Sverige måste stå upp för integritet

Den avslöjade massövervakningen utgör en inskränkning av såväl vår personliga integritet som våra demokratiska fri- och rättigheter. NSA är ett av de verktyg som USA använder sig av för att bevaka och kontrollera människor över hela världen. När det under förra våren kom fram att de under lång tid massövervakat såväl länder som privatpersoner så var reaktionerna många. President Obama har meddelat att ”rutinerna ska ses över” men det finns inga planer på att det ska upphöra.

Sveriges regering står passivt och tittar på när USA agerar världspolis på bekostnad av vår integritet, och det är ännu oklart vilken roll svenska FRA spelar. Den omfattande övervakningen är en del av en skrämmande utveckling, både i Sverige och i övriga världen, som i förlängningen innebär ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. I Spanien har regeringen nyligen infört inskränkningar i demonstrationsrätten, och människor som ifrågasätter regeringen kan numera straffas. Detta har inte skett över en natt. I takt med att reaktionära krafter får större makt så begränsas möjligheten att uttrycka åsikter, organisera sig och kräva rättigheter.

Det ska vara en självklarhet att våra sms-konversationer, mail och telefonsamtal är privata, och vi bör kunna känna oss trygga i den vetskapen. Världens högerkrafter målar upp en falsk hotbild som misstänkliggör människor och lämnar oss med en olustig känsla över att vara ständigt bevakade.

Reinfeldt måste nu ge besked kring vilken roll Sverige och FRA har i NSA-skandalen. Regeringens passivitet inför dessa uppenbara övertramp är oacceptabelt, och det håller inte att sitta och titta på. Ung Vänster kräver att Sverige står upp för den personliga integriteten och rätten till ett privatliv.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2014-01-19.

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Kvinnors otrygghet måste tas på allvar

En fjärdedel av alla tjejer är otrygga en sen kväll i sitt eget bostadsområde. En av tio låter bli att gå ut.

Igår lyssnade jag på Thomas Hvitfeldt, utredare på Brottsförebyggande rådet, som berättade om den nya Nationella trygghetsundersökningen, NTU. Det var egentligen inte några nya siffror, statistiken har visat liknande resultat under lång tid. Tyvärr räcker det inte att år efter år fortsätta konstatera att kvinnors rörelsefrihet begränsas. Det är dags att vi börjar prata om konsekvenserna, om våra gemensamma erfarenheter.

Jag är nämligen övertygad om att i stort sett varenda kvinna någon gång har känt sig tvungen att hitta strategier för att känna sig trygg i det offentliga rummet. Som instruktör i feministiskt självförsvar har jag hört mängder av tips och trix för att känna sig tryggare. Kanske låtsas man prata i telefon med sin pojkvän på vägen hem på kvällen, eller så har man 112 intryckt på mobilen, redo att ringa. Jag har många gånger hört tjejer berätta hur de gör grimaser eller spelar galna för att känna sig tryggare – en kvinna berättade om hur hon brukar slänga ut armarna, brumma och låtsas att hon är ett flygplan. Det handlar om tjejer och kvinnor som aldrig skulle gå ut och jogga efter att det har blivit mörkt, men som har med sig gympaskor i en påse till krogen för att kunna byta om innan de åker hem – det går inte lika fort att springa i högklackat. Som går med nycklarna i handen, överfallslarm, färgspray eller till och med pepparspray.

Det mesta våldet som kvinnor utsätts för sker i det egna hemmet. Men när det kommer till vardagsrädslan spelar det ingen roll. För trots fakta som visar annorlunda utsätts vi för ständiga påminnelser om hur vi ska och inte ska bete oss för att inte råka illa ut. Istället för att tipsa unga killar om att inte våldta så tipsar poliser unga tjejer om att inte dricka för mycket, inte gå hem ensamma eller hem till okända män. Tidningarna publicerar ”våldtäktskartor” med kryss över de parker där man inte ska befinna sig – i alla fall inte om man är kvinna.

Genom hot, trakasserier och gliringar görs våldet till vardagsmat. Ingen orkar gå runt och känna sig rädd jämt och ständigt. Vi omtolkar och normaliserar våldet till en del av våra liv. För även om det inte är en direkt skräckupplevelse att åka nattbuss så finns den ändå där – vardagsrädslan. Många tänker kanske inte ens på det som en rädsla eftersom det är en så naturlig del av vardagen.

