Hem / Artiklar / Stockholm behöver Albano

Stockholm behöver Albano

16 februari, 2011

Ett nytt område planeras mellan Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms Universitet. I det nya Albanoområdet föreslås såväl ett välbehövligt tillskott av 800 studentbostäder, liksom nya undervisningslokaler för två lärosäten som börjat växa ut sina kostymer. Men programförslaget hann knappt ens skickas ut på remiss förrän det blev föremål för en häftig debatt. Det planerade området ligger i en del av Nationalstadsparken, och i debatten har parkens unika naturvärden förts fram liksom fullt legitima krav på att dessa ska respekteras under det fortsatta planarbetet. Men debatten har också präglats av en många gånger osaklig och onyanserad argumentation, vilket har försvårat möjligheten att föra en konstruktiv debatt om hur Stockholm ska kunna växa och utvecklas som universitetsstad.

Man kan lugnt säga att det florerar många seglivade myter i debatten kring Albano. En sådan är att campusområdet och den nya bebyggelsen skulle innebära att det är stora grönområden i Nationalstadsparken exploateras. För den som är orolig rekommenderar jag en promenad från Odenplan till Frescati för att faktiskt ta sig en titt på området ifråga. Albano är idag ett ödsligt industriområde på förorenad mark och knappast en plats dit man vill ta vovven för en vårpromenad. Dessutom ligger området inom den del av översiktsplanen för Nationalstadsparken där exploatering faktiskt är tillåten.

I debatten har programförslaget för det nya Albanoområdet vidare beskrivits som ett uppförande av ”femton Hötorgsskrapor” mitt i Nationalstadsparken, bland annat av en förening som kallar sig Förbundet Ekoparkens Vänner. I själva verket planeras en låg och tät bebyggelse, där siktlinjerna från bland annat Brunnsviken är bevarade. Programförslaget innebär vidare gröna tak, nyplantering av ekar och en ekodukt över Roslagsbanan. Den nya bebyggelsen skulle snarare kunna öppna upp och göra Nationalstadsparken ännu mer tillgänglig för allmänheten, inte minst för de över åttahundra studenter som skulle kunna få en bostad i ett naturnära läge med gång- eller cykelavstånd till sitt lärosäte.

Argumentationen om att studentbostäderna lika gärna kan byggas någon annanstans håller inte heller. Albano innebär en unik möjlighet att knyta samman Kungliga Tekniska Högskolan, Frescati, Kräftriket och Albanova genom ett riktigt campusområde, någonting som vi inte direkt är bortskämda med i Stockholm. Student- och forskarbostäder skulle blandas med undervisningslokaler samt offentlig och kommersiell service på gång- eller cykelavstånd från Stockholms innerstad. Detta kan man inte uppnå med exploatering på annan plats. Den nya Albano skulle snarare vara ett viktigt steg i att utveckla Stockholm som universitetsstad. Genom att bostäder kan blandas med lokaler för undervisning och forskning kan man skapa ett dynamiskt område som är levande under större delen av dygnet – till skillnad från exempelvis Kräftriket där bristen på bostäder gör att hela området dör och upplevs som otryggt efter kontorstid.

Det har sagts förr, men det tål att sägas igen. Bostadsbristen i Stockholm gör inte bara att unga fastnar i flyttkaruseller mellan andra- och tredjehandskontrakt eller tvingas bo hemma mot sin vilja – den är också ett hinder mot hela stadens utveckling. Bristen på hyresrätter och studentbostäder gör att arbetssökande är tvungna att tacka nej till erbjudna tjänster och studenter till efterlängtade studieplatser. Samtidigt vet vi att Stockholm kommer att växa med ett helt Göteborg inom tjugo års tid och att det kommer att råda stor brist på högutbildad arbetskraft i regionen inom några år. Med ett sådant utgångsläge fungerar det inte att säga ”bygg gärna en himla massa bostäder, men bygg för guds skull inte här”.

Under det kommande planarbetet för Albano kommer man behöva driva på för att området fortsätter att innehålla en hög andel studentbostäder, att området byggs för att vara tillgängligt för alla och för att Stockholms stad ska ta en del av exploateringskostnaderna för exempelvis infrastrukturen om det innebär att hyrorna kan hållas låga och att projektet faktiskt blir av. Det sista som behövs är att vi tackar nej till 800 studentbostäder och en unik möjlighet att skapa ett levande campus för Stockholms nuvarande och framtida studenter. Vi måste ha högre ambitioner för Stockholm än så.