Sörj och organisera

Hej Sverige,

Jag ville prata med dig om vänstervindar, om den feministiska flodvågen och om Moderaternas totala kollaps. Jag kommer göra det, men något sitter i vägen. Där någonstans mellan munnen och magen sitter en klump. Vi lever i ett Europa där fascismen är på frammarsch. Där högerextrema, högerpopulistiska, rasistiska, nazistiska – ja, kalla dem vad ni vill – partier i gårdagens val stärkte sin ställning. Och vi är inte så mycket bättre, här hemma fick Sverigedemokraterna nästan var tionde röst. Jag är ärligt talat ledsen, oroad och besviken.

När jag idag åker till jobbet gör jag det medveten om att en tiondel av tunnelbanevagnen rent statistiskt är sverigedemokratiska väljare. Det följer med mig under resten av dagen. Tio procent av besökarna på lunchrestaurangen kollar snett på de av mina vänner som är födda utomlands. Tio procent av de som tränar på gymmet tycker att islam och muslimer är det största hotet sedan Andra världskriget. Tio procent av de jag möter på krogen tycker inte att det stora problemet med EU:s flyktingpolitik är att människor dör på Medelhavet, utan att ”vi inte hjälper dem på plats istället”. Någonstans där börjar man fundera på om man vill vara med längre.

Jag kollar runt på Valmyndighetens hemsida och söker efter svar. Hittar min gamla hemkommun, Svenljunga, på den västsvenska landsbygden. I Svenljunga kommun blev Sverigedemokraterna näst största parti, med över 15 procent av rösterna. Stödet för dem var störst i valdistriktet där jag växte upp. Förmodligen finns där bland SD-väljarna gamla kompisar, personer som man har vuxit upp med och delar minnen med. Antagligen några ur fotbollslaget, säkert personer från högstadiet och någon som man minst anar. Det känns svårt att ta till sig, men det är så här det nya Sverige ser ut.

Snart sjuttio år efter Andra världskriget är efterkrigstiden, med sitt grundmurade motstånd mot rasism och fascism, nu definitivt över i Europa. I Frankrike blev Nationella fronten det största partiet, för några dagar sedan pratade en av partiets kandidater, Jean-Marie Le Pen, om hur ebolaviruset kan lösa problemet med att världens befolkning ökar. Det fascistiska Jobbik blev näst största parti i Ungern och i Grekland gick nazisterna i Gyllene gryning starkt framåt. Dessutom blev högerpopulistiska UKIP största parti i Storbritannien och i vårt sydöstra grannland blev resultatet detsamma för Dansk Folkeparti. Jag ska sluta rabbla resultat, jag förstår att det bara är destruktivt. Inte minst för mig själv.

Samtidigt som jag tittar på staplarna över röstetal tänker jag på Joe Hills ”Sörj inte – organisera er”. Det är organisering som krävs för förändring, men det är samtidigt svårt att inte sörja. Man måste få sörja, det är nödvändigt för att kunna gå vidare. Men man får aldrig låta sorgen ta helt över. Under de senaste veckorna har tusentals människor vänt Sverigedemokraterna ryggen. Det pågår en antirasistisk mobilisering som vi inte har sett på länge, det får inte glömmas bort under dagar som dessa. Sverige, vi har inte gett upp hoppet om dig ännu. Idag är vi många som sörjer, men i morgon organiserar vi oss och intensifierar kampen mot rasism.

För den som vill förändra räcker inte önsketänkande

Med bara timmar kvar till valdagen undrar jag om högern förstår vad valet egentligen handlar om. I debatt efter debatt ägnar sig högerns representanter hellre åt önsketänkande om vad EU skulle kunna vara än utgår från det EU som vi faktiskt ser idag. De borgerliga partiernas affischer har slogans som låter som ett eko från folkomröstningen 1994. Folkpartiet säger ”Ja till Europa” och Moderaterna ”tror på Europa”. Centerpartiet ligger något längre fram i dåtiden och går till val på att säga nej till EMU, något som vi röstade om för mer ön tio år sedan. (Läs gärna vad Katrine Kielos skrev förra helgen.) När utvecklingen i EU på område efter område går åt fel håll, är det inte förvånande att högern hellre pratar om principer än om verkliga utmaningar.

