Nu börjar sommaren gå mot sitt slut. När hösten börjar inleds för många ungdomar också ett nytt liv, med nytt jobb eller ny utbildning i helt ny stad. För de flesta är detta en spännande tid, men för många innebär denna period också väldigt mycket oro och osäkerhet. Anledningen stavas bostadsbristen, som idag är ett faktum i 110 av landets alla kommuner. Främst i de stora städerna och högskoleorterna, men bostadsbristen sprider sig idag även till mindre städer. Sextio procent av Sveriges befolkning bor idag i kommuner där efterfrågan på bostäder är större än utbudet.
För en del kan det verka som siffror på ett papper, men för alla ungdomar som drabbas innebär det att man antingen tvingas bo kvar hemma hos mamma och pappa, eller att man måste flytta runt med sina grejer i pappkassar mellan olika mer eller mindre lagliga andra- och tredjehandskontrakt. En tillvaro där man kanske inte ens orkar packa upp, för att man vet att man ändå inte får bo kvar särskilt länge. Att i ett sådant läge kunna koncentrera sig på arbete eller studier är självklart inte enkelt.
Bostadsbristen kanske skulle gå att acceptera om man trodde att det inte fanns någon lösning på problemet. Men sanningen är ju att lösningen är väldigt enkel – det måste börja byggas väldigt mycket mera bostäder i Sverige. Bostäder till en rimlig standard, med hyror som människor med vanliga inkomster kan efterfråga. Bostadspolitiken måste återigen bli ett samhälleligt ansvar. En bostad måste återigen bli en rättighet, inte en handelsvara bland alla andra.
Många av oss som är unga idag har vuxit upp i 70-talets miljonprogram. Det har inte alltid varit perfekt, men har trots allt för de allra flesta inneburit att man kunnat bo till ganska bra standard med rimliga hyror. För många ur våra föräldrars generation innebar miljonprogrammet att man för första gången fick en egen lägenhet, kunde börja med sitt liv och kanske äntligen skaffa efterlängtade barn. Det finns naturligtvis mycket man kan kritisera miljonprogrammet för – men det finns också mycket att lära. Det visar att det är möjligt att lösa bostadsbristen med politiska beslut, att det krävs stora offentliga satsningar för att garantera att vanliga människor får lägenhet och att en bostad måste betraktas som en social rättighet, inte som en handelsvara bland alla andra.
Nu är det dags för ett nytt miljonprogram. Det behövs inte exakt en miljon lägenheter, men det krävs kraftfulla samhälleliga åtgärder för att bland annat stödja nyproduktion av hyresrätter och garantera en rimlig hyresnivå. Men det krävs också lagar för att se till att kommuner faktiskt tar sitt ansvar för bostadsbyggandet. En kommunal bostadskö är ett viktigt krav, som dels ser till att de lägenheter som faktiskt finns fördelas rättvist, men som också tydliggör behoven och sätter press på kommunen att lösa problemen. Att stora städer som Malmö och Göteborg inte har någon bostadskö, utan istället fördelar lägenheter efter slumpen eller personliga kontakter, är inget annat än en skandal.
I de pågående budgetförhandlingarna med regeringen har vänsterpartiet lyft frågan om bostadspolitiken. Det är väldigt välkommet. Vi hoppas att regeringen och miljöpartiet även de inser att bostadsbristen måste börja få en lösning. Sveriges ungdomar vill inte vänta längre.
Bygg bort bostadsbristen!
Ung Vänsters förbundsstyrelse Stockholm 4 september 2005
För mer information, kontakta förbundsordförande Tove Fraurud:
070-799 16 51, [email protected]