Ung Vänsters årliga veckokurs i på Bona Folkhögskola i Motala är igång. Under fyra dagar samlas ett hundratal medlemmar för att diskutera politik, lära oss mer om organisation och vässa våra klubbar för att åstadkomma förändring.
För att inleda veckokursen höll förbundsordförande Hanna Cederin tal:
Kära feminister, socialister, aktivister. Till er som jag sett förr och till ni som blir nya bekantskaper. Det är fint att se er. Jag har sett så mycket annat de senaste månaderna. Vi lämnar en tung höst bakom oss.
Jag tänker allt oftare på ”krig är fred” när jag följer den politiska debatten. Betydelsen av andrum blir ett isolerat utrymme, utan luft med lågt i tak. Ansvar är verkningslösa åtgärder, ordning i Sverige blir kaos i Medelhavet. Solidaritetsarbete är tydligen lika med systemkollaps. Ökande tillväxt blir plötsligt ett land på väg mot undergång. ”Refugees welcome” blir ”Refugees go home”.
Kopplingen mellan regeringen och det verkliga, vår vardag, känns allt svagare. Fakta och sanning har blivit sekundärt. Positionering, symbolpolitik och signaler styr allt mer vad som i praktiken beslutas. Principer utifrån ideologi och faktisk, reell förändring har blivit ointressant. Det intressanta är makten, snarare än vad den ska användas till.
Men så hörs också de klara, tydliga och höga röster som inte vikt undan när vindarna utifrån trycker på. Vi har stått vid grytor sida vid sida med aktivister av alla slag, nya och gamla, unga och äldre som tillsammans skapat en trygg ankomst till Sverige för de som kommer från flykten. Vi har stått på gator och torg med den breda rörelse som växte så snabbt och som bestått av hundratusentals svenskar. Framför allt har vi varje dag denna höst stått upp för människovärdet, för asylrätten, för integriteten, mot kränkningar, mot brott mot mänskliga rättigheter, mot lögner och signalpolitik. I ord och handling har vi utan att tveka visat vad solidaritet betyder.
Den klara, tydliga rösten det är ni, det är vi. När de mäktiga försöker blunda och stänga ute finns vi där och öppnar deras ögon. När de säger att de behöver andrum lägger vi all vår kraft på att ge dem motsatsen. Vi berättar om de människoöden som de vill benämna som volymer. När de försöker gömma sig och dölja sitt hyckleri avslöjar vi dem. För vi lever i den verklighet som de så desperat försöker förneka.
Kära aktivister, välkomna till Bona Folkhögskola, välkomna till veckokursen, till verkligheten och till fyra dagar helt utan andrum.
Det andrum som eliten vill ha det finns mellan oss, i distansen till varandra, i klyftorna. Det är när vi ser varandra som hot, som volymer eller som skadedjur som samhället slits isär. Det är när det uppstår klyftor, både verkliga och inbillade, som den rasistiska världsbilden legitimeras. Där hämtar reaktionära krafter luft.
Socialister, den praktiska konsekvensen av att se sig själv i andra är solidaritet. Och så vill vi bygga samhället, därför att vi är beroende av varandra, vi människor. Den som säger något annat, det där om att vi är ensamma öar, att var och en för sig, den förnekar verkligheten.
Det handlar om att nästa gång kan det vara jag, nästa gång kommer det vara jag. Som tvingas fly från krig, från naturkatastrofer, som blir sjuk eller arbetslös. Men om vi går sida vid sida, tillsammans, jag och du. Då kan vi skydda varandra. Och om inte skydda, så kan vi dämpa stötarna, lindra värken. Bära den tillsammans. Och vi kan förändra. Vi kan skapa en ny värld, en annan framtid.
Det finns mänskliga rättigheter, rätt till asyl, till skolgång och till tak över huvudet. De ska gälla oss alla, därför att vi insett att det annars riskerar att drabba dig idag och mig imorgon. Annars blir det bara några få, och kanske inte ens det. De ska gälla oss alla. Så ska det vara. Och så ser det ut på papperet. Men hur ser det ut i verkligheten? Vackra ord i tryck kan visst vara viktiga, om de förpliktigar. Men de kan också helt tappa sitt värde om de överlåts åt korrupta makthavare.
