Sänk EU-staten!

Förslaget till konstitution är nu undertecknat. Nu stävar skeppet ut från Bryssels hamn på sin jungfruresa till medlemsländernas parlament. Ett avgörande steg mot ett Europas Förenta Stater med murar mot omvärlden och nyliberalt innehåll är taget. En ekonomisk politik som skapar arbetslöshet, segregation och klassklyftor riskerar att hamn mitt i vår grundlag, om inte projektet stoppas. än är det nämligen inte för sent.

Det sägs att konstitutionen är osänkbar. Så är inte fallet. Tvärt om kommer projektets kollaps allt närmare för var dag som går – på samma sätt som Titanic för varje sjömil skeppet tillryggalade kom närmare sin sista vila. Så är det eftersom konstitutionen, precis som Titanic, är felkostruerad.

Vi vill sänka det här skeppet. Vi tänker skapa den skakning på nedre däck, som till slut lägger konstitutionen på historiens havsbotten.

Ung Vänster – ditt isberg i nordatlanten.

Ung Vänsters förbundsstyrelse 041031

– Vi är stolta över att vara vänsterpartiets ungdomsförbund!

De senaste veckorna har debatten rasat hårt om vänsterpartiet och dess historia. Under debattens gång har en sak blivit allt tydligare – det handlar inte om att kritisera historiska misstag eller eventuell bristande uppgörelse med desamma – upprördheten handlar om att partiet fortfarande är systemkritiskt. Ingen tror på allvar att vänsterpartiet har en hemlig plan på blodig revolution i byrålådan. Det man upprörs över är att partiet fortsätter våga hävda att kapitalismen inte är slutet på historien, att demokratin borde utvidgas till våra arbetsplatser och att socialismen fortfarande är värd att kämpa för.

Uppenbart är också att hetsen mot oss och mot partiet är en följd av att vi ökat vårt stöd, framför allt hos ungdomar. Exempelvis går Karin Geigert från Ungdomsbarometern, ett privat föredrag som lever på att sälja information om ungdomar, ut på DN;s debattsida och ondgör sig över ungdomen. En undersökning de har genomfört visar nämligen att en tredjedel av alla ungdomar har fräckheten att instämma i det självklara påståendet att ”marknadsekonomi och kapitalism leder bara till orättvisor”. Geigert är uppenbart irriterad över att ungdomen inte ”förstått” – och försöker läxa upp oss om marknadsekonomins fördelar. Tyvärr gör hon mest bort sig i sina försök att läxa upp ungdomen, och visar en extremt föraktfull syn på oss som är unga och vänster. Vi är inte systemkritiska för att vi är dumma i huvudet, eller inte förstår bättre. Vi är systemkritiska för att detta system skapar orättvisor, krig och arbetslöshet, och för att vi är övertygade om att det faktiskt går att bygga något bättre.

I ett land där direktörer i stängda bolagsrum kan besluta över framtiden för tusentals människor i Trollhättan, där den nyliberala politiken ska grundlagsfästas utan folkligt stöd och välfärden nedrustas år för år behövs fortfarande en kraft som står upp för arbetande människors rätt – för rättvisa och demokrati. Det behövs ett starkt vänsterparti som fortsätter utmana. Vänsterpartiet är, och fortsätter vara den kraften i svensk politik. Och vi är väldigt, väldigt stolta över att vara ungdomsförbund till det partiet.

Ung Vänsters Förbundsstyrelse 041031

Fler Calle än brudar i MUF:s nya förbundsledning

Moderata ungdomsförbundets valberedning har nu presenterat förslaget på ny förbundsstyrelse för förbundet. Visserligen har jag aldrig hyst någon förhoppning om att moderaterna tagit till sig de mest grundläggande feministiska insikter, men förslaget fick mig faktiskt ändå att bli lite förvånad.

Slutsatsen man måste dra av förslaget är nämligen att det är lättare att ta sig in i moderata ungdomsförbundets ledning om man heter Carl (eller Karl) än om man är tjej. Och visst har Moderata ungdomsförbundet all rätt att få fortsätta blunda för de strukturella orättvisorna mellan könen, men det här blir ju faktiskt parodiskt.

När jag diskuterar feminism så brukar jag ibland, som ett exempel på könsmaktsordningen i samhället, ta upp det faktum att det finns fler ledamöter i Sveriges bolagsstyrelser som heter Göran än det finns kvinnor. För många brukar det exemplet bli lite av en aha-upplevelse. I fortsättningen kanske MUF:s nya förbundsledning kan få fungera som ett lika pedagogiskt exempel.