Sverige beskrivs ofta som ett av världens tryggaste länder. Må så vara, men att en av fyra tjejer inte vågar ta en promenad i sitt eget bostadsområde kvällstid är helt enkelt för dåligt. Det handlar om mer än individuell oro, det är i högsta grad en fråga om demokrati.

Det sexualiserade våldet, könsmaktsordningen och vardagsrädslan är inget problem man löser över en natt. Men det är hög tid att börja jobba. En feministisk stadsplanering som tar hänsyn även till kvinnors upplevelser skulle vara en start. Att införa feministiskt självförsvar i skolan likaså. Man kan tycka att det är en självklarhet, men tydligen behöver det upprepas: även kvinnors säkerhet måste tas på allvar.

Hälsning till Vänsterpartiets 40:e kongress

Stefan Lindborg, förbundsordförande för Ung Vänster höll en hälsning till Vänsterpartiets 40:e kongress i Münchenbryggeriet, Stockholm 140110.

Kamrater, en marsdag i Malmö 1903 samlades ungsocialister för att bilda ett nytt förbund. Man var inte många, och inte heller särskilt starka. Antalet klubbar gick nästan att räkna på den egna handens fingrar, och i förbundets kassa fanns 30 hoplånade kronor. Men man var beslutsamma, fast övertygade om att organisera unga ur arbetarklassen i kamp för sina intressen och för socialism och människovärde. Det var så det började. Den organisation som idag heter Ung Vänster hade sett dagens ljus.

Ung Vänster fyllde alltså under året som gick 110 år – ett jubileum som vi bland annat uppmärksammade på förbundets kongress i Linköping under maj-månad. Jag frågar mig själv ibland om de pionjärer som var med då skulle känna igen Ung Vänster idag. Förmodligen är svaret på den frågan både ja och nej. Kanske skulle de förvånas över att vi så här långt senare fortfarande lever i ett klassamhälle, som berövar oss möjligheter och rättigheter. Jag tror de skulle känna igen vår inställning att organisera unga för att förändra den egna vardagen, för att ta kampen mot otrygghet och orättvisor.

I andra avseenden är jag övertygad om att man skulle bli imponerad, till exempel kring den unika feministiska praktik som Ung Vänster har utvecklat, där vi med feministiskt självförsvar, jämställdhetsgrupper och feministiska nattvandringar på ett konkret och direkt sätt förändrar vardagen för unga tjejer.

Det är inte omöjligt att någon av pionjärerna, om de fanns med oss här idag alltså, skulle utkräva ett tack från er kongressombud. För det var ju ändå så att det var medlemmar i ungdomsförbundet som bildade Vänsterpartiet. Tänk på det nästa gång ni tycker att Ung Vänster skräpar ner för mycket i lokalen.

Ung Vänster har under vår 110-åriga historia gjort avtryck, och vi fortsätter att göra det ännu idag. Vi gick förr i första ledet och kämpade för välfärdstatens utbyggnad, idag försvarar vi den gemensamma välfärden mot den borgerliga regeringens attacker. Under Andra världskriget hjälpte svenska socialister, norska och danska motståndsmän att fly över gränsen. Idag tar vi kampen för en mänsklig flyktingpolitik och står upp för rätten till en fristad för alla förtryckta och förföljda. På fyrtiotalet formulerade vi ungdomens fyra rättigheter – rätten till ett arbete, till en bostad, till utbildning och till en meningsfull fritid. Idag ställer vi krav på fasta jobb med löner som går att leva på, ett modernt miljonprogram mot bostadsbristen och en likvärdig skola utan gräddfiler för överklassens barn. Ännu finns det mycket kvar att göra, och därför fortsätter Ung Vänster kampen för socialism och människovärde.

* * * * *

Vi som är unga i 2010-talets Sverige betalar ett högt pris för de senaste decenniernas nedskärningar och marknadsanpassningar. Att vara ung idag är att leva ett liv präglat av otrygghet. Det är att ha ont i magen för att inte bli inringd tillräckligt ofta, så att lönen räcker till räkningarna. Det är att växla mellan kompisars soffor och osäkra andrahandskontrakt, istället för att ha en egen lägenhet. Att vara ung idag är att gå i skolor, där riskkapitalisternas jakt på högsta möjliga avkastning överordnas vår rätt till en bra utbildning.