Vi har alltid sagt: Vad betyder yttrandefriheten om vi inte har trygghet på jobbet? Vad betyder rätt till värme och tak över huvudet när inga bostäder byggs? Vad betyder rätten till utbildning när den villkoras mot vinster i riskkapitalbolag? Vi säger: vad betyder rätten till asyl om Medelhavet, Frontex och ID-kontroller hindrar den som flyr?
Aktivister, vi har alltid förstått att ord kräver handling. Vi har alltid genomskådat de liberala papperstigrarna som gärna plockas fram av eliten när det passar, men som aldrig håller för eldsvådor, bruna vindar eller ekonomiska intressen.
Det är inte för lagar och regler som vi kämpar. Vi har gått med i Ung Vänster därför att vi vet att det är vår kamp, våra röster tillsammans, vår organisering, som kan omvandla regler, lagar och ord till handling. Och vi kräver handling.
Vi säger: Inte en millimeter till åt de som terroriserar asylboenden. Inte en krokodiltår till från de hycklande socialdemokraterna och miljöpartisterna i regeringen. Inte en dag till med ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och stängda gränser. Släpp in dom som flyr, låt dom stanna.
Det sägs att vi som inte accepterar att de som flyr stängs ute, exploateras och utsätts för kränkningar är ansvarslösa och naiva, idealister. Vi vill inte vara med om de svåra och modiga beslut som ”verkligheten” krävt och som regeringen fattat åt oss, hävdas det. Låt oss prata om verkligheten.
Det är naivt att tro att andra länder ska ta mer ansvar när Sverige viker undan. Danmark svarade med att börja råna asylsökanden på värdesaker samma vecka som regeringen vände upp och ner på svensk flyktingpolitik. Det är inte realism att införa medicinsk åldersbedömning. All modern forskning och expertis avvisar förslaget. Det är ansvarslöst att fördubbla arbetsbördan hos Migrationsverket med nya tester och flera prövningar genom tillfälliga uppehållstillstånd.
Det är bara idealister som kan stå ena dagen och tala om asylrätten, och andra dagen i praktiken sätta den ur spel. För är det inte verkligheten som styr, inte det som först gjorde att de mänskliga rättigheterna kom till. De tror att orden väger tyngst, att tanken kan vara god, att tårarna kan rinna och visa på rättrogenhet. De har fel.
Systemkollapsen är ett brunt luftslott, en direkt dödlig lögn. Det finns de som sagt i decennier att gränsen är nådd, och det blir inte mer sant för att statsministern stämmer in. Vi som inte förnekar historien vet att samhället klarat så mycket mer, trots att våra resurser varit så mycket mindre. Och samhället har blivit bättre när vi har blivit fler. Under hösten har vi tillsammans med hundratusentals svenskar visat att solidaritet och jämlikhet är det som fungerar, inte hot och splittring. Regeringens repressiva, ryggradslösa åtgärder leder oss bakåt. Till dem säger vi: välkomna på studiebesök i verkligheten och i framtiden.
Ja låt oss prata mer om verkligheten. Oss realister emellan. Låt oss prata om att Sverige är rikare än nånsin, för så är det. Antalet svenska dollarmiljonärer uppgick till 93 000 förra året, och de ökade mest i antal i hela världen. Tillväxten ökar, det sägs att vi är på G in i en högkonjunktur. Bankernas vinster ligger på rekordnivåer, och är dubbelt så höga som för tio år sedan.
Samtidigt, i en annan del av Sverige. Arbetslösheten är hög. Barnfattigdomen ligger på 12 %. Bostadsbristen ökar. Hundratusentals kvinnor går ner i arbetstid för att ta hand om äldre anhöriga. Välfärden läcker vinster till riskkapitalbolag och sjukskrivningarna bland personalen i omsorgen ökar, för kollegorna är för få.
Och i samma verklighet, satta att leda landet, har vi alltså ett gäng – en regering – som vågar försöka lura i oss att läget är knapert. I samma verklighet ställer regeringen utsatta grupper mot varandra, vi har inte råd att vara en fristad från krig säger de. Det kostar för mycket. Ladorna är tomma säger finansministern. Som realist blir min fråga: vilka lador? Och en till fundering jag har: vad kostar Bert Karlsson?