De maktstrukturer som moderaterna så ihärdigt brukar vilja hävda inte existerar, synliggörs nu klart och tydligt i deras egen ledning. Förhoppningsvis kan det få en och annan MUF-tjej och kanske till och med någon tänkande MUF-kille att inse att det är något som inte stämmer.

Calle/Kalle-gänget kommer naturligtvis upprört gå ut i försvarsställning och hävda att de såklart fått sin makt på grund av kompetens och inte kuk. Det är inget att överraskas över. För så länge de får fortsätta definiera vad som är kompetens så kommer nog också kuk att fortsätta stå på listan.

Till sist bara några frågor till de tjejer som fortfarande står ut i moderata ungdomsförbundet:

Hur länge tänker ni tolerera att bli sedda som mindre kompetenta för att ni är brudar? Hur länge orkar ni med att bli diskriminerade? Börjar det inte bli dags att göra något?

feministiska hälsningar

Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster

För mer information, kontakta Tove Fraurud:
070-799 16 51, tove@ungvanster.se

Medlem i Ung Vänster misshandlad av israelisk militär

Ung Vänster-medlemmen Greger Hammarin från Lund blev igår, onsdag 20 oktober, misshandlad av israelisk militär strax söder om staden Nablus. Han befann sig där med organisationen International Solidarity Movement för att bistå den palestinska befolkningen med olivskörden. Den internationella närvaron har ofta varit avgörande för att skydda de palestinska familjerna från bosättare och soldaters våld och trakasserier.

Greger befann sig tillsammans med en grupp på 15 internationella aktivister i olivlundarna tillhörande byn Deir Al Hatab, då israeliska soldater med dragna vapen beordrade dem att lämna området. De som försökte diskutera med soldaterna fick inga svar utan fick istället en sten kastad mot sig.

Då militären försökte gripa och föra iväg den palestinier som befann sig med gruppen, beslutade sig aktivisterna för att skydda honom och bildade en mänsklig kedja runt honom. Soldaterna svarade då med hänsynslös aggressivitet.

Greger misshandlades av flera soldater, som slog honom med knytnävar, gevärskolvar och hjälmar, tryckte fingrar i hans ögon och näsa och drog honom i håret. Allt avslutades med att en av soldaterna satte sig ovanpå honom och riktade en skarpladdad M16 mot hans huvud. även de andra i gruppen utsattes för liknande behandling.

Greger mår nu efter omständigheterna bra, han överlevde med några blåmärken och skrapsår och säger:

Jag har svårt att få in i mitt huvud vad som egentligen hände. Jag har aldrig fått stryk förut och aldrig haft ett osäkrat vapen mot mitt huvud. Men det är mycket som är ofattbart här i Palestina. Ockupationen och den dagliga repressionen. Att folket kan leva sina liv med den glädje och värme jag har sett och mött under de tre veckor jag varit här med ISM är något jag är både förvånad och imponerad över. Jag har svårt att föreställa mig hur man kan låta bli att hata. Hur ska jag komma hem härifrån utan att vara fylld av hat? För det vill jag inte. Men den råhet och den hänsynslöshet jag såg i soldaternas ansikten kommer jag aldrig glömma.

Fredsaktivister från hela världen gör idag det arbete som FN borde göra, man skyddar civilbefolkningen och räddar människoliv. Genom deras närvaro uppmärksammas situationen på de ockuperade palestinska områdena och omvärlden tvingas öppna sina ögon. Vi uppmanar de som har möjlighet att resa ned till Palestina och hjälpa fredsrörelsen.

Ung Vänsters förbundsordförande Tove Fraurud vänder sig till utrikesminister Laila Freivalds och frågar:

Vad tänker du göra åt att svenska medborgare misshandlas av israelisk militär när de deltar i fredliga aktioner? Ska det krävas att en svensk fredsaktivist dör för att ni ska framföra protester? Den israeliska och palestinska fredsrörelsen har alltför länge krävt
sanktioner mot Israel, är Sveriges regering beredd att lyssna? Vi som kämpar för fred och frihet åt Palestina väntar på den svenska regeringens stöd!

