Nu kryper den till korset, den överbetalda överklassen. Regeringen, dess företrädare och apparat dryper av översitteri, arrogans och anarki. Fusket, de svarta pengarna och den exploateringen är överklassens vardag.
Jag var tillsammans med en tjej för ett bra antal år sedan. Välbeställd familj, stor vit kåk utanför stan, två bilar, hästar, sommarstuga och motorbåt. Pappan var de lokala företagarnas alfahanne – han hade fet fallskärm och allt. Moderaterna hade en stabil väljarbas i den vita kåken. Kontrasterna i vardagen var minst sagt stora. Jag bodde i en trea på sextio nånting kvadrat tillsamman med morsan, farsan och lillebror. Fredagarna var en klassresa. Då åkte jag ut till den vita stora kåken utanför stan. Ofta fick jag skjuts. Jag fick uppleva mycket. Enda blatten åkandes motorbåt i Hamburgsund – det hade aldrig hänt förut. När jag kom hade jag dåligt samvete. Det kändes som jag hade svikit mor, far och bror genom att spendera en dag eller två i annan värld. Det kändes som jag hade lämnat dem i sticket
Är det något jag kommer ihåg från den tiden så var det illamåendet. Det var kaos i den vita kåken och jag hatade det. En splittrad familj. Storasyster som lämnat kaoset för stora stan. Tystnaden, alkoholen och förmodligen otroheten. Det var ett oerhört slösseri, det som pågick i den vita kåken. Matkassar köptes, kyl och frys fyldes och samma matkassar slänges i soptunnan några dagar senare. Tjejen och hennes föräldrar köpte mer mat än tre familjer tillsammans. Själva köpandet var central.
Fusket, det som så många moderater verkar ha satt i system, skymtade fram även här. Företagskortet användes flitigt. Allt som köptes, från mjölk till oxfilé till bensin, sattes på företaget. Den moms som morsan betalade för storförpackningarna i Exet, slapp tjejens familj. Svart städhjälp förekom också. Det pratades inte högt om det om inte det behövdes lite gnäll som blåslampa i häcken på den stackars människan som städade kåken, klippte gräsmatan eller skötte hästarna. Låt mig påminna om detta från Skatteverket. Nu efter hand är jag glad att jag fick uppleva den sidan av Sverige. Jag fick perspektiv. Konfliktperspektiv.
Det är förstås inte så att de rika är onda. Självklart inte – inte mer än någon annan i alla fall. Däremot lever de i annan vardag än de flesta människor. Vinstmaximering präglar alla steg och samtliga mänskliga relationer. Fusk, svarta pengar och total avsaknad av medlidande för andras “livspussel” trivs därför bäst bland överklassen, i de vita kåkarna, i de natursköna enklaverna som de byggt. Överklassen måste få beröm för sin ärlighet. De lever som de lär. Helst av allt ska det inte finnas några skatter, några avtal på arbetsmarknaden och helst ska notan betalas av någon annan. Svart städhjälp är på alla punkter en mikro-snapshot av det borgerliga paradiset. På alla punkter förutom en – de jävla snokande journalisterna.