Sverige är rikare än någonsin och skulle kunna vara bättre än någonsin. Det finns inga tomma lador, det finns bara ojämlikhet. Lösningen är omfördelning. Det saknas inte resurser, det som saknas är en regering som vågar utmana den ekonomiska eliten.
Vi i Ung Vänster lever i verkligheten, ja den verkligt verkliga. Inte den där förljugna som styrs av inflation och budgetramar, den där människor blir till volymer och där skolbarn blir till spelpjäser för riskkapitalet. I vår verklighet finns det ett enkelt svar på väldigt många frågor, alltså hur vi löser de samhällsproblem som faktiskt finns – inte vinstmarginalerna utan bristerna i välfärden, ökande klassklyftor och arbetslöshet. Vi har ett simpelt förslag i vår nya förbundskampanj, som lanseras här på veckokursen. Vi framför det till regeringen i all enkelhet, men utan en sekunds tvekan: höj skatten.
Höj skatten rejält, inte på marginalen. Låt nån räknenisse på regeringskansliet lösa detaljerna, men vi måste börja omfördela makten, resurserna, ägandet. Ta från de rika och ge till alla oss andra.
Vi höjde skatten, och ni kan aldrig gissa vad som hände sen. Vårdköerna kortades, barnmorskorna blev fler och högstadieklasserna mindre. Vi fick fler fritidsgårdar, längre öppettider på ungdomsmottagningen och tåg som gick i tid. Vi fick en bättre generell välfärd.
Vi höjde skatten, resultatet kan du aldrig tro. Jämlikheten ökade, arbetslösheten minskade och fler fick trygghet på jobbet. Förskolelärarna fick fler kollegor och undersköterskorna gick upp i heltid. Vardagen blev bättre för hundratusentals svenskar.
Vi höjde skatten, vad som hände kan ni aldrig tro. Överklassen fick betala fullpris för hemhjälpen, miljonärsarvingen blev av med några slantar och vi byggde ett modernt miljonprogram. Samhället byggdes starkare för oss alla, och inte bara för några få.
Hör och häpna, det gick att skapa mer jämlikhet. Det är chockerande, jag vet. Det finns inget direkt samband mellan politiska beslut och den ekonomiska elitens intressen, nej vi kan faktiskt göra tvärtom. Borgarna flippade visserligen ur, men tydligen är det fullt möjligt att genomföra politik som inte går hem hos Svenskt Näringsliv.
Vi ska driva den här kampanjen därför att vi måste göra mer än motstånd. Annars är vi inte radikala, inga samhällsförändrare. De vill rulla tillbaka och då kan vi inte bara bromsa. Inte bara hålla emot. Vi kan inte bara peka finger, vi måste visa vartåt vi vill. Vi måste ta plats och berätta om en annan framtid.
Vi måste börja i att konstatera att det finns fler realister där ute. De ser lyxvillor, RUT-avdrag och bankernas välputsade fasader. De bor i andrahand och går på otrygga anställningar, betalar dyrt för läkarbesök och tar hand om mormor när hemtjänsten inte räcker till. Klassamhället är inget vi i första hand kan se i statistiken, det märks i maktlösheten och det känns. Den här kampanjen handlar om att sätta ord på det, och ge svar på vad som krävs för en bättre vardag. Och att det går.
Och nej, att höja skatten är ingen drastisk revolutionär idé. Sverige har gjort det förr. Till och med Konjunkturinstitutet är med oss, och deras räknenissar är nog en bit ifrån oss när det kommer till grundläggande samhällsförändring, typ socialismen. Men vem vet?
Men detta handlar inte om marginella små justeringar på budgetramar och tak. Det är heller ingen omfattande maktförskjutning från arbete till kapital men det kan förändra människors liv här och nu. För att det behövs. Det handlar om en drägligare vardag, om att kvinnorna i vården ska orka jobba till pensionen, om att vi ska kunna få förstahandskontrakt, om att fler ska klara skolan med fullständiga betyg.
Och det handlar om strategiska steg mot en annan politisk utveckling. Alliansens två regeringsperioder handlade om en utstuderad, beräknande klasspolitik som slog in kilar mellan människor. Som ökade ojämlikheten och som slog mot solidariteten mellan de som jobbar och inte jobbar, de sjuka, de utanför. Trots att vi vinner på att hålla ihop. Allt för att ge fritt spelrum åt marknadskrafterna, för att flytta makt och resurser från det gemensamma, det vi äger tillsammans, till det privata, där var och en får klara sig själv.