För att kontakta Greger Hammarin:

+972-(0) 546 845 112
+972-(0) 59 651 659

För att kontakta Ung Vänsters förbundsordförande Tove Fraurud:

08-654 31 00 eller 070-799 16 51

Läs Greger Hammarins reseberättelse nedan:

Israel har under 56 år ockuperat Palestina. Miljontals lever i flyktingläger från den första vågen av fördrivning under åren kring 1948 och fyra miljoner under direkt ockupation i Västbanken och Gaza. Sedan fyra år då Osloavtalet, den starkes så kallade fred, brakade samman har den israeliska armen i omgångar stärkt sitt grepp om de ockuperade områdena. Antalet militärer har ökat och byggandet av apartheidmuren fortsätter. Tvärt emot vad många kanske tror om muren, att den följer den så kallade gröna linjen mellan Israel och de områden som ockuperades 1967, så ringlar den sig runtomkring i kringelkrokar för att avskilja de enligt internationell lag olagliga bosättningarna från de palestinska områdena.

Detta innebär bland annat att flera byar är bokstavligen helt innestängda av muren med en checkpoint som är öppen ett par timmar om dagen. På andra ställen har kortaste möjliga vägen att färdas mellan två närliggande byar tio eller tjugofaldigats då man måste ta sig runt och passera en checkpoint innan man kommer fram. Ofta gäller dessa restriktioner bara för palestinier och som "turist" kan man röra sig hur man vill. Det omvända gäller dock för Nablusområdet då det är omöjligt för internationella aktivister att ta sig in i Nablusområdet via de checkpoints som militären har etablerat, tro mig, jag har försökt. Så jag och några till från Sverige tog oss in den väg som så många palestinier använder dagligen, stigarna över bergen.

ISM (International Solidarity Movement) i Palestina arbetar under hösten med att stödja bönder i deras olivskörd. Det innebär att på de ställen som de känner oro inför trakasserier från soldater och bosättare så deltar vi i olivskörden om de så önskar. Ofta innebär detta ett trivsamt plockande med soldater som på sin höjd missnöjt kör förbi och tittar på, men ibland innebär det direkta konfrontationer med beväpnade soldater och bosättare. Dessa drar sig inte för att misshandla och försöka arrestera, allt för att störa familjerna I sin skörd och levebröd.

Igår, den tjugonde oktober 2004, åkte jag tillsammans med 15 andra internationella och två palestinska män från ISM till olivlundarna tillhörande byn Deir Al Hatab strax söder om Nablus. Detta för att följa med några familjer som skulle plocka sina oliver nära bosättningen Elon Morai. Nu ar det så ordnat med den israeliska ockupationen av Palestina att de byar som vill plocka de av sina olivträd som ligger nära bosättningar måste söka tillstånd av sin ockupant. Den aktuella byn hade faktiskt sökt och fått skriftligt tillstånd att plocka där just denna dag men soldater hade ändå visat sig denna morgon och med hot tvingat dem ifrån sina odlingar. De hade därför bett oss komma och göra dem sällskap i hopp om att internationell närvaro skulle lugna soldaterna och bosättarna.

Nästan omedelbart när vi kom fram till olivlunden körde en jeep upp på byvägen. En soldat hoppade med draget vapen upp på hummerns tak och jag kan nog inte beskriva det som något annat än poserande som om han var med i en actionfilm. De tre ur gruppen som gick fram till soldaterna för att prata med dem fick istället för svar en sten kastad mot sig. Soldaterna, som var sex till antalet, avancerade och började direkt att ruffa och skuffa med oss internationella. De sade att palestinierna fick plocka sina oliver, men att vi internationella inte fick vara där. Vi bestämde oss då för att lämna området då vi inte ville att en situation som redan var hotfull skulle trappas upp. Hela tiden stod jag och tog bilder från höften och flera gånger fick jag hoppa undan när soldater försökte grabba tag i min kamera.

På väg att lämna området tog soldaterna tag i var palestinske koordinatör Achmed och krävde att få se hans ID-kort, vilket de fick. Nar de sedan däremot försökte föra bort honom bildade vi snabbt en mänsklig kedja runt honom för att hindra detta då vi visste att han då med stor sannolikhet skulle misshandlas. Då började ett organiserat kaos där soldaterna visade en hänsynslös aggressivitet när de slog med knytnävar och gevärskolvar, slet och drog och sparkade i huvudet, allt för att få tag på vår palestinske koordinator. Vi försökte hela tiden så gott vi kunde lugna ner situationen genom att skrika "no violence" och "we are leaving, stop hitting us and we ll go".

