På SvD: s debattsida levereras skarp kritik mot den björklundska skolan.
Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan.
Det skriver Hans Åke Scherp från Karlstads universitet.
Jag hör inte till dem som ropar högst efter en skolpolitik som helt anpassas till forskningsresultat på området. Jag tycker att man behöver vara mer nyanserad och också ha i åtanke att vetenskap förstås produceras i en kontext, en samhällelig-politisk sådan, och att forskare också är människor med en politisk grundsyn. Forskningsresultaten på skolans – inlärningsteoriernas, didaktikens – område är inte entydiga och inte självklart riktiga – det beror helt enkelt på vad man vill med skolan och vilken roll man tycker att skolan ska spela i samhället. Jag tycker att man ska problematisera den vetenskapliga grunden. En som däremot, i retoriken, inte förefaller tycka så, är Janne Björklund som tvärtom ofta talar om att skolan ska vila på vetenskapens grund och att skolpolitiken ska utformas därefter. Därför blir det nästan löjligt att han så nonchalant bortser ifrån forskningsresultaten på det område där det råder som mest vetenskaplig enighet: nämligen vad gäller betyg. Det är betyg och regeringens tidigareläggande av sådana som Scherp skriver om i debattartikeln ovan. Han är inte ensam, flera forskare har försökt göra sin röst hörd i debatten med samma budskap: betygen främjar inte lärandet, snarare tvärtom. Men lyssnar ansvarige ministern? Icke.
Betygsfrågan är kanske den del i regeringens skolpolitik som har diskuterats mest. Det är egentligen synd tycker jag. Det finns andra delar, som är än allvarligare. Jag tänker på den gymnasiereform som komma skall, där skolans funktion som sorteringsmekanism ska förstärkas på ett i modern tid unikt sätt. Väck med ambitionen om grundläggande högskolebehörighet för alla, in med mindre kunskap för de mindre bemedlade ungdomarna. Det är konsekvensen. Skolan ska inte leda till bildning, fostra kritiskt tänkande medborgare som kan ifrågasätta och påverka, utan den ska vara en effektiv producent av arbetskraft.
För den skoltrötte, och för dem som med rätta är oroliga över skolans brister, kan den politiken vara förrädiskt lockande. För de ungdomar som kommer att komma ut på andra sidan, med kunskaper långt under sina bättre bemedlade jämnårigas, är politiken en klassfälla.