Men problem slutar aldrig finnas bara för att man inte pratar om dem. I ett Europa som formas av en djup ekonomisk kris, rasistiska strömningar och där stora medlemsländer urholkar demokratiska principer, känns klyschor om freds-, frihets- eller demokratiprojekt långt borta.

EU:s krispolitik tillsammans med en vansinnigt konstruerad valutaunion har skapat en social katastrof i Europa. Krispolitiken har varit ensidigt inriktad på att rädda bankerna och euron, men har samtidigt offrat människorna. I länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland råder  massarbetslöshet och fattigdomen breder ut sig. Efter flera års åtstramningar är det hög tid också för högern att inse att åtstramningspolitiken inte kommer ta oss ur krisen. Det som nu krävs är en ekonomisk politik som sätter kampen för arbete, välfärd och rättvisa i centrum.

I takt med att den sociala krisen förvärras skapas grogrund för rasistiska och högerextrema krafter. I debatten beskrivs Ryssland som det stora hotet mot Europas säkerhet, men för många som lever i EU:s medlemsländer utgör fascistiska krafter ett mer påtagligt direkt hot. Även om rasismen inte uppkom med den ekonomiska krisen, är det uppenbart att den sociala katastrofen har intensifierat de rasistiska strömningar som påverkar Europa. Högern måste förstå att det inte räcker med fina ord och vackra formuleringar för att mota tillbaka rasismen, vad som också krävs är att vi bryter med en ekonomisk politik som för de flesta skapar fattigdom och otrygghet.

Samtidigt som det fascistiska partiet Jobbik hetsar mot romer och judar i Ungern, urholkar det regeringsbärande högerpartiet Fidesz såväl medias som rättsväsendets oberoende och inför en vallag som starkt gynnar det egna partiet. Utvecklingen har gått så långt att man måste konstatera att Ungern rör sig bort från demokratin. I Spanien inför högerregeringen en lagstiftning som urholkar demonstrationsrätten och därmed också yttrandefriheten. Lagstiftningen är en konsekvens av de stora protesterna mot den krispolitik som drivs igenom av den spanska regeringen tillsammans med EU. I ett läge där fundamentala demokratiska principer frångås räcker det inte att i högtidstalen beskriva EU som ett demokratiprojekt.

Ända sedan folkomröstningen för snart tjugo år sedan har debatten om EU präglats av klyschor och principiella resonemang som många gånger saknar grund i verkligheten. För den som vill förändra Europa räcker det inte med önsketänkande. Den mänskliga katastrof som orsakas av åtstramningspolitiken leder till sociala spänningar, rasism, otrygghet och fattigdom. För att vända utvecklingen måste det till ett skifte bort från en ekonomisk politik som räddar banker men struntar i människor. Det kräver i sin tur en starkare vänster, så gå och rösta i morgon och rösta på Vänsterpartiet.

Jag vill varna för vinstjakten

Igår avslöjade tidningen Flamman att ägaren och tillika VD’n för friskoleföretaget Fria läroverken, Anders Hultin, har skrivit brev och varnat sina anställda för vänsterns krav på en avkommersialiserad skola. En skola där det inte är möjligt för riskkapitalister och företagsägare att göra vinster på elevers rätt till utbildning. Fria läroverkens gymnasieskolor i Karlstad, Linköping, Norrköping och Malmö härstammar från det konkursade JB Education, där Hultin tidigare varit koncernchef.

Som ägare av ett privat skolföretag, som drar nytta av Sveriges extrema position som möjliggör att vinster på skattemedel, förstår jag att Hultin vill varna för vinstförbud. Men för oss som inte äger några skolor, och för alla de som går i skolan idag, är det tydligt att vinstintresset har ett högt pris. Istället för att varna för ett stopp för den privata vinstjakten i skolan, vill jag varna för vinstslöseriet som sliter sönder den svenska skolan.

