollerbara sexualitet fortfarande används i svenska domstolar. Uppfattningen om våldtäktsmän som något väsenskilt från den vanliga, schysta, svenska mannen, gör att att män som våldtagit kan upprätthålla en självbild där de inte är en våldtäktsman, och betrakta det de gjort som något helt annorlunda än galningen som hoppar fram ur buskarna. Gårdagens dokumentär bidrar väldigt uppenbart till att att bekräfta den bilden. Att Sveriges television sänder en dokumentär som saknar väldigt många perspektiv är sorgligt. För den feministiska rörelsen blir nu uppgiften att ta plats i debatten och fortsätta kampen ännu viktigare.
Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster
För mer information, kontakta Tove Fraurud:
070-799 16 51, [email protected]