Men det behöver inte vara så. Det är inte av naturen givet att ung ska vara lika med otrygg. Politik handlar om att välja sida. Kan man – likt den borgerliga regeringen – sätta rekord i skattesänkningar, kan man lika gärna sätta rekord i välfärdssatsningar. Har man tidigare kunnat bygga bort bostadsbristen, är det självklart möjligt att göra också idag. Om vinstslöseriet i välfärden kan fortsätta tillåtas, kan problemet omöjligen vara att det inte finns resurser nog för fler lärare och fler undersköterskor. Det finns ingen enda vägens politik, och nu står vi vid ett vägskäl. Antingen bygger man ett Sverige för oss, där vi har rätt till trygghet i vardagen – eller så fortsätter man en utveckling där överklassen blir rikare på vår bekostnad. Politik, det handlar om att välja sida.

Kamrater, otrygghetssamhället berövar oss makten över våra liv. Men frihet är inte att kunna välja vilket riskkapitalbolag som ska äga din skola. Frihet är att veta att du får kunskapen du har rätt till. Det är att slippa komma till skolan en morgon och mötas av beskedet att du inte längre är lönsam. Frihet är inte att vara flexibel på arbetsgivarnas villkor, frihet är att veta att lönen räcker till hyran. Frihet är inte skattesänkningar, välfärdsvinster eller sönderslagna socialförsäkringar. Frihet är istället trygghet, och trygghet förutsätter en socialistisk och feministisk politik.

* * * * *

Ung Vänster har ryktet om oss att vara de bästa organisatörerna. Det är ett välförtjänt resultat av beslutsamhet, av hårt arbete men också av en grundläggande insikt att det inte räcker att ”bara” ha den bästa politiken, det krävs också en stark organisation som kan bära upp viljan till förändring. Ung Vänster har därför formulerat ett medvetet politiskt och organisatoriskt projekt som utgår från ungas vardag. Det är utifrån problem som unga möter i det dagliga livet som vi formulerar våra krav på förändring, och det är inte bara utifrån vardagen, utan också i vardagen, som vi organiserar unga. Vi vet att ett socialistiskt och feministiskt förbund som tar sin uppgift på stort allvar, alltid måste byggas underifrån. Det är vår enda chans att göra skillnad. Människor som organiserar sig och kämpar tillsammans kan alltid förändra mer än vad som först verkar möjligt

* * * * *

Kamrater, den borgerliga regeringen har förändrat Sverige långsiktigt och genomgripande. Med målmedvetna och strategiska attacker urholkar dem den generella välfärden och undergräver den svenska modellen. Det är möjligt att regeringen Reinfeldt är trött, idélös och saknar svar på viktiga frågor, men det är inte framförallt därför som vi vill se en ny regering. Vi vill byta regering för att vi ser att högern har fört en politik som har gynnat de med tjockast plånbok, på bekostnad av alla oss andra.

Vi vill se en regering som ser till att unga har rätt till trygghet i vardagen, som ersätter massarbetslöshet och ring och spring-jobb med fasta jobb till löner som går att leva på. En regering som bygger bort bostadsbristen, som river sorteringsskolan och som gör upp med vinstslöseriet i välfärden. Vi vill se en regering som bortom vackra ord och tomma löften genomför en verkligt feministisk politik. För oss är en valseger alltid större än enbart nya namnskyltar på regeringskansliet, vi vill se en politik för jämlikhet och rättvisa.

I skoldebatt efter skoldebatt, på varenda gymnasieskola och i varje klassrum kommer vi under valrörelsen ge samma besked; verklig förändring kräver en starkare vänster, det kräver att fler röstar på Vänsterpartiet men det kräver också att fler organiserar sig i Ung Vänster och själva kämpar för en socialistisk och feministisk samhällsutveckling. En förändring är alltid möjlig, men kommer aldrig av sig själv.

* * * * *

Kamrater, ser man ut över världen är behovet av en starkare vänster skrämmande uppenbart. Det syns i spåren av den kapitalistiska krisens katastrofala sociala konsekvenser. Det märks på det ekonomiska systemets totala oförmåga att åstadkomma en hållbar utveckling för klimatet. Och det är tydligt i relation till en orättvis världsordning, där den rika världen kan fortsätta bygga sitt välstånd på fattigare länders bekostnad. Världen behöver mer av internationell solidaritet, mer av socialism och mer av feminism.