Jag vill varna för en skola där elevers utbildningsplatser försvinner när de av riskkapitalisterna inte längre ses som tillräckligt lönsamma. Hur detta fungerar borde Hultin vara väl bekant med, eftersom han själv har jobbat i det konkursade JB Education. Skolkoncernen sattes i konkurs av det danska riskkapitalbolaget Axcel i början av förra sommaren. Under åren där före (2009-2011) gjorde man, enligt Kent Wernes granskning i Dagens Arena, en sammanlagd rörelsevinst på 228 miljoner. Även om Axcel aldrig plockade ut några pengar – riskkapitalbolag gör i allmänhet inte det – tog de tidigare ägarna ut 487 miljoner. Skolbolagets konkurs drabbade närmare 15 000 elever. JB Education är inte det enda exemplet. Den 10 januari förra året försattes Karlstads idrottsgymnasium i konkurs. När eleverna kom till skolan en morgon efter jullovet möttes de av beskedet, över en natt försvann deras utbildningsplatser.

När skolelever behandlas som handelsvaror är det alltid några som får betala priset. Vill vi ha en skola där vinstintressen överordnas elevers trygghet och där privata företag sticker när vinsterna inte är tillräckligt höga?

Jag vill varna för vinstjaktens konsekvenser. Privatägda skolor har lägre lärartäthet än kommunala. Enligt Skolverkets utredning ”Pedagogisk personal i skola och vuxenutbildning läsåret 2012/12” går det i fristående gymnasieskolor nästan tre elever fler per varje lärare än vad det gör i kommunala. Andelen behöriga lärare är dessutom lägre i privatägda skolor jämfört med offentliga, 58 respektive 80 procent på gymnasienivå. För en tid sedan rapporterades om att nio av tio kommunala gymnasieskolor erbjöd hjälp från speciallärare eller specialpedagoger, medan bara en tredjedel av friskolorna gjorde det. Det finns också rapporter om att privata skolor allt för sällan har skolbibliotek och drar in på elevhälsan.

Vinster uppstår inte i ett vakuum. I en snäv marknadsliberal tankevärld går det säkert att tänka sig att vinsterna kommer från ”effektiviseringar” som inte drabbar någon, men i verkligheten uppkommer  vinster först när man drar ned på kostnader som till exempel lärare. Vår rätt till en bra skola där vi får de kunskaper vi har rätt till, borde överordnas aktieägares intressen av högsta möjliga avkastning.

Jag vill varna för vad som händer med hela skolsystemet när vinstintresset släpps in och frågor väcks om vilka elever som är lönsamma och om vilka som inte är det. När en skol-VD stämplar vissa elever som ”ruttna äpplen”, som borde skiljas från de andra för att ”skydda de fina eleverna” är det hög tid att dra öronen åt sig. Samma sak när det på samma skola under samma tid finns plats för elever med bra betyg, men inte för de som har det tuffare i skolan.

Var det en sådan skola vi ville bygga upp? En skola som sorterar utifrån lönsamhet, där den enskilda skolans rykte blir viktigare än att alla elever får en rättvis chans.

Att skolkapitalisterna varnar för oss som vill göra något åt vinstjakten i skolan förvånar mig inte det minsta. De har all anledning att känna sig oroliga, för de har stora delar av svenska folket mot sig. Idag är det exakt fyra månader kvar till riksdagsvalet och då kan vi välja sida. Antingen väljer vi att fortsätta ett system där det fortfarande är möjligt för privata företag att göra vinst på skattemedel som borde gå till vår utbildning, eller så ser vi till att sätta stopp för vinstintresset. Pengar avsedda till utbildning ska också gå till utbildning. De ska inte hamna i några skatteparadis, försvinna i aktieutdelningar eller bli till vinster för riskkapitalbolag. Svårare än så borde det inte vara.

Jag har valt sida, och det har uppenbarligen Anders Hultin också gjort.

Efter flyktingkatastroferna kräver Ung Vänster att Frontex läggs ned

Under de senaste dagarna har flera nya flyktingkatastrofer inträffat i Medelhavet. I söndags dog 40 människor när båten de färdades med sjönk utanför Libyen. Igår gick ännu en båt med flyktingar under mellan Libyen och Italien, och hittills har 18 personer bekräftats som döda. De senaste dagarnas tragedier är en del av ett större sammanhang. Enligt International Organisation for Migration beräknas ca 25 000 människor på flykt ha dött i Medelhavet under de senaste 25 åren.

