Chefen tjänar på ett år vad andra tjänar på ett liv

Idag presenterar LO rapporten Makteliten – kommer tillbaka. Där står att läsa om utveckling hos det absoluta toppskiktet i Svensk ekonomi. Under de senaste decennierna har tillgångarna för de som äger mest ökat brutalt. Inte minst den borgerliga regeringen har gjort sitt till för att öka klyftorna i samhället. Idag tjänar makteliten i snitt 46 gånger vad en industriarbetare tjänar. Det motsvarar alltså vad någon på golvet får ihop under hela sitt yrkesverksamma liv.
Det är på många sätt en både våldsamt provocerande och mycket ledsam läsning. Provocerande för den sjuksyrra som jobbar hela sitt liv med att ta hand om andra, men som själv inte har någon löneutveckling att tala om. Frustrerande för den arbetslösa som har sökt hundratals jobb, men aldrig får komma på intervju. Ledsamt är det för att rapporten så tydligt sätter siffror på en utveckling som omfattar hela Sverige. Där välfärden säljs ut till högstbjudande utan hänsyn till människors behov av vård och omsorg. Där kommunala skolor tvingas sparka lärare medan privata skolbolag plockar ut miljoner i vinst. Det är en utveckling där unga tvingas gå på osäkra anställningar för att företagen ska kunna vinstmaximera. Det är ett land som slits isär och där klyftorna ökar allt snabbare.
Högern pratar sig varm om arbetslinjen – det ska löna sig att jobba. Men resultatet av överklasspolitiken är att de som redan sitter tryggt i den ekonomiska båten kan plocka ut ytterligare miljonbonusar samtidigt som allt fler tvingas söka socialbidrag och rekordmånga barn räknas som fattiga. Vissa kan tillbringa vardagen i en konstant överklastillvaro vi andra bara har tillgång till via arrangerade bussturer. I maktelitens värld leder dessutom ett jobb ofta till andra, högavlönade styrelseuppdrag eller arbetsförmåner. För oss andra är det vanligare att jobbet leder förslitningsskador, stressmage eller migrän.
Sverige är inte ett fattigt land. Vi har råd med en skola där eleverna kan gå ut med fullständiga betyg och där sjukvård inte bara är till för de med en privat försäkring. Vi har råd med fasta anställningar och en kvoterad föräldraförsäkring. Vi har råd att bygga bort bostadsbristen. Men då krävs det ett slut på den politik där ett litet fåtal gynnas på bekostnad av alla oss andra. Det är dags att sätta stopp för högerpolitiken. 

Någon måste betala för välfärdsslakten

Gårdagens utspel från stadsministern om den höjda pensionsåldern genererade (kanske inte helt oväntat) en hel del protester. Fyra av fem ger tummen ner till förslaget. 

Reinfeldt säger att vi måste dra vårt strå till stacken, nu när befolkningen blir allt äldre. Annars kommer vi inte ha råd med sjukvård, skola och omsorg. Välfärden kostar helt enkelt. 
Välfärden kostar och samtidigt har man sänkt skatten med över hundra miljarder, framför allt för de allra rikaste. Man slumpar ut den offentliga sektorn till högstbjudande och tillåter vinstuttag i välfärden. Så låssas man som om priserna på omsorg plötsligt stiger och låter oss ta smällen.

Det är lätt att snacka, uppenbarligen. Men idag är den genomsnittliga pensionsåldern i praktiken 63 år. Bland LO:s medlemmar är det inte ens en trejdjedel som tror sig orka jobba till 65-årsdagen. Bland Kommunals medlemmar som jobbar i kommuner och landsting är inte ens tio procent över 60 år. En del vill jobba längre, många kan det inte. För någon måste betala för sänkta skatter och höjd vinstutdelning till riskkapitalbolagen. Det blir de som jobbar i vården som får betala välfärden med förslitningsskador. Lärarna som får betala genom större klasser och färre kollegor. Förskolepersonal som får betala genom bullerskador och magsår.

Och nu ska vi dessutom jobba längre. Så att riskkapitalbolag och aktieklippare ska kunna fortsätta plocka ut vinst på vår gemensamma välfärd. Reinfeldt uppmanar oss att ”rita om vår mentala karta”. Själv kan han luta sig tillbaka och sluta jobba vid 50. Då kan han lugnt plocka ut drygt 1,7 miljoner under det första året. Därefter följer pensionen på 68 000 kronor i månaden.

