Vi kräver att Sverige sörjer med förorten

Söndagen 24/1 2016 hölls manifestation och minnesstund för Aiman Qabli och #läggnerdittvapen på Subtopia i Botkyrka. Aiman knivskars till döds i Alby natten till julafton 2015 och är ett av många offer för gatuvåldet. #Läggnerdittvapen är ett initiativ mot våld och droger. Ung Vänsters ordförande Hanna Cederin var en av talarna på manifestationen. Här är hennes tal:

Vi kräver att Sverige sörjer med förorten

Vi har samlats för att sörja tillsammans. Vi sörjer våra söner och våra bröder och vår granne. Jag kände inte Aiman, men jag känner Alby, jag känner Sverige och jag vet att han som alla vi andra ville leva i trygghet och frihet, med hopp om framtiden. Vi levde här tillsammans, sida vid sida. Vi som är kvar måste hålla ihop i sorgen, och vi måste minnas. Det tomrum som Aiman lämnar efter sig ska vi fylla med kärlek och gemenskap.

Jag satt med kostymklädda maktmän för några veckor sen, det var myndigheter och politiker, det var en fin konferens och en ny undersökning presenterades. ”Vi har en all time high!” utropade dom och läste upp siffror på hur trygga svenskarna känner sig, att det finns ett högt förtroende för Polisen, högre än på länge. Men i samma undersökning fanns siffror som visade att det finns enorma klyftor i Sverige. Alla svenskar är inte trygga, alla känner inte att Polisen skyddar dom. Det gäller oss som bor i förorten. Otryggheten bland oss är högre än bland resten av befolkningen. På konferensen talade också Polischefen. Han sa ”ni tänker kanske att Sverige är ett tryggt land att leva i, men åk ut till Alby och försök ta er igenom tunnelbanan, där står 20 grabbar och säljer knark”.

Jag bor här, jag försöker ta mig genom tunnelbanan varje dag, och jag lyckas. Varför säger Polischefen så? Varför säger han till dom kostymklädda maktmännen att de inte kan ta sig genom t-banan? Varför sprids rykten om att detta är No go-zoner, dit polisen aldrig åker för att det är för farligt? Varför är det bara när det brinner som tidningarna berättar om våra liv? Varför görs så lite åt otryggheten, är vi inte en del av Sverige?

Det kan inte vara så att det bara är när det blir spännande rubriker, sensation och drama som det pratas om förorten. Bara när de får säga att DOM inte kan ta sig genom tunnelbanan pratar de om otryggheten, bara när det sägs att DOM inte vågar åka hit rapporterar medierna. Men när undersökningar visar att VI är otrygga då blir det tyst. Och det får inte vara så att vi glömmer offren för det meningslösa våldet.

Alldeles för ofta är det bara när makthavarna får svartmåla, exotifiera och distansiera sig från oss som problemen i förorten diskuteras. Bara när det handlar om kostymmän som inte kan ta sig genom t-banan eller polisbilar som vandaliseras. Dom är rädda för att komma hit.

Men vi då? Vi bor ju här. Vi lever här tillsammans och vi vill leva här tillsammans. Vi älskar våra förorter med alla sina ljuspunkter och brister. Men vi älskar inte otryggheten, vi älskar inte våldet, vi vill inte begrava våra söner. Ingen älskar otryggheten. Vi är människor, medmänniskor och vi vill leva i frihet och trygghet. Vi vill ha tro på framtiden och hopp om ett långt liv. Vi kräver att få vara en del av Sverige, vi kräver att Sverige sörjer våra bröder tillsammans med oss. Vi kräver att Sverige minns.

Vi måste få makten att lyssna. Vi ser att ord och handling måste hänga ihop, och vi vet att det går. Det som saknas är långsiktigheten och resurserna. Om dom lyssnar så vill jag säga till dom:

– Satsa på oss. Det kostar ändå men det är vi som betalar. Vi vet att resurserna finns, att Sverige är rikare än nånsin. Vi slår rekord i dollarmiljonärer och bankvinster, men ute i förorten slår vi rekord i otrygghet. Det måste inte vara så. Vi kan bygga igen klyftorna, vi kan välja gemenskap istället för splittring.