Så kamrater, mottag de varmaste hälsningarna och de största lyckoönskningarna från ett ungdomsförbund som har 110 år på nacken, men som behåller sin ungdomliga lyster och som alltid står beredd att ta sig an framtiden tillsammans med er. Tack.

Stefan Lindborg invigde valveckokursen

Stefan Lindborg invigde valveckokursen på Bona folkhögskola. Här är hans tal:

Kamrater, å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er välkomna till Bona folkhögskola och till Ung Vänsters veckokurs.

Veckokursen är något av det finaste och viktigaste som Ung Vänster har. Det är en central institution i arbetet med att bygga förbundet starkare. Det är här på veckokursen som man blir en fullfjädrad Ung Vänster-aktivist; under föreläsningar i varma, syrefattiga salar och under sena nätter i coopet. Det är här vi vässar argumenten och lär oss stärka styrelserna. Det är här vi träffar kamrater från hela landet och får nya vänner för livet. Och låt mig också säga, rent upplysningsvis, för det förtjänar verkligen att bli sagt, årets veckokurs är den största kursen på tio år.

Vi har kommit hit till Motala med olika ryggsäckar. Några av oss är från Borås, andra från Borlänge. En del av oss är uppvuxna på Södermalm, medan andra har bott hela livet längst upp i Norrland. Några av oss har varit på veckokurs förut, för andra är det här första gången. Vissa har varit en Ung Vänster-aktivist i flera valrörelser tidigare, medan andra fortfarande har de fantastiska minnena framför sig. Vi som rör oss inom Bonas fyra väggar har olika erfarenheter. Vi har gjort olika saker och vi har gjort dem olika många gånger. Men det spelar egentligen ingen som helst roll. För det viktigaste det har vi alla fortfarande framför oss: en valrörelse där Ung Vänster ska utgöra ryggraden i kampen mot högern.

Grunden för det lägger vi här på veckokursen. Det är här vi lanserar valkampanjen, spetsar argumentationen och lär oss mer om hur Sverige har förändrats under högerns tid vid makten. Under de här dagarna ska ni få en inblick i hur valrörelsen fungerar i klubben och i distriktet. Det är här vi börjar bygget av den valmaskin, som över hela landet ska pulvrisera unghögern i skoldebatterna och organisera fler unga i den socialistiska och feministiska kampen. Allt ihop väglett av vår viktigaste målsättning: att Sverige ska få en ny regering, som driver en politik för jämlikhet och rättvisa. Vi har valt sida, det är dags att bygga ett Sverige för oss.

Jag vill rikta några särskilda ord till alla er som är här för första gången. Jag vet hur ni har det. Ni är kanske nervösa, spända inför vad som väntar er och kanske lite oroliga för att inte passa in. Det var i alla fall jag, när jag deltog på min första veckokurs inför valrörelsen 2002. Men ganska snart insåg jag att den där klumpen i magen, den fanns där helt i onödan. Jag vågade inte gå upp på öppen scen eller fråga om allt det där som jag inte förstod, men ändå så kände jag att jag hade hittat hem. Så till er som inte har varit på veckokurs tidigare: Välkomna till den varmaste av gemenskaper, till ett förbund där vi tar hand om varandra och där alla, oavsett om man har varit medlem i fem år eller fem månader, är helt avgörande för vår gemensamma styrka. Ännu en gång, ni är alla varmt välkomna till Ung Vänsters valveckokurs.

* * * * *

Kamrater, vi brukar säga att Ung Vänster inte har något egenvärde, att Ung Vänster enbart är vårt gemensamma verktyg för förändring. Det kommer ni säkert att få höra på den här veckokursen också, om inte annat så brukar jag säga det själv. Det är ett ställningstagande som utgör en viktig syn på vår organisation och det är också rent objektiv sant. Men även om är sant, tror jag ändå inte att det speglar hur någon av oss egentligen känner för Ung Vänster. Rent känslomässigt är förbundet för oss någonting större än enbart ett verktyg för förändring. I Ung Vänster har vi fått vänner för livet och känt samhörigheten i att tillsammans med andra kämpa för och vinna politiska segrar. Det är i klubben vi får stöd när det känns tungt, uppmuntran när det behövs och en klapp på axeln när det går bra. Förbundet är också en gemenskap. Det blir den självklara följden av att vi är kamrater med varandra, och det är något vi ska vårda med ömhet och omtanke.

