Under de senaste dagarna har den antirasistiska kampanjen ”Jag är Jason” debatterats såväl i media som bland antirasister i stort. Det är bra. Synen på kampanjen utgör ett viktigt strategiskt vägval för den antirasistiska rörelsen. I ett läge där rasistiska krafter stärker sin ställning och vi dessutom kan se en omfattande folklig mobilisering mot rasism – inte minst kring de demonstrationer som nu arrangeras över hela Sverige – skulle det vara ett stort strategiskt misstag om antirasister börjar vända sig inåt.
Diskussionen om kampanjen är kopplad till ett filmklipp där artister läser upp Jason Diakités tal från Fem i tolv-rörelsens prisutdelning i riksdagen. Kritiken har handlat om hur ”vita, män, medelklass och cis-personer” – däribland Tomas Ledin – kan utge sig för att vara Jason. Det är en tolkning av filmens budskap som är alltför bokstavlig. Jag har svårt att se att Tomas Ledin och de andra menar att man fullt ut delar Jason Diakités upplevelser och erfarenheter. Jag tolkar filmens budskap som att många är beredda att tillsammans med honom kämpa mot rasism. Jag skulle önska att fler gjorde samma sak. Det som gör filmen viktig och träffsäker är just det som den kritiseras för – att den visar på en enad front i kampen mot rasism.
Självklart finns det strukturell rasism, förtryck och diskriminering som begränsar livet för många människor i vårt land. Personer som ser ut som mig eller Tomas Ledin löper ingen risk att drabbas av inre gränskontroller i tunnelbanan. Det är ingen som ifrågasätter vår rätt att befinna oss i Sverige. Den som har ett namn som likt våra klingar ”svenskt”, kommer inte att få sin jobbansökan bortsorterad enbart på grund av just namnet. Diskriminering och rasistiska föreställningar genomsyrar hela samhället. Varken jag eller Tomas Ledin kan hävda att vi utsätts för strukturell rasism, men diskussionen om privilegier riskerar att skymma vilka det är som verkligen tjänar på rasismen.
Det är inte hyresgäster som vinner på diskrimineringen på bostadsmarknaden, och detoavsett hur många generationer tillbaka man har bott i Sverige. Det gör fastighetsägare som utifrån rasistiska idéer kan välja och vraka mellan hyresgäster. Löntagare i Sverige – oavsett etnicitet och bakgrund – förlorar på att papperslösa och arbetskraftsinvandrade utnyttjas med löner och arbetsvillkor som ligger långt under villkoren i kollektivavtalen. De enda vinnarna på en rasistiskt färgad arbetsmarknad är arbetsgivare som vill ställa arbetare mot arbete. Vi som inte utsätts för godtyckliga krav på att identifiera oss när vi är på väg hem från jobbet, tjänar inget på att andra människor som bor i vår stad möts av den typen av krav. De som tjänar på rasismen är de som vill flytta fokus från verkliga konflikter och samhällsproblem – som klasskillnader, orättvisor och massarbetslöshet – och istället så misstro och falska konfliktlinjer mellan människor. Alla vi andra har istället allt att vinna på att hålla ihop mot rasismen.
Jason Diakités tal berörde också många av oss som inte utsätts för strukturell rasism, men som ser att rasistiska föreställningar splittrar, delar upp och förvrider människors syn på det samhälle vi lever i. Att talet sprids – också tolkat av andra – är viktigt. Vi behöver höra fler berättelser från människor som utsätts för diskriminering och rasistiskt förtryck. Av samma anledning och på samma sätt berördes jag mycket av alla de berättelser och erfarenheter som spreds på hashtaggen #minflykt för någon månad sedan. Genom dessa och andra berättelser synliggörs den strukturella rasismen. Grundfrågan är varför Tomas Ledin och Jason Diakité kan ha helt olika erfarenheter – och i praktiken olika utrymme och rättigheter – trots att båda är svenska medborgare och lever i samma land. Jag är helt övertygad om att också personer som inte påverkas direkt faktiskt kan se sig själv i andra.
Tendensen till att vända sig inåt, som börjar framträda i den antirasistiska rörelsen, oroar mig mycket. När man delar in antirasister i ett ”vi” och ett ”ni” är jag rädd för att man försvagar den antirasistiska rörelsen. I en allvarlig tid borde vi i den antirasistiska rörelsen fundera mindre på vilka som är med, och istället fokusera mer på de som inte är det och på hur vi ska nå dem. Självklart behövs det fler som har erfarenheter av strukturell rasism i den antirasistiska rörelsen – också i Ung Vänster. Det behövs fler av dem som riskerar att utsättas för inre gränskontroller, för diskriminering i krogkön eller som bär slöja och kan bli trakasserade enbart på grund av det. För att nämna några. Men vi behöver också fler långtradarchaffisar som heter Johansson och fler akademiker oavsett etnicitet. Återigen bara för att nämna några. Den antirasistiska rörelsen måste vara bred och bestå av människor med olika erfarenheter och bakgrund. Oavsett vad vi heter eller vilken färg vårt skinn har behöver vi stå sida vid sida på samma barrikad. Då måste vi fokusera på det som förenar snarare än på det som delar upp.
Kärnan i antirasismen är att människor i grunden är lika, och att strukturer och föreställningar som berövar vissa sina rättigheter ska rivas ned. Rasismen är ett samhällsproblem som i förlängningen rör oss alla. Det handlar om vilket Sverige vi vill leva i och om att det inte ska ha någon betydelse om man är en Tomas eller en Jason för vilka rättigheter som man i praktiken har. Därför är kampen mot rasismen en fråga om solidaritet, om att kunna se sig själv i andra och föra gemensam kamp för gemensamma intressen.