– Satsa på oss. Skicka hit poliser, socialarbetare, fritidsledare, kuratorer, lärare. Eller skicka hit och skicka hit, låt oss göra det. Ge oss utbildning och jobb. Ge oss fler fritidsgårdar, bostäder och vuxna på stan.

– Satsa på oss och det vi redan gör. Den lokala organiseringen är livsviktig och behöver bli ännu starkare. Ge unga en chans att arbeta demokratiskt i föreningar, att påverka. Låt dom spela musik, spela pingis, sparka boll. Se till att dom vuxna kan ge stöd och hjälp.

– Sluta svartmåla och börja lyssna, låt oss berätta om våra liv. Ta oss på allvar, vi är inte djur i bur. Ni är välkomna hit också de dagar bilarna inte brinner, vi lovar att ni kan ta er igenom tunnelbanan, vi gör det varje dag. Vi är bara människor, precis som ni. Vi vill leva i trygghet och frihet, se våra barn växa upp.

Vi har samlats för att sörja tillsammans. Vi sörjer våra söner och våra bröder och vår granne. Vi kräver att få vara en del av Sverige, vi kräver att Sverige sörjer tillsammans med oss. Vi som är kvar måste hålla ihop i sorgen, och vi måste minnas. Det tomrum som Aiman lämnar efter sig ska vi fylla med kärlek och gemenskap.

Hanna Cederin och Myrna Österlund på minnesstunden för Aiman Qabli.

Till och med EU är mot – dags att förbjuda surrogatmödraskap

En viktig, och mycket välkommen, feministisk nyhet har drunknat i samhällsdebatten den senaste månaden: Europaparlamentet har tagit ställning mot surrogatmödraskap. De vill inte att en kvinnas kropp används till att föda barn åt andra, varken mot betalning eller för att hon vill vara hjälpsam.

I en resolution om att stärka kvinnors rättigheter antogs bland annat det här:

”The European Parliament condemns the practice of surrogacy, which undermines the human dignity of the woman since her body and its reproductive functions are used as a commodity; considers that the practice of gestational surrogacy which involves reproductive exploitation and use of the human body for financial or other gain, in particular in the case of vulnerable women in developing countries, shall be prohibited and treated as a matter of urgency in human rights instruments.”

Det här är ett starkt ställningstagande. Man konstaterar att det i praktiken är att utnyttja kvinnors kroppar, och att hennes reproduktiva funktioner används som en handelsvara. I praktiken är det här en tydlig uppmaning till alla EU:s länder att förbjuda surrogat. Det är nu hög tid att debatten om att tillåta eller förbjuda surrogatmödraskap i Sverige drar igång på allvar, för just nu duckar så pass många för frågan att det är direkt ohederligt.

Sen när är EU bättre på att värna kvinnors rätt till sina kroppar än majoriteten av partierna i Sveriges riksdag?

Till saken hör att utredningen om möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att kunna bli föräldrar presenteras om en månad – det är en utredning med många bra förslag men som skjutits upp flera gånger på grund av knäckfrågan surrogatmödraskap. ”Komplicerad fråga” säger många, men jag tycker att det är dags att tala klarspråk nu.

Berätta för oss varför det är viktigt att barnlösa par ska ha rätt att få genetiska ungar. Och tala om för mig varför det är så viktigt att hon som burit barnet i nio månader helt och håller skärs bort ur barnets liv. Det är också dags att ni svarar på hur det inte är människohandel att kontraktera bort ett barn redan innan det finns ett embryo.

Och för er svenska förespråkare som hävdar att kommersiellt surrogatmödraskap är förkastligt men som samtidigt vill tillåta det altruistiska, finns det helt avgörande frågor som ni måste svara på. Ett – hur ska det säkerställas att det inte förekommer pengar under bordet (nya kläder/ bostad/ andra förmåner)? Och två – hur många kvinnor kommer vilja föda barn åt andra utan motprestation? Flera internationella fall vittnar om andra påtryckningsmetoder än pengar, exempelvis att man tycker synd om en vän eller bror som inte kan få barn och känner sig tvungen.