Om det är något jag har lärt mig under många år i Ung Vänster, så är det att när det behövs som allra mest, då är också gemenskapen som starkast. Vi har under året som gått tvingats uppleva sådant som ingen ska behöva uppleva. Den 21 augusti mördades en av våra medlemmar, Abdirahim Hassan, i Somalias huvudstad Mogadishu. Abdi var på plats i Somalia för att arbeta med ett demokratiprojekt. Det är när gemenskapen behövs som bäst den också är som starkast. Under några svåra dagar i slutet av sommaren tog vi hand om varandra, gav varandra stöd och försökte hjälpa varandra att fokusera på de ljusa minnena. Mitt i allt det mörka fanns en djupare berättelse om ett förbund där ingen lämnas ensam i en svår tid, utan där vi istället tillsammans hittar styrkan att gå vidare.

Abdi var en person som gjorde avtryck. Som betydde mycket för människor i sin närhet, och inte minst för Ung Vänster Storstockholm. Abdi var aktivisten som drevs framåt av sin vilja till att förändra hela världen. Han insåg att för att kunna göra skillnad måste man börja i den egna vardagen. Engagemanget var enormt, och passionen lika så. Vi minns Abdi med värme, fast beslutna om att föra kampen vidare i hans anda.

Vi hedrar minnet av Abdirahim Hassan genom att ställa oss upp och hålla en tyst minut.

(Tyst minut… )

Tack.

Jag skulle vilja gå vidare med att läsa några rader ur sången Ingenting förändras av sig själv, skriven av Mikael Wiehe.

Tiden när vi föddes eller platsen där vi bor
Minnena är inte längre nog
Nej, det är kamp för samma framtid och tro på samma mål
som gör att man kan säg’, man hör ihop

Kamrater, vi håller ihop i ljusa tider såväl som i svåra. Vi vet att samtidigt som solidariteten innebär gemensam kamp för gemensamma intressen, innebär den också kamratlighet och gemenskap. Vi behöver varandra och vi står starka tillsammans.

* * * * *

Kamrater, sedan vi samlades till veckokurs för ett år sedan har Ung Vänster stärkts ytterligare. Förra året firade vi 110 år i kampen för socialism och människovärde, och vårt 110:e år kom att bli ett händelserikt år i Ung Vänsters historia. För ett år sedan lanserade vi vår flyktingpolitiska kampanj Riv murarna. I kampanjen krävde vi en mänsklig flyktingpolitik, att fästning Europa skulle rivas och att fler asylsökande skulle få stanna i Sverige. Vi samlade in över 50 000 kronor till Fristadsfonden, och arrangerade en tävling som Ung Vänster Dalarna vann. Under året som gått var vi pådrivande i den antirasistiska och antifascistiska kampen. Vi har mobiliserat mot Reva och polisens romregister, bidragit till att stärka den antirasistiska rörelsen och organiserat demonstrationer mot nazisternas försök att ta över våra gator och torg.

I maj samlades förbundet till sin 46:e kongress, där vi antog en offensiv verksamhetsplan och diskuterade kapitalismens kris. På sommaren ordnade vi det största sommarlägret på flera år och drog igång den bostadspolitiska kampanjen Var ska vi bo?. Under hösten har vi därutöver också drivit en klimatsatsning, där vi har ansträngt oss för att koppla klimatkrisen till kapitalismen och för att etablera ett systemkritiskt perspektiv kring vad som behöver göras.

Kamrater, vi har all anledning att vara stolta över vårt förbund och det vi har uträttat tillsammans. Vi går in i årets valrörelse starkare än på länge, med en tydlig ambition om att göra skillnad och fortsätta utveckla och förbättra det som idag är Sveriges viktigaste vänsterkraft.

* * * * *

Men,det som gör oss till ett starkt förbund är inte frånvaron av problem, utan det är vår förmåga att hantera och bemöta de problem vi ser. Ett förbund som vill vara relevant för sin samtid måste hela tiden diskutera strategier, ställningstaganden och systemkritik. Vi måste förstå det samhälle som vi verkar i, och alltid drivas av en vilja till att gripa in i det och förändra verkligheten. Det är när vi lyckas med det som Ung Vänster fungerar som allra bäst.

