Söndagen 24/1 2016 hölls manifestation och minnesstund för Aiman Qabli och #läggnerdittvapen på Subtopia i Botkyrka. Aiman knivskars till döds i Alby natten till julafton 2015 och är ett av många offer för gatuvåldet. #Läggnerdittvapen är ett initiativ mot våld och droger. Ung Vänsters ordförande Hanna Cederin var en av talarna på manifestationen. Här är hennes tal:
Vi kräver att Sverige sörjer med förorten
Vi har samlats för att sörja tillsammans. Vi sörjer våra söner och våra bröder och vår granne. Jag kände inte Aiman, men jag känner Alby, jag känner Sverige och jag vet att han som alla vi andra ville leva i trygghet och frihet, med hopp om framtiden. Vi levde här tillsammans, sida vid sida. Vi som är kvar måste hålla ihop i sorgen, och vi måste minnas. Det tomrum som Aiman lämnar efter sig ska vi fylla med kärlek och gemenskap.
Jag satt med kostymklädda maktmän för några veckor sen, det var myndigheter och politiker, det var en fin konferens och en ny undersökning presenterades. ”Vi har en all time high!” utropade dom och läste upp siffror på hur trygga svenskarna känner sig, att det finns ett högt förtroende för Polisen, högre än på länge. Men i samma undersökning fanns siffror som visade att det finns enorma klyftor i Sverige. Alla svenskar är inte trygga, alla känner inte att Polisen skyddar dom. Det gäller oss som bor i förorten. Otryggheten bland oss är högre än bland resten av befolkningen. På konferensen talade också Polischefen. Han sa “ni tänker kanske att Sverige är ett tryggt land att leva i, men åk ut till Alby och försök ta er igenom tunnelbanan, där står 20 grabbar och säljer knark”.
Jag bor här, jag försöker ta mig genom tunnelbanan varje dag, och jag lyckas. Varför säger Polischefen så? Varför säger han till dom kostymklädda maktmännen att de inte kan ta sig genom t-banan? Varför sprids rykten om att detta är No go-zoner, dit polisen aldrig åker för att det är för farligt? Varför är det bara när det brinner som tidningarna berättar om våra liv? Varför görs så lite åt otryggheten, är vi inte en del av Sverige?
Det kan inte vara så att det bara är när det blir spännande rubriker, sensation och drama som det pratas om förorten. Bara när de får säga att DOM inte kan ta sig genom tunnelbanan pratar de om otryggheten, bara när det sägs att DOM inte vågar åka hit rapporterar medierna. Men när undersökningar visar att VI är otrygga då blir det tyst. Och det får inte vara så att vi glömmer offren för det meningslösa våldet.
Alldeles för ofta är det bara när makthavarna får svartmåla, exotifiera och distansiera sig från oss som problemen i förorten diskuteras. Bara när det handlar om kostymmän som inte kan ta sig genom t-banan eller polisbilar som vandaliseras. Dom är rädda för att komma hit.
Men vi då? Vi bor ju här. Vi lever här tillsammans och vi vill leva här tillsammans. Vi älskar våra förorter med alla sina ljuspunkter och brister. Men vi älskar inte otryggheten, vi älskar inte våldet, vi vill inte begrava våra söner. Ingen älskar otryggheten. Vi är människor, medmänniskor och vi vill leva i frihet och trygghet. Vi vill ha tro på framtiden och hopp om ett långt liv. Vi kräver att få vara en del av Sverige, vi kräver att Sverige sörjer våra bröder tillsammans med oss. Vi kräver att Sverige minns.
Vi måste få makten att lyssna. Vi ser att ord och handling måste hänga ihop, och vi vet att det går. Det som saknas är långsiktigheten och resurserna. Om dom lyssnar så vill jag säga till dom:
– Satsa på oss. Det kostar ändå men det är vi som betalar. Vi vet att resurserna finns, att Sverige är rikare än nånsin. Vi slår rekord i dollarmiljonärer och bankvinster, men ute i förorten slår vi rekord i otrygghet. Det måste inte vara så. Vi kan bygga igen klyftorna, vi kan välja gemenskap istället för splittring.
– Satsa på oss. Skicka hit poliser, socialarbetare, fritidsledare, kuratorer, lärare. Eller skicka hit och skicka hit, låt oss göra det. Ge oss utbildning och jobb. Ge oss fler fritidsgårdar, bostäder och vuxna på stan.
– Satsa på oss och det vi redan gör. Den lokala organiseringen är livsviktig och behöver bli ännu starkare. Ge unga en chans att arbeta demokratiskt i föreningar, att påverka. Låt dom spela musik, spela pingis, sparka boll. Se till att dom vuxna kan ge stöd och hjälp.
– Sluta svartmåla och börja lyssna, låt oss berätta om våra liv. Ta oss på allvar, vi är inte djur i bur. Ni är välkomna hit också de dagar bilarna inte brinner, vi lovar att ni kan ta er igenom tunnelbanan, vi gör det varje dag. Vi är bara människor, precis som ni. Vi vill leva i trygghet och frihet, se våra barn växa upp.
Vi har samlats för att sörja tillsammans. Vi sörjer våra söner och våra bröder och vår granne. Vi kräver att få vara en del av Sverige, vi kräver att Sverige sörjer tillsammans med oss. Vi som är kvar måste hålla ihop i sorgen, och vi måste minnas. Det tomrum som Aiman lämnar efter sig ska vi fylla med kärlek och gemenskap.