Jag förstår att de som förespråkar legaliseringen av surrogatmödraskap är nöjda med att debatten idag är helt obefintlig. Impopulära och orimliga lagförslag är allra smidigast att smyga igenom.

Det är nu en månad kvar tills utredningen om bland annat surrogatmödraskap presenteras, och sen är det upp till regeringen och riksdagen. Och det är hög tid att fler säger vad de tycker – det är till exempel inte värdigt ett regeringsbärande parti som Socialdemokraterna att inte ens ta ställning. Kan EU kan även ni.

Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster

Den Europeiska kvinnolobbyn har skrivit mer om resolutionen i Europaparlamentet här.

Ung Vänsters styrelseledamot utslängd ur Västsahara

Ung Vänster: Höj skatten!

Ung Vänsters kampanj: Höj skatten! Sverige är rikare än någonsin. Trots det präglas samhällsutvecklingen av större ojämlikhet och en sämre välfärd. Problemet är inte att pengarna inte finns, utan fördelningen. Ung Vänsters kampanj handlar om en lika enkel som självklar lösning: höj skatten.

– Sverige är rikare än någonsin men ändå sliter personalen i vården ut sig, bostadsbristen är stor och välfärden räcker inte till. Det saknas inte resurser, det som saknas är en regering som vågar utmana den ekonomiska eliten. Det enskilt största samhällsproblemet är ojämlikheten, säger Hanna Cederin, Ung Vänsters förbundsordförande.

Exempel på skatter som Ung Vänster vill återinföra eller höja är förmögenhetsskatten, arvsskatten och inkomstskatten. Skatter gör samhället mer jämlikt, solidariskt och rättvist. Genom att var och en betalar in pengar till skolan får alla barn en bra utbildning. Alternativet är motsatsen – livsvillkor och möjligheter avgörs av social bakgrund. Kampanjen kommer att drivas av Ung Vänsters klubbar från norr till söder under hela våren.

– Vi skulle kunna bygga fler hyresrätter istället för lyxvillor, vi skulle kunna utrota barnfattigdomen istället för att utöka antalet dollarmiljonärer. Skatterna har minskat med 300 miljarder sedan år 2000. De pengarna har inte försvunnit utan omfördelats från det gemensamma till det privata. Nu vill vi göra tvärtom – höja skatten och ta från de rika, säger Hanna Cederin.

För mer information
Jesper Hillbom
Informationssekreterare Ung Vänster
072-587 86 85
jesper.hillbom@ungvanster.se

Hanna Cederin invigde veckokursen i Motala

Ung Vänsters årliga veckokurs i på Bona Folkhögskola i Motala är igång. Under fyra dagar samlas ett hundratal medlemmar för att diskutera politik, lära oss mer om organisation och vässa våra klubbar för att åstadkomma förändring.

För att inleda veckokursen höll förbundsordförande Hanna Cederin tal:

Kära feminister, socialister, aktivister. Till er som jag sett förr och till ni som blir nya bekantskaper. Det är fint att se er. Jag har sett så mycket annat de senaste månaderna. Vi lämnar en tung höst bakom oss.

Jag tänker allt oftare på ”krig är fred” när jag följer den politiska debatten. Betydelsen av andrum blir ett isolerat utrymme, utan luft med lågt i tak. Ansvar är verkningslösa åtgärder, ordning i Sverige blir kaos i Medelhavet. Solidaritetsarbete är tydligen lika med systemkollaps. Ökande tillväxt blir plötsligt ett land på väg mot undergång. ”Refugees welcome” blir ”Refugees go home”.

Kopplingen mellan regeringen och det verkliga, vår vardag, känns allt svagare. Fakta och sanning har blivit sekundärt. Positionering, symbolpolitik och signaler styr allt mer vad som i praktiken beslutas. Principer utifrån ideologi och faktisk, reell förändring har blivit ointressant. Det intressanta är makten, snarare än vad den ska användas till.