Nej till ACTA

Att länka till en låt på facebook är en av de saker som kan stå dig dyrt om handelsavtalet ACTA går igenom. Då kan du inte bara bli ett offer för stämning utan som det verkar även få din facebook-sida nedlagd och ditt internet avstängt. Nu slår de verkligen där det gör ont.

Avtalets uttalade syfte är att samordna kampen mot upphovsrättsbrott. En bärande del i avtalet är principen om att internetleverantörerna ska samarbeta med statsmakterna för att reglera innehållet på internet, och att de undertecknande länderna ska vidta straffrättsliga åtgärder för misstänkta brott mot upphovsrätten.

Avtalsinnehållet och förhandlingarna har hela tiden varit omgärdade av stark sekretess och mycket hemlighetsmakeri, där möjligheten till insyn och påverkan varit obefintliga såväl för medborgare som folkvalda. Kärnan har varit näringslivets vilja att försäkra sig om en fortsatt dominans och stärkt kontroll över den information som utgör internet. Istället för att framöver utgöra en fri mötesplats där kultur och information används och utbyts, så kontrolleras och begränsas tillgängligheten.

Det här är en del i en större helhet, som går i hand med exempelvis Googles ambitioner att samla in och göra pengar på information om enskilda individers sökmönster och nöjesindustrins intresse av att styra kulturutbudet och konsumtionen i sin riktning, men även med mer ljusskygga regeringars intresse av att kontrollera informationsflöden och yttrandemöjligheter. Friheten på internet är hotad.

När det kommer till grundläggande demokratiska rättigheter är detta hemlighetsmakeri helt oacceptabelt, men än har Sveriges riksdag inte skrivit under avtalet. Ung Vänster kräver att regeringen lyssnat på befolkningen och säger nej till ACTA.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse den 5 februari 2012.

En guidad tur i klassamhället

Det finns en grupp i samhället som inte på länge diskuterats i den allmänna debatten. En grupp som till skillnad från oss andra har privilegiet att gränslöst kunna välja var och hur man vill bo, som utan att blinka kan köpa en ny mobil efter en annan och vars fredagsmys inte är i farozonen när priset på kollektivtrafiken höjs. Vi pratar såklart om överklassen.

Efter att förbundet Allt åt alla anordnade safari till Saltsjöbaden under parollen ”Odla ditt klasshat” har det blivit svårare för överklassen att hålla sig gömda i områden reserverade för dem själva. Det är pinsamt av regeringen att fortfarande hålla fast vid en avpolitiserad verklighetsbeskrivning om ”Föregångslandet Sverige”.

Diverse borgerliga debattörer har i debatten om klass framhävt flummifierade åsikter om att hat mot klassamhället skulle ”splittra folket”, och att det är ”dåligt att hata”. Faktum är att det är ganska smaklöst att sitta högst upp i näringskedjan, snegla ner och säga: ”hata inte så mycket, det är ett sådant hårt ord”. Konsekvenserna av klassamhället drabbar de allra flesta av oss varje dag. Det är vi som bor i andra hand och får gå i sämre skolor. Det är våra vårdcentraler som läggs ned, och det är vi som i genomsnitt kommer att leva ett kortare liv. Vi hatar klassamhället.

Den borgerliga regeringens politik gör Saltsjöbaden, Limhamn och Örgryte allt rikare – med pengar som tas från Rosengård, Åmotsfors och Alby. Det är en politik som förstärker klasskillnaderna och förvärrar dess konsekvenser. Visst kan det vara osympatiskt att överklassen upprörs över något så banalt som en busstur genom deras bostadsområde – men långt mer upprörande är att förmögenhet och makt alltmer koncentreras till personer som bor i dessa områden, sker på bekostnad av vårt inflytande och vår gemensamma välfärd.

Det är uppenbart vilka de egentliga segregerade problemområdena är. Det är dags att ta från de rika och ge till oss unga.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse den 5 februari 2012.

Moderaterna och nyspråket

I morse läste jag Moderaternas artikel på DN-debatt, som handlar om att de nu ska se över sin välfärdspolitik. Den första tanken som dök upp hos mig var ”det borde gå fort”. När jag druckit lite mer av morgonkaffet ändrades det till ”bäst att rädda det som räddas kan”. Efter att slutligen ha läst hela artikeln var den bestående tanken istället ”det här var det sjukaste jag har läst sedan Moderaterna skrev om sin historia”.

Debattartikeln är en lång raksträcka av floskler och nyspråk. Egentligen är den helt omöjlig att begripa på något annat sätt än att Moderaterna nu vill signalera att de tycker välfärd är viktigt, men inte vill göra något för att på allvar begränsa vinstintressen.