När soldaterna förstod att de inte skulle komma åt Achmed
då han hade fem aktivister ovanpå sig ändrade de taktik. De bestämde sig för att ge sig på mediagruppen. Alltså koncentrerade sig två soldater på mig och gav sig den att dra bort mig från gruppen för att ta ifrån mig kameran. Jag höll den mot magen samtidigt som jag kurade ihop mig för att skydda mjukdelar och ansiktet. Något som jag kommer att minnas som en av de bästa kramar jag fått i mitt liv var när en kamrat ur gruppen lade sig över mig för att skydda mig mot sparkarna. Tillsammans kravlade vi oss till den stora gruppens skydd, med kameran och bilderna i behåll. När soldaterna efter några minuter lugnade ner sig bestämde vi oss för att tillsammans ta oss därifrån, men efter bara tio meter kom soldaterna springande igen. Under tiden hade de misslyckats med att ta videokameror från de två andra i mediagruppen. Denna gången var de än våldsammare och lade stryptag, fingrar i ögon och näsa och slitningar i håret till sin repertoar. Ryggsäcken som jag bar gick sönder i axelbanden när de försökte dra loss mig.

Plötsligt tog en soldat tag i min kamera som jag hade hängande runt halsen och drog så att bandet gick av varvid jag släppte mitt tag i gruppen för att kunna hålla kvar i min kamera. Hållandes i min kamera släpades jag bort från gruppen. När jag lyckades kränga den ur soldatens grepp och skrikandes "camera" slänga den till en i gruppen som stod en bit bort blev soldaten som ursinnig. Han gick ner med sitt knä på min hals och började slå mig med gevärskolven över ryggen. Kamrater ur gruppen kom till min undsättning och soldaternas antal ökade till tre. En satt på min hals, en annan över min rygg och försökte slå mig med sin hjälm. En tredje sparkade mig i huvudet. Hans fötter var det enda jag såg.

Det jag inte såg, och det är jag glad för, och som föranledde soldaternas uppbrott var följande: Soldaten som satt med knät på min hals tryckte mynningen på sin M16 mot min tinning och osäkrade den ljudligt, lade en kula I loppet. Alla soldater runtomkring uppmärksammade detta och började skrika "Dye, Dye" vilket, fick vi reda på senare, betyder "nog" eller "sluta" på hebreiska. En soldat drog bort soldaten med vapnet mot mitt huvud och kaptenen beordrade sina soldater att retirera. Vi låg flämtande kvar i våra respektive högar. Svårt att lita på att allt var över.

Skakiga av adrenalinet reste vi oss upp. Personligen hade jag svårt att tro att det som hade hänt hade hänt. Svårt att få in det i mitt huvud. Jag har aldrig fatt stryk förut och det känns overkligt att ha haft ett osäkrat vapen mot sitt huvud. Men det är mycket som är ofattbart här i Palestina. Ockupationen och den dagliga repressionen. Att folket kan leva sina liv med den glädje och värme jag har sett och mött under de tre veckor jag har varit har med ISM ar något jag är både förvånad och imponerad över. Den israeliska arméns dagliga repression och godtyckliga övervåld skapar en logik som syftar till att driva ut palestinierna från Västbanken och Gaza. Men alla palestinier jag har mött här är bestämt samstämmiga när det gäller en punkt, att de aldrig kommer att låta sig vikas och lämna sitt land.

Aktionen räknas dock som en framgång. Familjerna kunde plocka sina oliver och var palestinska koordinatör blev inte arresterad. Han fick efter förhandling med soldaterna tillbaka sitt pass och det slutade inte värre än med blåmärken och skrapsår. Själv har jag svårt att föreställa mig hur man kan låta bli att hata. Hur ska jag göra för att komma hem härifrån utan att vara fylld av hat. För det vill jag inte. Men den råhet och hänsynslöshet jag såg i soldaternas ansikten kommer jag aldrig att glömma.

Greger Hammarin, Palestina 041021

Stockkonservatism i Bryssels korridorer

Rocco Buttiglione, som är föreslagen som kommissionär för männskliga rättigheter och flyktingfrågor, har på rimliga grunder ifrågasatts i såväl EU-parlamentet som i media. Rocco, som har försvarat sig med att han är katolik, har visat en 1700-tals syn på homosexuella och kvinnor. Hans första förslag som kandidat var att EU ska inrätta flyktingläger i norra Afrika för att kunna utvisa illegala flyktingar dit och hindra nya flyktingar att nå EU:s gränser. Kort sagt, ett mer unket ärkereaktionär högerspöke är svårt att hitta.

