Rädda nattågen!
Vad är viktigt för dig? Att kunna resa över landet och hälsa på familjen ibland är viktigt för mig i egenskap av Jämtlänning numera bosatt i Stockholm, och för så många andra nattågsåkare också. Det är mer än möjligt, med nya klimateffektiva färdmedel och ett land som är rikare än någonsin. Så hur kommer det sig att man år 2016 lägger ner tåglinjer som gör det lättare för vanliga människor?
Vad är viktigt för dig? Att kunna välja vart man bor, ha tillgång till vård och skola på landsbygden och att de norra delarna av vårt land får del av samhällets resurser är sånt som är viktigt för mig.Det är svårt att hitta möjligheter att bo och utvecklas i stora delar av Norrland när apoteken och arbetstillfällena flyttar till större städer. Jag hade så gärna bott i ett Jämtland med bra reseförbindelser och en blomstrande kultur, men idag sugs resurserna ur landsbygden och de landar i fickorna på den ekonomiska eliten.
Glesbygden, framförallt i Norrland, får en väldigt liten pott av samhällets pengar och det funkar inte i längden, resultatet blir en utdöende landsbygd. Storföretagets VD har en båt och ett eget plan men vi får inte ens behålla nattåget Östersund-Stockholm. Det är inte rättvist mot människor och det går tvärs emot ambitionen av en hållbar samhällsutveckling.
Det är viktigt för oss alla att fördela resurser jämt och satsa på hela samhället. Det skulle inte funka om alla bodde i storstäderna, och det funkar inte att bo i inlandet och på glesbygden om det inte finns allmännytta som tåg, sjukvård, bibliotek, ungdomsmottagningar och nära till dagis. Rädda nattåget! Det är viktigt för oss!
Skriv under STF:s upprop: Rädda nattågen!
Elin Morén, andra vice ordförande för Ung Vänster
Ett riktigt skatteparadis
Det är inte svårt att hitta brister i dagens samhället, de allra flesta kan se tydliga samhällsproblem runt omkring sig. Det kan vara en bostadsbrist som tvingar hälften av alla unga mellan 20-27 år att fortfarande bo hemma, tåg som inte går i tid, långa köer inom vården eller för få förskoleplatser. Listan på problem kan göras lång. Men de som har råd att betala för sig tycks hellre ta permanent utlandssemester med pengarna till s.k. skatteparadis.
Men det behöver inte vara så. Låt mig presentera Ung Vänsters skatteparadis! Det vi vill göra är inte bara att höja skatten, utan att höja den rejält. Genom en chockhöjning går det att bygga upp ett fungerande samhälle med allt vad det innebär. Enligt experterna behövs det en höjning av skatten bara för att ens kunna hålla kvar välfärden vid den nivå som den är i idag, annars kommer den att förfalla allt mer. Men vi nöjer oss heller inte med att stanna där, vi vet att det går att göra ännu mer och att pengarna faktiskt finns. Sverige är idag rikare än någonsin men det har inte fördelats rättvist. Att rika människor ska bli ännu rikare på andras bekostnad är inte okej. Det är dags för en förändring, det är dags för fördelning.
I vårt skatteparadis läggs pengarna på att bygga ett modernt miljonprogram för att ge ungdomar möjligheten att flytta hemifrån till en billig hyresrätt. Och i vården skulle kvinnor inte behöva slita ut sina kroppar utan istället få fler kollegor och en högre lön. Barnfattigdom skulle utrotas genom bland annat föräldrarnas rätt till heltidsarbete. Det skulle också läggas resurser på att upprusta järnvägen och se till att det finns ett miljövänligt resealternativ att lita på. Men det är klart, det krävs ju att vi har någon som kan göra allt det här också… Just ja! Med en arbetslöshet på 7,2% finns det hundratusentals människor som inte vill annat än att jobba.
Det är inte rocket science att slå ihop 1+1 och förstå att det här är skulle vara bra för de allra flesta. Det som krävs är en vilja att minska klyftorna och öka jämlikheten i samhället istället för att låta storleken på ens plånbok bestämma. Eftersom att forskning visar att alla skulle må bättre i ett mer jämlikt samhälle så vore det ju orimligt att göra på något annat sätt. Höj skatterna för ett riktigt skatteparadis!