Men så hörs också de klara, tydliga och höga röster som inte vikt undan när vindarna utifrån trycker på. Vi har stått vid grytor sida vid sida med aktivister av alla slag, nya och gamla, unga och äldre som tillsammans skapat en trygg ankomst till Sverige för de som kommer från flykten. Vi har stått på gator och torg med den breda rörelse som växte så snabbt och som bestått av hundratusentals svenskar. Framför allt har vi varje dag denna höst stått upp för människovärdet, för asylrätten, för integriteten, mot kränkningar, mot brott mot mänskliga rättigheter, mot lögner och signalpolitik. I ord och handling har vi utan att tveka visat vad solidaritet betyder.

Den klara, tydliga rösten det är ni, det är vi. När de mäktiga försöker blunda och stänga ute finns vi där och öppnar deras ögon. När de säger att de behöver andrum lägger vi all vår kraft på att ge dem motsatsen. Vi berättar om de människoöden som de vill benämna som volymer. När de försöker gömma sig och dölja sitt hyckleri avslöjar vi dem. För vi lever i den verklighet som de så desperat försöker förneka.

Kära aktivister, välkomna till Bona Folkhögskola, välkomna till veckokursen, till verkligheten och till fyra dagar helt utan andrum.

Det andrum som eliten vill ha det finns mellan oss, i distansen till varandra, i klyftorna. Det är när vi ser varandra som hot, som volymer eller som skadedjur som samhället slits isär. Det är när det uppstår klyftor, både verkliga och inbillade, som den rasistiska världsbilden legitimeras. Där hämtar reaktionära krafter luft.

Socialister, den praktiska konsekvensen av att se sig själv i andra är solidaritet. Och så vill vi bygga samhället, därför att vi är beroende av varandra, vi människor. Den som säger något annat, det där om att vi är ensamma öar, att var och en för sig, den förnekar verkligheten.

Det handlar om att nästa gång kan det vara jag, nästa gång kommer det vara jag. Som tvingas fly från krig, från naturkatastrofer, som blir sjuk eller arbetslös. Men om vi går sida vid sida, tillsammans, jag och du. Då kan vi skydda varandra. Och om inte skydda, så kan vi dämpa stötarna, lindra värken. Bära den tillsammans. Och vi kan förändra. Vi kan skapa en ny värld, en annan framtid.

Det finns mänskliga rättigheter, rätt till asyl, till skolgång och till tak över huvudet. De ska gälla oss alla, därför att vi insett att det annars riskerar att drabba dig idag och mig imorgon. Annars blir det bara några få, och kanske inte ens det. De ska gälla oss alla. Så ska det vara. Och så ser det ut på papperet. Men hur ser det ut i verkligheten? Vackra ord i tryck kan visst vara viktiga, om de förpliktigar. Men de kan också helt tappa sitt värde om de överlåts åt korrupta makthavare.

Vi har alltid sagt: Vad betyder yttrandefriheten om vi inte har trygghet på jobbet? Vad betyder rätt till värme och tak över huvudet när inga bostäder byggs? Vad betyder rätten till utbildning när den villkoras mot vinster i riskkapitalbolag? Vi säger: vad betyder rätten till asyl om Medelhavet, Frontex och ID-kontroller hindrar den som flyr?

Aktivister, vi har alltid förstått att ord kräver handling. Vi har alltid genomskådat de liberala papperstigrarna som gärna plockas fram av eliten när det passar, men som aldrig håller för eldsvådor, bruna vindar eller ekonomiska intressen.

Det är inte för lagar och regler som vi kämpar. Vi har gått med i Ung Vänster därför att vi vet att det är vår kamp, våra röster tillsammans, vår organisering, som kan omvandla regler, lagar och ord till handling. Och vi kräver handling.

Vi säger: Inte en millimeter till åt de som terroriserar asylboenden. Inte en krokodiltår till från de hycklande socialdemokraterna och miljöpartisterna i regeringen. Inte en dag till med ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och stängda gränser. Släpp in dom som flyr, låt dom stanna.

Det sägs att vi som inte accepterar att de som flyr stängs ute, exploateras och utsätts för kränkningar är ansvarslösa och naiva, idealister. Vi vill inte vara med om de svåra och modiga beslut som ”verkligheten” krävt och som regeringen fattat åt oss, hävdas det. Låt oss prata om verkligheten.