En majoritet av de svenska EU-parlamentarikerna har beslutat sig för att rösta emot förslaget på ny kommission om Rocco Buttiglione ingår. Mot strömmen går moderaterna. Gunnar Hökmark motiverar deras stöd till Rocco med att vi har religionsfrihet!

I moderaternas värld ska muslimer bombas och förföljas eftersom de uppenbart är terrorister medan en människoföraktande skitstövel från Italien ska belönas med ett toppjobb inom EU, för han är ju ändå katolik. Gunnar Hökmark och hans moderata vänner visar med tydlighet att moderaterna väl förvaltar sin 100-åriga historia av homofobi, kvinnoförakt och öppen eller dold rasism.

Vi vill inte att Buttiglione eller något annnat högerspöke ska styra vår flyktingpolitik. Vi vill att flyktingpolitiken, och alla andra politiska områden, ska styras demokratiskt av ett folkvalt parlament, riksdagen.

När makten förs bort från människor, till slutna rum i Bryssel vädrar sådana som Rocco Buttiglione morgonluft. Sådan är den Europeiska Unionen. Därför arbetar Ung Vänster emot varje maktöverföring till Bryssel. Därför kräver Ung Vänster en folkomröstning om EU:s konstitution.

Ung Vänsters verkställande utskott 041018

Israel ut ur Gaza!

Den senaste veckan har den israeliska ockupationsmakten härjat i Gaza. I det som från israeliskt håll kallas ”Operation ångerns dagar” har över 90 palestinier dödats och hundratals skadats. Det är siffror som stiger för varje dag som operationen fortgår.

Flyktinglägret Jabaliya är en av de delar av Gaza som är hårdast drabbat. 600 familjer – uppskattningsvis 3300 personer har där varit helt förhindrade att lämna sina hem sedan operationen inleddes den 29 september. Många har fått sina el- och vattenledningar förstörda och är helt beroende av FN’s mattransporter. De transporter som israeliska militären inte tillät förrän i torsdags – en vecka in i operationen.

Det är inte första gången Israel genomför stora operationer på ockuperad mark, i Gaza senast i maj då Israel invaderade flyktinglägret i Rafah med många dödsoffer som resultat. Från israeliskt håll sägs det att det är en operation mot terrorism. I själva verket är det storskaliga försök att ta död på det palestinska folkets uppror – intifadan.

Den svenska regeringen är lika handlingsförlamad som vanligt. ännu en gång tillåts Israel mörda palestinier utan några som helst konsekvenser. Detta måste få ett slut. Tomma ord och lama fördömanden har tydligt visat sig vara otillräckliga, Israel måste känna av omvärldens kritik.

Vi kräver därför att Sverige och dess regering inte bara skarpt fördömer Israels agerande på de ockuperade områdena och USAs stöd till Israels politik, utan också verkar för att EU säger upp frihandelsavtalet med Israel. Vi uppmanar till bojkott av israeliska varor.

Sant och falskt om Kuba

I media har spridits uppgifter om att jag skulle ha sagt att Kuba är en demokrati. Efter det har en hel del ledarskribenter gått i taket. Upprördheten vore fullt rimlig, om det var vad jag hade sagt.

I Janne Josefssons dokumentär hör man mig säga att Kuba har fria val, men fortsätter man lyssna på meningen så hör man mig också säga att valen ”de facto är organiserade så att det är extremt svårt att påverka”. De är alltså – i praktiken – inte demokratiska.

Om Janne Josefsson varit mer intresserad av att berätta vad jag verkligen tycker och inte bara bevisa sin egen tes om mig som förd bakom ljuset, hade jag kunnat få fortsätta. Då hade jag kunnat berätta hur jag ser på den kubanska revolutionen – de stora demokratiska problemen och möjligheterna till en demokratisering av det kubanska systemet.

På Kuba genomförs val till nationalförsamlingen vart femte år, det kan man som jag säger i TV, läsa i den kubanska konstitutionen, men lika gärna på t.ex. CIA:s hemsida. Dessa val är formellt sett fria, i meningen att det inte finns några formella spärrar för vem som kan väljas. Man måste till exempel inte vara medlem i kommunistpartiet. Teoretiskt sett är kubanerna fria att stryka bort hela etablissemanget och tvinga fram regimens avgång. I praktiken är det förstås nästintill omöjligt att genomföra något sånt utan organisations- press- och yttrandefrihet.