// Maja Johnsson, Ung Vänsters förbundsstyrelse
Pressmeddelande: Nytt asylpris instiftas av Ung Vänster och Vänsterpartiet
Värdlandsavtalet är ett hot mot freden
Den 25 maj röstar riksdagen om Värdlandsavtalet som den borgerliga regeringen 2014 mitt under brinnande valrörelse slöt med Nato. Motionen är socialdemokraternas, som trots ett uttalat motstånd mot Nato-medlemskap ändå är drivande i ett historiskt närmande till kärnvapenalliansen.
Värdlandsavtalet kommer göra det enklare att ha militära övningar och därmed militära styrkor på Svenskt territorium. Det går mot idén om att Sverige ska vara ett alliansfritt land och kommer att öka spänningarna i vårt närområde. Avtalet har beskrivits som mycket otydligt men klart är att det inte finns några garantier mot att det svenska försvaret ytterligare integreras i Nato och att alliansen i kristider kan komma att stationera ut militär på svenskt territorium. Ännu mer upprörande är att det saknas tydliga skrivningar mot att kärnvapen placeras i Sverige eller ens rätten att inspektera vapen som förs in i Sverige av Nato. Samtidigt säljer förespråkarna in avtalet som en ren teknikalitet för att undvika en öppen debatt om alliansfriheten.
Sverige blir genom Värdlandsavtalet allt mer en bricka i ett geopolitiskt spel och möjligheterna att stå upp för fred och alliansfrihet blir svagare. De partier som nu driver igenom avtalet i Sveriges riksdag spelar ett högt spel när de sätter utrikespolitisk och ideologisk övertygelse framför fred och frihet för Sverige. Man undviker också frågan om vilken typ av allians Nato är och vilka stater som ingår i den. Tidigare insatser under Natos ledning där Sverige deltagit, i Libyen och Afghanistan, är tydliga misslyckanden. Efter den förödelse som kom av aggressiva militära insatser så har Nato inte lyckats skapa säkerhet och utveckling i dessa länder utan korruptionen och de interna konflikterna har ökat. I Nato ingår också några av världens mest aggressiva länder. Turkiet har Natos näst starkaste krigsmakt som satts in i blodiga insatser mot sin egen kurdiska befolkning. Landet har också fått ett allt mer auktoritärt styre där makten samlats kring president Erdogan, pressfriheten har begränsats kraftigt och oppositionspartier undermineras genom statlig repression. Är det sådana stater som vi ska samarbeta med?
Ung Vänster säger nej till Värdlandsavtalet och kräver att varje steg för att Sverige närmar sig Nato ska föregås av en öppen och ärlig debatt. Oavsett vad de riksdagsledamöter som röstar för Värdlandsavtalet själva tycker om Nato-medlemskap så röstar de för ett historiskt närmande som kommer begränsa Sveriges självständighet och öka osäkerheten för oss som bor här.
Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster
Johanna Granbom, första vice ordförande för Ung Vänster
Elin Morén, andra vice ordförande för Ung Vänster
Medlemmar från Ung Vänster reser till Ende Geländes klimataktion
Idag är medlemmar från Ung Vänsters sydligaste distrikt Ung Vänster Skåne på väg ner till Proschim i Tyskland nära den polska gränsen för att delta i klimataktioner tillsammans med nätverket Ende Gelände. I området kring Proschim äger Vattenfall kolgruvor. Dagbrotten tros kunna ge uppemot 700 ton brunkol fram till 2050, men också resultera i förstörandet av 8 lokala byar varifrån 3000 personer kommer få flytta. Det är bland annat denna brunkolsverksamhet som Vattenfall ska sälja till det tjeckiska investmentbolaget EPH istället för att lägga ner verksamheten och låta kolet stanna i marken.
Emily Bronstorp och Peter Hang är två av de som reser ner.
– Protesterna handlar dels om att lägga ett tryck på samtliga företag och stater som bedriver miljöfarlig verksamhet att sluta med det, säger Emily Bronstorp från Malmöklubben. Men vill även att den svenska regeringen ska besluta om att Vattenfall inte ska få sälja sin verksamhet. De som är intresserade av att köpa upp vattenfalls tillgångar är det tjeckiska företaget EPH som ägs av miljardärer knutna till brevlådeföretag i skatteparadis och de är inte direkt kända för att ta något miljöansvar. Köpet gör troligen att EPH öppnar ytterligare fem kolbrott som Vattenfall har rätt till.