– EU:s flyktingpolitik måste förändras i grunden. EU bygger murar mot omvärlden och undergräver därigenom asylrätten. Ingen som är på flykt från förtryck och förföljelse ska tvingas riskera, eller till och med förlora livet, bara för att man behöver en fristad, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Kravet på att förändra EU:s flyktingpolitik är en viktig fråga för Ung Vänster i valrörelsen till Europaparlamentet. Bland annat vill Ung Vänster lägga ned EU:s gränsövervakningsbyrå, Frontex.

– Vi vill lägga ned Frontex för att vi ser att deras verksamhet får som följd att flyktingar mister livet. Det måste finnas lagliga vägar till Europa och därför vill vi införa ett system med asylvisum, så man kan få visum på en svensk ambassad för att ta sig hit och söka asyl. Dagens flyktingpolitik är inhuman och en mänsklig flyktingpolitik kräver att vi river Fästning Europa, avslutar Lindborg.

För mer information:
Yrsa Rasmussen
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
0762-100011
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

Ta makten tillbaka

EU är odemokratiskt och byråkraterna i Bryssel fattar sina beslut långt över människors huvuden. I spåren av den ekonomiska krisen har folket tvingats betala för bankernas spekulation. I länder som Grekland och Spanien är nästan varannan ungdom arbetslös. Krispolitiken leder till enorma nedskärningar i välfärden och i takt med att fattigdomen breder ut sig berövas människor såväl tryggheten som makten över sina liv. Samtidigt fortsätter bankerna att göra enorma vinster.

Vi har valt sida och vill gå i en annan riktning. Medan överklassen kämpar för högre vinster och lägre skatter, tar vi kampen mot arbetslöshet och nedskärningar. Kapitalismens kris har socialistiska lösningar. Högern sätter bankernas vinster i första rummet, vi sätter solidariteten främst.

Vi är motståndare till EU eftersom det är en odemokratisk och överstatlig union, där företagens intressen av högre vinster alltid sätts i första rummet. Internationella samarbeten är nödvändiga, men ska ske utifrån demokratiska principer och sociala rättigheter. Vi vill ta makten tillbaka så att den inte ligger i händerna på byråkrater och högerkrafter i Bryssel. Därför vill vi omförhandla Sveriges medlemsvillkor, bland annat så att fackliga rättigheter överordnas den inre marknaden och så att vi kan gå före i miljöpolitiken. Ung Vänster står upp för internationell solidaritet, medan EU:s murar mot omvärlden försvårar verkliga internationella samarbeten.

Stefan Lindborg talade på 1 maj i Stockholm

Idag firar Ung Vänster arbetarrörelsens högtidsdag runt om i landet. Förbundsordförande Stefan Lindborg talade på Ung Vänster och Vänsterpartiets firande i Kungsträdgården i Stockholm. Huvudparollen för årets 1 majfirande var ”Inte till salu”.

* * * * *

Kamrater och första maj-firare, idag är det vår dag, arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Just idag samlas vi över hela världen för att kräva vår rätt och värdighet tillbaka. Vi går under banderollerna, med plakaten och de röda fanorna längst fram i leden. Idag är luften lite lättare att andas och våra ryggar är lite rakare för vi känner styrkan i gemenskapen.

Det finns de som beskriver första maj som något gammaldags, de som inte ser undersköterskans utslitna rygg och kassörskans värkande axlar. För dem existerar inga klasskillnader, för dem finns bara incitament och individuella val. I högerns Sverige är väl solidaritet inget annat än en nattklubb på Stureplan.

Efter åtta år med högern vid makten kan vi i höstens val byta riktning. Politik handlar om att välja sida. Antingen bekämpar man arbetslösheten eller så bekämpar man de arbetslösa. Sänker skatterna åt dem med tjockast plånbok eller rustar upp välfärden. Antingen springer man riskkapitalbolagens ärenden eller sätter man stopp för vinster i välfärden. Den 14 september ersätter vi regeringen Reinfeldt med en ny regering som för en politik för jämlikhet och rättvisa. Politik handlar om att välja sida, och vi är inte till salu.

* * * * *

Kamrater, att vara ung idag är att leva ett liv präglat av otrygghet. Jag minns nyhetsinslagen om unga som slängs ut från sina skolor, när riskkapitalisterna söker sig vidare till nästa lukrativa marknad. Jag tänker på Elin, som i en film från Handelsanställdas förbund berättar att hon har 15 sekunder på sig för att svara på ett jobb-sms. Jag läser om de tiotusentals unga som bostadsbristen förvägrar ett drägligt liv. De otrygga jobben skapar otrygga människor, bostadskön skapar hopplöshet och andrahandsmarknadens ockerhyror skapar hål i plånboken.