Vi vet att i Ung Vänster – liksom i samhället i stort – ges killar och tjejer olika utrymme, olika förutsättningar att ta plats och därför också olika mycket makt. Det är en konsekvens av att vi lever i en könsmaktsordning. Som en feministisk kraft för förändring inser vi därmed att vi har ett ansvar att gå före. Och det har vi också gjort, vi vet att vårt internfeministiska arbete gör skillnad men att arbetet samtidigt ständigt måste fortsätta.

I går beslutade förbundsstyrelsen därför att initiera en långsiktig internfeministisk satsning. Vi ska identifiera och analysera den internfeministiska situationen och formulera målsättningar om hur den kan förbättras. Vi kommer under året starta ett nätverk på förbundsnivå av internfeministiskt ansvariga i distriktsstyrelserna. Vi ska satsa mer på styrelseutbildningar för att förbättra rutinerna i styrelsearbetet. Det vet vi är avgörande för att killar och tjejer ska få samma utrymme att aktivt delta i arbetet. Vi har beslutat om en tjejseparatistisk ledarskapsutbildning och formulerat en skarp målsättning om att minst 50 procent av våra debattörer i valrörelsen ska vara tjejer. Det internfeministiska arbetet är en oumbärlig del av vår organisationsmodell, och det vägleds av en enkel princip: Det ska vara lättare att vara tjej i Ung Vänster, än vad det är att vara tjej i samhället i stort.

* * * * *

Kamrater, vi står inför en valrörelse av historisk betydelse. Under skoldebatterna kommer vi möta en unghöger som gör sitt yttersta för att komma med bortförklaringar. De kommer att skylla på facket, på sossarna eller på den ekonomiska krisen. Inte en sekund kommer de vilja kännas vid det faktum att den regering som de företräder har fört en politik som tjänar överklassens intressen.

För ungefär ett år sedan gick MUF:s ordförande Erik Bengtzboe till attack på DN-Debatt. Rubriken på artikeln var: ”Dags för nya moderaterna att släppa borgarstämpeln”. Inledningsvis slår Bengtzboe fast:

”Idag diskuteras politik kring köksborden, på jobbet och på fotbollsträningen, och inte under kristallkronorna eller i Riddarhuset.”

Det är förmodligen sant, till viss del i alla fall. Vad vet jag egentligen om vad man pratar om på Riddarhuset? Bengtzboe fortsätter:

”De gamla orden för att beskriva verkligheten går inte alla att använda i dagens samhälle. Orden borgerlig och arbetare har spelat ut sin roll. I dag är kanske alla som jobbar arbetare och borgerligheten finns knappt kvar; kristallkronorna, pärlhalsbanden och sjurättersmiddagarna har aldrig varit en verklighet som jag känner igen mig i.”

Artikeln avslutas med slutklämmen: ”Därför vägrar jag kalla mig borgerlig.”

Ärligt talat, Erik Bengtzboe, för mig får du kalla dig för vad du vill. Men om du inte tycker att ”borgerlig” funkar, så låt mig då ändå skicka med några tips. Kanske ”marknadsfundamentalist” ger en högre igenkänningsfaktor? Eller vad sägs om ”arbetarfientlig”? Jasså, inte det heller? Kanske ”skattesänkarextremist” istället, om det kan det ju knappast råda något tvivel. Men om inget av mina förslag känns tillräckligt bra för dig, så räcker det gott att du kallar dig för ”moderat”. Det täcker väl ändå in det mesta.

Borgerligheten kan kalla sig för vad de vill. De kan klä in sin unkna högerpolitik i nya dräkter, men vi vet att bakom det nya arbetarpartiets fasad gömmer sig samma klasspolitik och samma intressen.

Under valrörelsen ska vi sätta ord på människors upplevelser av ett Sverige där klasskillnaderna växer i takt med börsvärdet, där massarbetslösheten har blivit en del av vardagen och där vår rätt till trygghet undergrävs till förmån för företagsvinster och skattesänkningar. Vi tar avstamp i vår egen verklighet, inte i den förljugna berättelse som målas upp av unghögern eller av näringslivets propaganda. Över hela landet ska vi ge samma besked: en förändring är alltid möjlig, men kommer aldrig av sig själv. Verklig förändring kräver en starkare vänster. För oss är en valseger alltid större än enbart en ny regering – vi kommer aldrig att nöja oss med bara nya namnskyltar på regeringskansliet, vi vill se en ny politik för jämlikhet och för rättvisa.