Det är naivt att tro att andra länder ska ta mer ansvar när Sverige viker undan. Danmark svarade med att börja råna asylsökanden på värdesaker samma vecka som regeringen vände upp och ner på svensk flyktingpolitik. Det är inte realism att införa medicinsk åldersbedömning. All modern forskning och expertis avvisar förslaget. Det är ansvarslöst att fördubbla arbetsbördan hos Migrationsverket med nya tester och flera prövningar genom tillfälliga uppehållstillstånd.

Det är bara idealister som kan stå ena dagen och tala om asylrätten, och andra dagen i praktiken sätta den ur spel. För är det inte verkligheten som styr, inte det som först gjorde att de mänskliga rättigheterna kom till. De tror att orden väger tyngst, att tanken kan vara god, att tårarna kan rinna och visa på rättrogenhet. De har fel.

Systemkollapsen är ett brunt luftslott, en direkt dödlig lögn. Det finns de som sagt i decennier att gränsen är nådd, och det blir inte mer sant för att statsministern stämmer in. Vi som inte förnekar historien vet att samhället klarat så mycket mer, trots att våra resurser varit så mycket mindre. Och samhället har blivit bättre när vi har blivit fler. Under hösten har vi tillsammans med hundratusentals svenskar visat att solidaritet och jämlikhet är det som fungerar, inte hot och splittring. Regeringens repressiva, ryggradslösa åtgärder leder oss bakåt. Till dem säger vi: välkomna på studiebesök i verkligheten och i framtiden.

Ja låt oss prata mer om verkligheten. Oss realister emellan. Låt oss prata om att Sverige är rikare än nånsin, för så är det. Antalet svenska dollarmiljonärer uppgick till 93 000 förra året, och de ökade mest i antal i hela världen. Tillväxten ökar, det sägs att vi är på G in i en högkonjunktur. Bankernas vinster ligger på rekordnivåer, och är dubbelt så höga som för tio år sedan.

Samtidigt, i en annan del av Sverige. Arbetslösheten är hög. Barnfattigdomen ligger på 12 %. Bostadsbristen ökar. Hundratusentals kvinnor går ner i arbetstid för att ta hand om äldre anhöriga. Välfärden läcker vinster till riskkapitalbolag och sjukskrivningarna bland personalen i omsorgen ökar, för kollegorna är för få.

Och i samma verklighet, satta att leda landet, har vi alltså ett gäng – en regering – som vågar försöka lura i oss att läget är knapert. I samma verklighet ställer regeringen utsatta grupper mot varandra, vi har inte råd att vara en fristad från krig säger de. Det kostar för mycket. Ladorna är tomma säger finansministern. Som realist blir min fråga: vilka lador? Och en till fundering jag har: vad kostar Bert Karlsson?

Sverige är rikare än någonsin och skulle kunna vara bättre än någonsin. Det finns inga tomma lador, det finns bara ojämlikhet. Lösningen är omfördelning. Det saknas inte resurser, det som saknas är en regering som vågar utmana den ekonomiska eliten.

Vi i Ung Vänster lever i verkligheten, ja den verkligt verkliga. Inte den där förljugna som styrs av inflation och budgetramar, den där människor blir till volymer och där skolbarn blir till spelpjäser för riskkapitalet. I vår verklighet finns det ett enkelt svar på väldigt många frågor, alltså hur vi löser de samhällsproblem som faktiskt finns – inte vinstmarginalerna utan bristerna i välfärden, ökande klassklyftor och arbetslöshet. Vi har ett simpelt förslag i vår nya förbundskampanj, som lanseras här på veckokursen. Vi framför det till regeringen i all enkelhet, men utan en sekunds tvekan: höj skatten.

Höj skatten rejält, inte på marginalen. Låt nån räknenisse på regeringskansliet lösa detaljerna, men vi måste börja omfördela makten, resurserna, ägandet. Ta från de rika och ge till alla oss andra.