Jag önskar en fredlig, demokratisk utveckling av Kuba, där de många viktiga framstegen i den kubanska revolutionen får leva kvar, medan de odemokratiska och totalitära delarna av systemet monteras ned.

Det finns delar av vänstern som romantiserar Kuba. Det är på en del sätt förståeligt, men ändå felaktigt. För vänstern är det avgörande att vi lyckas försvara de viktiga landvinningar som gjorts i och med den kubanska revolutionen, utan att för den skulle blunda för övergreppen. Ung Vänster har inte något samarbete med det kubanska kommunistpartiet. Vi ser inte Kuba som en modell för den socialism vi vill bygga. Kuba behöver många vänner, men inte sådana vänner som låter bli att kritisera.

För att en sådan utveckling ska kunna ske, menar jag också att det är fullständigt avgörande att diskutera USA:s roll och deras tydligt formulerade agenda om att förändra, med våld om nödvändigt, det kubanska systemet, och ersätta regimen med en av USA godkänd regering. Kuba behöver en opposition, men den behöver en kubansk opposition, inte en amerikansk.

Blockaden måste brytas och Sveriges regering och EU måste fördöma den lång rad brott mot folkrätten som USA gör sig skyldig till.

Så till frågan om vilket land som är mest demokratiskt, Kuba eller USA. USA är ett land som formellt sett är en demokrati. Man har val vart fjärde år, och de flesta får ställa upp till val. Trots det låter 100 miljoner amerikaner bli att rösta, helt enkelt för att de, och här är ordet igen, de facto, saknar möjlighet att skapa alternativ. Naturligtvis finns teoretisk möjligheten för vem som helst att ställa upp i det amerikanska presidentvalet och vinna – men i praktiken kan bara den med stöd från mycket rika finansiärer faktiskt göra det. Därför ställs i det kommande presidentvalet två kandidater mot varandra som representerar i stort sett samma politik, och snarare företräder intresset hos sina finansiärer än majoriteten av det amerikanska folket.

USA är också ett land, som av en lång rad människorättsorganisationer kritiserats för övergrepp mot de mänskliga fri- och rättigheterna i samband med den s.k. kampen mot terrorismen. Där kan man bli misstänkt terrorist för att ha besökt ett möte eller skrivit en insändare om fred. Den federala polisen har getts kraftigt utökade befogenheter att registrera alltifrån vilka böcker du lånar på biblioteket till vilka hemsidor du besöker. Tusentals amerikaner med arabisk bakgrund har gripits, på mycket lösa grunder, ofta utan att ens få reda på vad de är misstänkta för. Det är också ett land där en stor del av den arbetande befolkningen förnekas den grundläggande rätten att bilda fackföreningar.

I världen spelar USA en allt annat en demokratisk roll. USA ger militärt stöd till 80% av de länder som enligt Amnesty använder sig av tortyr. Det är idag ett land som ockuperar ett annat land, utan respekt för FN:s konventioner, och har bland annat i detta land gjort sig skyldiga till tortyr av sina fångar och har förbjudit kritiska röster som t.ex. TV-kanalen Al-Jazeera. Man har en lång och smutsig historia av politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till militärkupper och förtryck runt om i världen.

Lägger man USA:s agerande i resten av världen ovanpå de redan stora demokratiska brister som finns inom landet, menar jag att det sammantaget är svårt att kalla det en demokratisk stat. Det är inte en diktatur, men alltså heller inte en demokrati.

Att USA på många sätt är odemokratiskt förändrar inte det faktum att Kuba också är det, men det komplicerar diskussionen om vad som är demokrati och vad som är diktatur. Min slutsats – till skillnad från borgerliga debattörers – är att det föreligger systemfel på båda ställena. Det intressanta är ju att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna i USA alltid ses som ett undantag, medan det på Kuba ses som en följd av samhällssystemet.

Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster

Nu får Reinfeldt ta och dämpa sig

Hur många gånger ska man behöva säga det. Det är faktiskt så att rymningarna från de svenska fängelserna INTE har ökat. De rymningar där delar av Sverige brottlingselit har dock vara tacksamma för Fredrik Reinfeldt och hans repressionsvurmare. Man vill bygga ett svenskt Alcatraz, ett så kallt superfängelse. Man sitter i diverse TV-soffor och dillar om att det finns människor i det här landet som inte på något sätt kan tas eller hjälpas från den brottsliga banan. Nej, det ska låsas in superfängelsen och Fredrik Reinfeldt spolar så gärna ner nycklarna i sin toalett i sin rikemansvilla.

Mitt i allt repressionsvurmande så missar dock Reinfeldt och gänget en väldigt avgörande detalj. En fråga som man normalt sätt alltid ställer sig. Frågan är enkel och stavas: Varför?

Faktum är det att det går att förebygga brottslighet. Det går också att på ett mänskligt sätt hantera faktiskt psykiskt sjuka människor. Det är det där som kallas välfärd. Något som Reinfeldt helst av allt vill nedmontera.

Kriminaliteten i samhället ökar i takt med att klyftorna vidgas mellan vanligt folk och överklassen. När fritidsgårdar stängs så ställs ungdomar utan tjocka plånböcker inför det faktum att det faktiskt inte finns någonting att göra. Om Reinfeldt eller någon annan av hans repressionsvurmare hade åkt ut till vilken jävla förort eller småort på landsbygden och under en period levt i ungdomar i Sveriges verklighet så hade de kanske haft en annan uppfattning. Det är faktiskt så att det är lättare för majoriteten av ungdomarna i Sverige att ta steget till den brottsliga banan än att få ett respektabelt jobb inom näringslivet eller för den delen en fast anställning. När det kommer till kritan så står Fredrik Reinfeldt med vänner för en politik som genom skattesänkningar och fortsatt nedmontering av välfärden vill minska vanliga ungdomars chans till ett drägligt liv.

De brott som begås av mentalt eller psykiskt sjuka människor går också att förebygga. Den hets mot dessa människor en skam för den svenska demokratin och devisen om alla människors lika värde. När borgerligheten ackompanjerande av socialdemokratin stängde flertalet av mentalsjukhusen i Sverige så la de också grunden för en ökad brottslighet. Många av dessa människor är så isolerade från samhället att det enda sättet att försöka ta sig in är den brottsliga banan. Lösningen på detta är en upprustad psykvård. Att dessa människor får samhällets stöd. Ett stöd som inte Reinfeldt eller någon av hans repressionsvurmare är beredda att ge. De vill slänga in mentalt sjuka människor på vatten och bröd i det så kallade superfängelset.

Repressionsdebatten som Reinfeldt med fler har startat är inte seriös. Vi önskar och hoppas på en mer konkret och verklighetsbaserad diskussion om hur man får ner brottsligheten i Sverige. Svaret på den frågan är och förblir: Välfärd och demokrati. Så dämpa dig lite nu va, mister Reinfeldt.

Alex Bengtsson, Ledamot av Ung Vänsters verkställande utskott.

Kuba – ett föregångsland?

Ung Vänsters syn på Kuba har diskuterats en del i media den senaste tiden, och vår kritik av Kubas demokratiska brister har ifrågasatts. Allt sedan 1996 har dock Ung Vänster haft en tydligt kristisk hållning mot inskränkningarna av vissa mänskliga fri- och rättigheter på Kuba.

Utdrag ur Ung Vänsters kongressuttalande:

Kubafrågan kan delas upp på två områden, dels diskussionen om demokrati på Kuba, dels frågan om det amerikanska handelsembargot mot landet.

Ung Vänster ser den långvariga amerikanska blockaden mot Kuba som ett utslag av en imperialistisk världsordning där USA påtvingar världen sina egna ställningstaganden. I sin idoga strävan att med alla medel krossa den kubanska regimen förvägrar USA Kubas befolkning till och med mediciner och mat – något som tydligt visar att det inte är den kubanska befolkningen som USA bryr sig om, utan egna maktintressen.

Blockaden strider på flera punkter mot folkrätten, då USA försöker att på olika sätt tvinga andra länder att följa den. Ung Vänster stödjer Kubas rätt till självbestämmande och soloidariserar sig med det kubanska folket. Därför är det självklart för oss att fördöma blockaden.

På Kuba pågår inskränkningar i yttrande- och organsiationsfriheten. Det är uppenbart att den kubanska regimen har fängslat människor enbart på grund av deras åsikter och legitimt framförda kritik – ett förfarande som Ung Vänster fördömer.

