Vi är många som inte glömt hur folkpartiet i och med förra höstens valrörelse seglade upp som det etablerade svenska parti som gjort enskilt mest för att introducera rasistiska och främlingsfientliga partiers frågor i debatten. Först legitimerade folkpartiet såväl Danskt folkeparti som Sverigedemokraterna genom att ge deras företrädare oförtjänt uppmärksamhet. Därefter övertogs delar av dessa partiers politik och insinuanta retorik. Det var ett framgångskoncept för folkpartiet. Och en rätt riskfri väg. Det är ju knappast Lars Leijonborg och hans glada gäng som drabbas av ökad främlingsfientlighet och –hets.
När nu Lars Leijonborg återgått till sin normaltrista framtoning och EMU-kampanjen inte vill lyfta för liberalerna dammas så trumfkortet av igen. Denna gång är det ungliberalen Fredrik Malm som passar på att vinna poänger på gammal god muslimhets. Den väne Malm – som givetvis är för mångkultur samt ”ändamålsenliga lokaler” för religionsutövning – går till storms mot Moskén i Stockholm (DN 21/8). Enligt Malm har en extremistisk predikant talat för självmordsattacker mot civila israeler. Detta förnekas visserligen av andra som deltog på mötet, men det är inte det intressanta. Det intressanta är Malms angreppssätt och effekterna av det.
Malm för muslimer kollektivt ansvariga för en enskild predikants ståndpunkt. ”Muslimer i Sverige borde vara bedrövade över att deras moské blir en nyckelplats för denna sorts predikan”. Går Fredrik Malm omkring och är bedrövad över att Livets Ord är kristna? Bör jag ställa kyrkobesökare i Mellansverige till svars för att knäppa kristna gör knäppa saker?
Malm har två syften. Båda är frånstötande cyniska.
För det första rider han på vågen av hets mot muslimer och förstärker den ytterligare. Det är ”extra viktigt att alla kulturella, etniska och religiösa minoriteter ställer upp bakom de grundläggande värderingarna för demokratin”, skriver han. Underförstått att muslimer tenderar att inte göra det. Vidare går han loss med en bisarr jämförelse mellan ”kommunismen, nazismen och nu (sic!) den islamiska fundamentalismen”. Han talar om ”den tredje globala ideologin med totalitära ambitioner under de senaste hundra åren”. Han talar förstås i nattmössan, men poängen är att utmåla muslimer som hot och vinna billiga poänger på att framstå som ”handlingskraftig” mot detta onda. ”även om de islamiska terroristerna har Koranen och inte ’Mein Kampf’ som bibel påminner deras mentala struktur och världsbild om den tyska nationalsocialismens” skriver Malm. ”Mental struktur”. Jämförelse mellan Koranen och Mein Kampf. Smaka på det. Malm börjar, och i vårt korrupta och korkade medielandskap hänger de massproducerade ledarskribenterna på. I ett läge då USA massmördar oskyldiga människor runt om i världen är det förstås passande att ha ideologiska stormtrupper i form av ungliberaler som Malm, som skapar det lämpliga idéklimatet för att dessa övergrepp ska kunna fortgå.
För det andra är Malms syfte det sedvanliga stödet till en brutal, rasistisk terorrstat; Israel. Malm blandar bort korten. Han lyfter fram oacceptabla men marginaliserade terroruppmaningar, för att dölja huvudfrågan: att palestinskt motstånd mot ockupationen är legitimt och framför allt självklart. Palestinier kommer att fortsätta kämpa mot ockupanterna, liksom irakier idag gör. Kolonialismens radskrivare kanske inte begriper den ”mentala struktur” som gör att människor inte låter sig slaktas och förnedras, utan reagerar. Men så länge ockupationen består, består motståndet.
PS. I förra ”Ali har ordet” tog jag upp ja-sidans argumenationshaveri. Sedan dess har haveriet fördjupats. Sören Gyll har gått ut och lekt Gudfadern och velat tysta enskilda ministrar i Sveriges regering. Sådan är ”näringslivets” demokratisyn. På DN Debatt 23/8 samlas ”nitton kända kulturarbetare”, från ”den liberala högern och den internationalistiska, frihetliga vänstern” för att fullborda chic-vänsterns kollaps. Människor som inte vet ett dyft om vanligt folks livsvillkor uttalar sig här om att vi ska ha ”nya influenser, mer av nya tankesätt och livsstilar och mindre av inskränkthet och jantelagstänkande”. Visst är det härligt med det nya greppet att flytta makt från folkvalda organ till hemliga direktörsmöten. De nya livsstilar som den europeiska massarbetslösheten föder måste bejakas. Och fy för inskränkta kollektivavtal. Bättre då att vara springvikarie och kompensera sin låga lön med att sjunga sånger av Arja Saijonmaa.
Med kamratliga hälsningar,
Ali Esbati
030824