Vi höjde skatten, och ni kan aldrig gissa vad som hände sen. Vårdköerna kortades, barnmorskorna blev fler och högstadieklasserna mindre. Vi fick fler fritidsgårdar, längre öppettider på ungdomsmottagningen och tåg som gick i tid. Vi fick en bättre generell välfärd.

Vi höjde skatten, resultatet kan du aldrig tro. Jämlikheten ökade, arbetslösheten minskade och fler fick trygghet på jobbet. Förskolelärarna fick fler kollegor och undersköterskorna gick upp i heltid. Vardagen blev bättre för hundratusentals svenskar.

Vi höjde skatten, vad som hände kan ni aldrig tro. Överklassen fick betala fullpris för hemhjälpen, miljonärsarvingen blev av med några slantar och vi byggde ett modernt miljonprogram. Samhället byggdes starkare för oss alla, och inte bara för några få.

Hör och häpna, det gick att skapa mer jämlikhet. Det är chockerande, jag vet. Det finns inget direkt samband mellan politiska beslut och den ekonomiska elitens intressen, nej vi kan faktiskt göra tvärtom. Borgarna flippade visserligen ur, men tydligen är det fullt möjligt att genomföra politik som inte går hem hos Svenskt Näringsliv.

Vi ska driva den här kampanjen därför att vi måste göra mer än motstånd. Annars är vi inte radikala, inga samhällsförändrare. De vill rulla tillbaka och då kan vi inte bara bromsa. Inte bara hålla emot. Vi kan inte bara peka finger, vi måste visa vartåt vi vill. Vi måste ta plats och berätta om en annan framtid.

Vi måste börja i att konstatera att det finns fler realister där ute. De ser lyxvillor, RUT-avdrag och bankernas välputsade fasader. De bor i andrahand och går på otrygga anställningar, betalar dyrt för läkarbesök och tar hand om mormor när hemtjänsten inte räcker till. Klassamhället är inget vi i första hand kan se i statistiken, det märks i maktlösheten och det känns. Den här kampanjen handlar om att sätta ord på det, och ge svar på vad som krävs för en bättre vardag. Och att det går.

Och nej, att höja skatten är ingen drastisk revolutionär idé. Sverige har gjort det förr. Till och med Konjunkturinstitutet är med oss, och deras räknenissar är nog en bit ifrån oss när det kommer till grundläggande samhällsförändring, typ socialismen. Men vem vet?

Men detta handlar inte om marginella små justeringar på budgetramar och tak. Det är heller ingen omfattande maktförskjutning från arbete till kapital men det kan förändra människors liv här och nu. För att det behövs. Det handlar om en drägligare vardag, om att kvinnorna i vården ska orka jobba till pensionen, om att vi ska kunna få förstahandskontrakt, om att fler ska klara skolan med fullständiga betyg.

Och det handlar om strategiska steg mot en annan politisk utveckling. Alliansens två regeringsperioder handlade om en utstuderad, beräknande klasspolitik som slog in kilar mellan människor. Som ökade ojämlikheten och som slog mot solidariteten mellan de som jobbar och inte jobbar, de sjuka, de utanför. Trots att vi vinner på att hålla ihop. Allt för att ge fritt spelrum åt marknadskrafterna, för att flytta makt och resurser från det gemensamma, det vi äger tillsammans, till det privata, där var och en får klara sig själv.

Vi kan också bedriva klasspolitik. I en tid när det är på högsta mode att ställa utsatta grupper mot varandra kan vi peka på var pengarna finns, vi kan visa vilka det är som faktiskt står i vägen för ett bättre samhälle. När allt annat handlar om värderingar, känslor och signaler kan vi prata konkret fördelningspolitik. Vi kan ta makt och resurser från det privata och ge till det gemensamma. Vi kan minska klyftorna, avstånden mellan människor.

När den skamlösa högern, den ryggradslösa socialdemokratin och de fega miljöpartisterna drar samhället i en reaktionär riktning med repression, signalpolitik och lögner då behövs det progressiva krafter. Vi ska göra mer än motstånd, vi ska inte bara bromsa. I en politisk debatt som präglas av mörker, tillbakagång och människoförakt ska vi spränga in ljus och ideologi.