En oroväckande tendens är det angiverisystem som uppstått i anslutning till de s.k. kommittéerna för revolutionens försvar. Dessa kommittéer består huvudsakligen av vanliga medborgare och har spelat en positiv roll genom att uppmuntra till att krtitik förs fram på lokal nivå. Det är därför särskilt beklagansvärt att dessa organ, vars roll varit att stärka demokratin, istället inskränker den. Bristen på demokrati har också lett till att byråkrater i statsapparaten har skaffat sig ekonomiska privilegier, ett mönster som känns igen från länder i det forna östblocket.

Den kubanska regimen hävdar att yttrande- och organisationsfriheten på Kuba inskränks, därför att det dels råder brist på papper i landet, och dels för att alla tidningar och organisationer frikopplade från statsmakten, huvudsakligen skulle finansieras från USA.

Ung Vänster menar dock att detta inte på något sätt rättfärdigar inskränkningar av yttrande- och organisationsfriheten, som är grundläggande delar i den politiska demokratin. Att värna demokratin måste vara en central del i varje socialistisk rörelses kamp. Socialismen stagnerar utan den öppna samhällsdebatt, som idag inte tillåts på Kuba.

Blockaden har varit en bidragande faktor till att de stora sociala landvinningarna på Kuba nu alltmer naggats i kanten. Kuba har haft ett mycket välutvecklat sjukvårdssystem, där rätten till kvalificerad sjukvård har varit allmän. Man har legat förvånansvärt långt framme när det gäller medicinsk forskning, också i en internationella jämförelse. Utbildningsväsendet har garanterat alla barn utbildning och kampen mot analfebetismen har varit framgångsrik – i jämförelse med andra latinamerikanska länder närmast exceptionell.

När ockupationen blir melodifestivalen

Den amerikanska ockupationsmakten i Irak utlyste nyligen en tävling för att få fram en ny flagga och en ny nationalsång för att sudda ut minnet av Saddam Hussein. Ockupationen blir som melodifestivalen, eller som en mellanstadieläxa: ”Rita en egen flagga”.

Hittills har 1056 amerikanska soldater dödats i Irak. Mer sällan får vi höra hur många irakier som dödats. Hur många irakiska familjer som sörjer efter någon, hur många irakier som mist en vän. Men när amerikanerna genomför massiva bombattacker över de fattigaste delarna av Bagdad för att hoppas på att döda en utpekad terrorist, när kan man räkna med dödade och sårade, då passar ockupationen inte som schlagertext längre.

Det fanns en tid då man menade att kriget redan var slut. Det skulle bli ett snabbt krig, förutspådde man, och man trodde man hade lyckats. Saddam Hussein hade avsatts, gått under jorden, hittats och fängslats. De hade fel, kriget pågår än. För ett land är inte dess ledare. Ett land är ett folk, och ett folk kan man inte ”ta över”. Kriget pågår än, med självmordsattacker från ena sidan, och världens mest massiva krigsapparat på den andra. Kriget är inte över, och det går inte att sudda ut minnet av en diktator, eller vetskapen om att ett krig pågår utanför ens dörr genom en liten uppiggande tävling.

Irak är vår tids Vietnamn, men många har missat poängen. Hur fri från skrupler man än må vara, och hur mycket pengar man än må ha, kan man aldrig rita ett annat lands flagga. Man kan aldrig ”ta över” ett annat folk. även här hemma har en del missuppfattat denna enkla sanning. Man menar att det blivit demokrati i Irak nu, att landet är fritt från förtryck och förbud. Men vi vet att sanningen är en annan. Demokratin är längre bort än någonsin, skräcken ständigt närvarande. Det irakiska folket lever under ockupation, och den ockupationen måste upphöra för att fred, frihet, mänskliga rättigheter och demokrati ska komma till stånd.

Vi som gick på gatorna den 15 februari 2003 för att protestera mot planerna att påbörja kriget, vi kan fortfarande vara stolta. Vi försvarade de mänskliga rättigheterna då, och vi fortsätter att försvara dem. Motstånd mot diktatur och brott mot mänskliga rättigheter heter inte ockupation. Det heter inte heller krig. Det heter nationellt självbestämmande, och det heter fred.

Avbryt ockupationen!

Stöd motståndet i Irak!

Anna Morvall, vice ordförande
Kontakt: 0739-81 29 71