* * * * *

Kamrater, Sverige har förändrats, långsiktigt och genomgripande. När arbetarrörelsen och kvinnorörelsen var stark hade Sverige full sysselsättning och arbetsmarknaden öppnades upp för kvinnor. Välfärdsstaten byggdes ut och människor blev därmed tryggare och därför också friare. De senaste decenniernas högeroffensiv har rullat tillbaka många av dessa segrar. Idag har den generella välfärden monterats ned, massarbetslösheten permanenterats och det är idag fritt fram för privata företag att jaga vinster i välfärden. Decennier av högeroffensiv har gjort Sverige till ett marknadsliberalismens föregångsland. Ett land där vi med vår trygghet och våra rättigheter betalar priset för en politik som gynnar de med tjockast plånbok.

Visst kan politik ibland verka komplicerat, men det är sällan så svårt som de vill få oss att tro. Kan man sätta rekord i skattesänkningar, kan man lika gärna sätta rekord i välfärdssatsningar. Kunde man för fyrtio år sedan bygga bort bostadsbristen, kan man självklart göra det också idag. Kan man tillåta vinstslöseriet i skolan, kan knappast problemet vara att det inte finns tillräckligt med resurser för fler lärare. Det finns ingen enda vägens politik, och nu står vi vid ett vägskäl. Antingen bygger man ett Sverige för oss, där vi har rätt till trygghet i vardagen – eller så fortsätter man en utveckling där överklassen blir rikare på vår bekostnad. Politik handlar om motsättningar, och vi har valt sida.

Kamrater, vi känner ända in på kroppen hur klassamhället och könsmaktsordningen begränsar våra liv, våra möjligheter och våra rättigheter. Så länge vi själva inte har makten över våra egna liv, innebär det att någon annan har det istället. Vår socialistiska och feministiska kamp är en kamp för frigörelse, där vi kräver makten över våra liv tillbaka. Frihetskampens första anhalt är valdagen den 14 september, då ser vi till att Fredrik Reinfeldt tvingas bort från regeringsmakten. Och varje dag – före, under och efter valrörelsen – fortsätter vi vår socialistiska och feministiska kamp. Vi har stora utmaningar framför oss, men ett förbund som håller ihop kan aldrig besegras. Kamrater, nu kör vi igång valrörelsen.

Idag drar Ung Vänster igång valrörelsen i Motala

Idag inleds Ung Vänsters årliga veckokurs på Bona folkhögskola i Motala. Mellan 2-5 januari kommer över 250 valaktivister från hela landet samlas för att tillsammans prata om hur Ung Vänsters valrörelse ska fungera.

– Sverige har blivit ett land med snabbt växande klassklyftor, ökande otrygghet och en välfärd som monteras ned. Politik handlar om att välja sida. Lika gärna som man kan genomföra skattesänkningar åt dem med tjockast plånbok, kan man se till att vi har trygga jobb med löner som går att leva på, rätt till en bostad och en skola utan privata företags vinstjakt, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Fokus på kursen kommer att ligga på valets viktigaste frågor; ungdomsarbetslösheten, bostadsbristen, problemen i skolan och de privata företagens vinstjakt i välfärden. Det viktigaste målet för Ung Vänster är att efter valet ha en ny regering som för en politik för jämlikhet och rättvisa.

– Många känner att det har gått för långt nu. Det är vi vanliga ungdomar som får betala priset för regeringens rekord i skattesänkningar. Nu måste vi vända utvecklingen och istället bygga ett Sverige för oss. Vi ska ha trygghet i vardagen och makt över våra egna liv, avslutar Lindborg.

Under veckokursen ordas också en utbildning för tjejer som ska bli instruktörer i feministiskt självförsvar. Ung Vänster har utbildat instruktörer i snart femton år, och feministiskt självförsvar är en av förbundets viktigaste verksamheter. Syftet är att stärka tjejers självförtroende och ge möjligheter att hantera jobbiga situationer man kan hamna som tjej. På instruktörsutbildningen kommer 30 tjejer från olika delar av landet att delta.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se