I valrörelsen tar Ung Vänster därför strid för ungas rätt till trygghet. Istället för otrygga slit och släng-anställningar, ska unga ha fasta jobb med löner som går att leva på. Bostadsbristen måste byggas bort med ett modernt miljonprogram. Den privata vinstjakten ska jagas bort från välfärden. Istället för ett Sverige reserverat för överklassen ska vi bygga ett Sverige för oss, ett Sverige där vi har rätt till trygghet i vardagen.

Och visst är det väl ändå det som frihet handlar om. Frihet är inte att vara flexibel på någon annans villkor. Frihet är inte att kunna välja vilket riskkapitalbolag som ska få göra vinst på din bekostnad. Ingen kan inbilla mig att privatiseringar och nedmonterade socialförsäkringar är några frihetsreformer. Frihet kommer aldrig vara ojämlikhet. Frihet är att ha makt över det egna livet. Frihet är därför trygghet, och trygghet förutsätter en socialistisk och feministisk politik.

* * * * *

Alldeles för länge har feministiska frågor och perspektiv osynliggjorts. Regeringen är i bästa fall ointresserad av feministiska krav på förändring, i andra fall driver de utvecklingen tillbaka och attackerar kvinnors villkor. I valrörelsen kräver vi en ekonomisk politik för jämställdhet, feministiskt självförsvar i skolan och satsningar mot den psykiska ohälsa som breder ut sig bland unga tjejer. Nu går vi från ord till handling och genomför en feministisk offensiv.

* * * * *

Kamrater och första maj-firare, i spåren av EU:s krispolitik har en social katastrof skapats i Europa. Massarbetslösheten breder ut sig och fattigdomen biter sig fast. Välfärdssystem nedmonteras och gemensam egendom privatiseras. Löner sänks och fackföreningarna pressas tillbaka. Den ekonomiska krisen har lärt oss den svåra läxan att bankernas vinster alltid är åt dem själva, medan förluster alltid är något som folket får bära.

Medan högern kämpar för bankvinsterna, finanskapitalisterna och börsspekulanterna, sätter vi solidariteten med folken i de hårdast drabbade länderna i centrum. Mot högerns åtstramningspolitik sätter vi vår internationella solidaritet. Tillsammans kan vi göra skillnad.

* * * * *

Vi lever i en tid där behovet av en stark, bred och folkligt förankrad antirasistisk rörelse är skriande. Och mitt i den rörelsen, där finns vi.

Vi är antirasisterna som bygger rörelsen i vår egen vardag. Småbarnsmamman som tar med barnvagnen till demonstrationen, vårdpersonal som säger ifrån och eleven som startar en skolgrupp mot rasism.

Vi är antirasisterna som står upp för asylrätten. Aktivisterna som organiserar oss för en mänsklig flyktingpolitik, där Fästning Europa rivs och den som är på flykt kan få en fristad från förtryck och förföljelse.

Vi är antirasisterna som arbetar fackligt. Som kräver att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som jobbar i Sverige. Oavsett om man är från Björkhagen eller Bulgarien, från Litauen eller Liljeholm, från Rumänien eller Råcksta ska man ha samma lön och samma rättigheter för samma arbete.

Vi är antirasisterna som förstår att vi har allt att vinna på att hålla ihop i kampen mot rasism.

* * * * *

Kamrater och första maj-firare, vi tillhör inte dem som sparar socialismen till högtidstalen. Vår socialism är inte tankar och idéer för morgondagen, den är en uppmaning till förändring här och nu. Vår kamp för socialism och människovärde är verklighetsnära och konkret. Den förs överallt. I varenda svensk stad, på landsbygden och i förorten. På varje arbetsplats, varenda fritidsgård och i varje skola. I hela vår omvärld och i vårt eget bostadsområde. På varje plats där vi finns, där finns också kampen för jämlikhet och rättvisa.
För visst är det så som Jenny Wrangborg skriver i dikten Ett nytt språk:

jag tänker mig socialismen
inte som en tanke
utan som en handling

Tack.