Som den vardagshjälte jag är, tänkte jag därför hjälpa DN-läsaren att förstå vad Moderaterna vill ha sagt genom att utveckla några resonemang.

”Nya Moderaterna fortsätter att förnya politiken. Grunden är att en gemensamt finansierad välfärd är en förutsättning för trygghet, sammanhållning och lika möjligheter för alla människor. Sveriges höga välfärdsambitioner ska bestå.”

Höga ambitioner, var det ja. Som när 12 600 personer utförsäkras under ett halvår. Eller möjligen syftar Moderaterna på att Sverige numera har en av Europas sämsta a-kassor, och att bara fyra procent får ut 80 procent av sin tidigare lön i a-kassa. Skulle inte tro det. Förmodligen tror Moderaterna att om de bara pratar tillräckligt mycket om föregångslandet, kommer människor tro att det är sant.

”Tack vare arbetslinjen samt ordning och reda i ekonomin är Sverige ett av de länder som trots finans- och skuldkrisen inte behöver göra neddragningar i välfärden.”

Här ska betoning ligga på ordet ”behöver”. Hur förklarar man annars att 3500 gymnasielärare försvinner under de kommande åren? Och förmodligen är ”Tack vare” ett tryckfel, det borde istället stå ”Trots”.

”Samtidigt har vi kunnat se företag i välfärden som använder aggressiv skatteplanering och som konkurrerar genom att tumma på tillgängligheten och kvaliteten. För oss moderater är detta oacceptabelt. Välfärden finns till för att berika alla med vård, omsorg och utbildning, inte för att göra enskilda personer eller företag rika.”

Nja, helt oacceptabelt är det nog ändå inte. Jag tänker på när Moderaterna i Stockholm reade ut vårdcentralen Serafen till läkarna som jobbade där, som sedan sålde den vidare till det av riskkapitalbolag ägda Capio. Moderaterna sålde vårdcentralen för 700 000, när den såldes vidare några år senare var priset 20 miljoner. Så mycket för att inte göra enskilda personer rika.

”Den opportunism som det funnits utrymme för måste stoppas och vår politik behöver breddas och kompletteras.”

Om det verkligen är opportunism som Moderaterna vill stoppa, är det svårt att tänka sig någon sämre start för det arbetet än den här debattartikeln.

Lästips för antifeminister

Är det någonsin någonting man undrar om svenska folket så kan man sätta en slant på att SCB har kollat läget. Nyligen publicerade man Statistisk årsbok för 2012. Där kan man läsa allt om medeltemperaturer, vanligaste transportmedel och fastighetspriser. Bland annat kan man få veta att medelsvensken bor i villa, har två barn och gillar godis.
Men det är inte bara skojig läsning, det finns ett betydligt allvarligare budskap bakom tabellerna. Sverige har en av världens mest könsuppdelade arbetsmarknader och det får tydliga konsekvenser. Fortfarande tjänar kvinnor en rejäl slant mindre än män, närmare bestämt 4 400 kronor mindre i månaden. Än värre blir det om man tittar på gruppen ”högutbildade”. Där tjänar män 8 800 mer än kvinnorna i samma grupp.
Däremot tar kvinnor ett betydligt större ansvar för det obetalda arbetet. Totalt lägger kvinnor 106 minuter varje dag på att handla, laga mat och städa hemma medan motsvarande tid för män är 69 minuter. Och nej, några minuter hit eller dit kanske inte spelar någon större roll, men slå ut det på en livstid så får man snabbt en betydande skilnad.
Så jag ska inte sätta någon “genuspropaganda” i händerna på er könsmaktsskeptiker. Det räcker faktiskt med en snabb titt på Sveriges oficiella statistik. Handlar det om det fria valet, magi eller ailiens som får kvinnor att tjäna mindre och städa mer? Jo, könsmaktsordningen ser kanske anorlunda ut än 1914 när man började sammanställa statistiken, men är i grunden densamma. Inget nytt under solen.

Stefan Lindborg på Neswmill om högerns klasspolitik

Idag skriver Stefan Lindborg på Newsmill om överklassafarin i Saltsjöbaden, om högerns klassförakt och om ökande klyftor.

”I tider när moderaterna levererar skattesänkningar på silverfat åt överklassen, oroar sig den unga högern för att en bussresa leder till mer splittring och uppdelning i samhället. Det är så pass verklighetsfrånvänt, att man undrar om de lever i ett parallellt universum. Ojämlikheten och orättvisorna finns där, och är påtagliga oaktat bussresor.”

Läs hela artiklen här.