Vi kan också bedriva klasspolitik. I en tid när det är på högsta mode att ställa utsatta grupper mot varandra kan vi peka på var pengarna finns, vi kan visa vilka det är som faktiskt står i vägen för ett bättre samhälle. När allt annat handlar om värderingar, känslor och signaler kan vi prata konkret fördelningspolitik. Vi kan ta makt och resurser från det privata och ge till det gemensamma. Vi kan minska klyftorna, avstånden mellan människor.
När den skamlösa högern, den ryggradslösa socialdemokratin och de fega miljöpartisterna drar samhället i en reaktionär riktning med repression, signalpolitik och lögner då behövs det progressiva krafter. Vi ska göra mer än motstånd, vi ska inte bara bromsa. I en politisk debatt som präglas av mörker, tillbakagång och människoförakt ska vi spränga in ljus och ideologi.
Ung Vänster är inte bara en kampanjorganisation. Vi är mer än så. Vi driver inte en fråga åt gången, vi har högre ambitioner och större uppgifter. Ung Vänster ska vara närvarande där politiska strider avgörs och vi ska finnas i varje rörelse för rättvisa och frigörelse. Det ställer höga krav på oss. På årets veckokurs lanserar vi ett nytt klubbdokument som ska vässa det verktyg som vår organisation är.
Veckokursen handlar om arbetet i klubbarna, och ni som kommit hit till Motala är nyckeln till hela förbundets styrka. Vi sätter klubben i centrum därför att politiska strider avgörs nära människor och därför att förändring alltid kommer ur konkret kamp. Vårt förbund arbetar för att organisera arbetarklassens unga i kamp för sina intressen, för ett drägligt liv och för en grundläggande samhällsförändring. Om vi ska lyckas med det måste vårt arbete vara lokalt och nationellt på samma gång. Vi ska både kampanja för att höja skatten i hela landet, och driva på för förändring lokalt.
De politiska strider som vi strävar efter att finnas i ser väldigt olika ut, och hela organisationens arbete måste därför vara mångsidigt. Det kan handla om händelser på andra sidan jordklotet, om det som pågår i skolkorridoren eller om en riksdagsvalrörelse. Som när Ung Vänster Falun ordnade demonstration mot tillfälliga uppehållstillstånd eller när Ung Vänster Trollhättan stod för minnesmanifestationen efter terrordådet i höstas. Det kan handla om aktiviteter som erbjuder unga en meningsfull fritid, som stärker den sociala sammanhållningen i rörelsen eller om folkbildning. Som när Ung Vänster Eslöv ordnade läxhjälp och när Ung Vänster Tensta-Rinkeby-Spånga fixade så att fritidsgården riktade sig särskilt till tjejer. Under kursen kommer vi att prata om hur klubbens arbete kan se ut för att rymma allt det.
I verkligheten, den vi lever i, där räcker det inte att ha rätt, det räcker inte med teoretiska krav och faktamässig precision. Det finns inga böcker som förändrar samhället. Inga texter, inga tal, inga föreläsningar. Det behövs praktiskt arbete och det behövs organisering. Därför har vi samlats här i Motala. Därför är vi de sista som ber om andrum.
Kamrater, under de här dagarna kommer ni att få lära er teorin i hantverket organisering. Föreläsningarna och diskussionerna kommer att bygga på erfarenheter från 113 år av kamp. Ha det i bakhuvudet när ni lyssnar på förbundsstyrelseledamöter, diskuterar ideologi i korridoren och sitter uppe i coopet i småtimmarna. Var och en av oss är en del av något större.
Vänstern är en rörelse som handlar om det mänskliga, om att bygga bort avstånd och skillnader. Vi vet att historien inte står stilla, att samhället inte fungerar enligt en algoritm som säger att just så här måste det vara. Samhällsutvecklingen bygger inte på en osynlig konspiration utan på mänskliga handlingar, och om vi ska gripa in i den måste vi vara många och beslutsamma.
Regeringen har bett om andrum och vi har lovat att ge dem motsatsen. Därför är vi här. Under de här fyra dagarna ska vi tillsammans prata radikal praktik och teori och lära oss av varandra. Välkomna till Bona Folkhögskola, till fyra dagar utan andrum och till veckokursen 2016.