Ung Vänster är inte bara en kampanjorganisation. Vi är mer än så. Vi driver inte en fråga åt gången, vi har högre ambitioner och större uppgifter. Ung Vänster ska vara närvarande där politiska strider avgörs och vi ska finnas i varje rörelse för rättvisa och frigörelse. Det ställer höga krav på oss. På årets veckokurs lanserar vi ett nytt klubbdokument som ska vässa det verktyg som vår organisation är.

Veckokursen handlar om arbetet i klubbarna, och ni som kommit hit till Motala är nyckeln till hela förbundets styrka. Vi sätter klubben i centrum därför att politiska strider avgörs nära människor och därför att förändring alltid kommer ur konkret kamp. Vårt förbund arbetar för att organisera arbetarklassens unga i kamp för sina intressen, för ett drägligt liv och för en grundläggande samhällsförändring. Om vi ska lyckas med det måste vårt arbete vara lokalt och nationellt på samma gång. Vi ska både kampanja för att höja skatten i hela landet, och driva på för förändring lokalt.

De politiska strider som vi strävar efter att finnas i ser väldigt olika ut, och hela organisationens arbete måste därför vara mångsidigt. Det kan handla om händelser på andra sidan jordklotet, om det som pågår i skolkorridoren eller om en riksdagsvalrörelse. Som när Ung Vänster Falun ordnade demonstration mot tillfälliga uppehållstillstånd eller när Ung Vänster Trollhättan stod för minnesmanifestationen efter terrordådet i höstas. Det kan handla om aktiviteter som erbjuder unga en meningsfull fritid, som stärker den sociala sammanhållningen i rörelsen eller om folkbildning. Som när Ung Vänster Eslöv ordnade läxhjälp och när Ung Vänster Tensta-Rinkeby-Spånga fixade så att fritidsgården riktade sig särskilt till tjejer. Under kursen kommer vi att prata om hur klubbens arbete kan se ut för att rymma allt det.

I verkligheten, den vi lever i, där räcker det inte att ha rätt, det räcker inte med teoretiska krav och faktamässig precision. Det finns inga böcker som förändrar samhället. Inga texter, inga tal, inga föreläsningar. Det behövs praktiskt arbete och det behövs organisering. Därför har vi samlats här i Motala. Därför är vi de sista som ber om andrum.

Kamrater, under de här dagarna kommer ni att få lära er teorin i hantverket organisering. Föreläsningarna och diskussionerna kommer att bygga på erfarenheter från 113 år av kamp. Ha det i bakhuvudet när ni lyssnar på förbundsstyrelseledamöter, diskuterar ideologi i korridoren och sitter uppe i coopet i småtimmarna. Var och en av oss är en del av något större.

Vänstern är en rörelse som handlar om det mänskliga, om att bygga bort avstånd och skillnader. Vi vet att historien inte står stilla, att samhället inte fungerar enligt en algoritm som säger att just så här måste det vara. Samhällsutvecklingen bygger inte på en osynlig konspiration utan på mänskliga handlingar, och om vi ska gripa in i den måste vi vara många och beslutsamma.

Regeringen har bett om andrum och vi har lovat att ge dem motsatsen. Därför är vi här. Under de här fyra dagarna ska vi tillsammans prata radikal praktik och teori och lära oss av varandra. Välkomna till Bona Folkhögskola, till fyra dagar utan andrum och till veckokursen 2016.

Idag startar Ung Vänsters veckokurs i Motala

Idag går Ung Vänsters årliga veckokurs i Motala av stapeln. Ett hundratal medlemmar från hela landet kommer att samlas för att lära sig om hur man organiserar lokalt, driver kampanjer och hur man bygger sin klubb starkare. På årets veckokurs lanseras också Ung Vänsters kommande kampanj och under kursen hålls även en utbildning för blivande instruktörer i feministiskt självförsvar.

– Regeringen har bett om andrum och vi har lovat att ge dem motsatsen. Därför är vi här i Motala. Under de här fyra dagarna ska vi tillsammans prata radikal praktik och teori och lära oss av varandra. Veckokursen är fyra dagar helt utan andrum, säger Hanna Cederin, Ung Vänsters förbundsordförande.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se