– Från Ung Vänster Skåne är vi fem stycken som åker, tillägger Peter Hang som är aktiv i Ung Vänster Lund. Från alla organisationer i Sverige är vi över hundra personer och sammanlagt så kommer vi nog att bli över tusen aktivister.
– Regeringen måste ta klimatansvar och avveckla Vattenfalls koltillgångar och bygga ut förnybara energikällor, fortsätter Peter Hand. Det är också vad Tyskland vill. Att lämna kolet kvar i marken är Sveriges största möjlighet att bidra till kampen mot klimatförändringar. Efter miljöns och klimatets åtta förlorade år, när Sverige hade en högerregering, vägrar vi acceptera fyra nya sådana år under en så kallad rödgrön regering.
För mer information
Jesper Hillbom, informationssekreterare
072-587 86 85
jesper.hillbom@ungvanster.se
Rode Grönkvist, förbundsstyrelseledamot och på plats i Proschim i Tyskland
070-782 81 66
rodejg@gmail.com
Hanna Cederin talade på Vänsterpartiets kongress
Lördagen den 7 maj talade förbundsordförande Hanna Cederin på Vänsterpartiets 41:a kongress i Örebro. Här nedan återfunnet i video och text.
—-
TALET
Jag ska hälsa till kongressen från oss socialister, feminister och aktivister i Ung Vänster. Tack för ordet, det är fint att vara här. Det är fint att samlas. Att samlas är en motståndshandling. Gemenskap är radikalt. Tillsammans, det är aktivism.
Vänsterrörelsen finns därför att vi hör ihop, för att var och en av oss vill och kan vara en liten del av något bra. I rörelsen blir vi mer än vad vi är var och en för sig.
Allt våra motståndare gör, det gör dom för att dölja att vi hör ihop. Dom vill splittra oss. Ställa oss mot varandra, dom påstår att det gäller din trygghet eller min trygghet eller ingen alls. Dom vill splittra oss därför att det är det enda som kan stoppa oss. Därför samlas vi i vänstern, som en motståndshandling och som en frihetsrörelse.
Vi har vuxit upp här, precis runt hörnet, i Aleppo, Alingsås, Mogadishu, Motala, Santiago, Teheran, Pristina. Alby, Töreboda, Östersund. I radhus, på flyktingförläggning, i villa eller hyresrätt. Vissa av oss tror på Gud, andra tror bestämt på ingenting alls, en del tror på Beyoncé, på Springsteen eller på Villa Lidköping. Ändå är det vi har gemensamt alltid större än det som skiljer oss åt. När vi samlas påminner vi varandra om det, vi påminner varandra om varandra. Och vi påminner dom andra om oss.
Vi berättar om vårt Sverige, vi går sida vid sida och vägrar blunda för varandra. Tillsammans gör vi motstånd mot ojämlikhet och orättvisor. Vi skapar rörelse för friheten att vara mänsklig, för att älska den man vill, tro på det man vill, för friheten att leva i trygghet oavsett bakgrund. Det är vår berättelse, och när vi berättar den tillsammans är det en motståndshandling.
—
En del tror att vänsterrörelsens kamp är ett välgörenhetsprojekt för dom allra svagaste. Något som handlar om att se ner på. Uppifrån. Dom tror att vi pratar om lidandet åt dom som inga röster har. Andra tror att det vi gör, det gör vi för att vi är offer. Svaga, maktlösa.
Det är inte därför vi kämpar. Det är ju vi som bär samhället, med våra händer, ryggar och axlar. Vi handlägger, välkomnar, sköter om. Sitter i kassor, bygger hus, kör spårvagn. Utan oss skulle Sverige stanna. Utan oss skulle ingen tända gatlyktorna. För det är det vi gör, åt oss och åt dom trots att dom inte bidrar. Så starka är vi. Det är ljust tack vare oss.
Att vi berättar om utsatthet beror på att intet mänskligt är oss främmande. Till skillnad från högern förnekar vi inte att också vi, också jag är sårbar. En dag kan det vara jag som tvingas fly från krig, en dag är det jag som blir utan jobb eller sjuk. Det gäller min lön, min lägenhet, min syster eller min mamma. En dag kommer jag behöva din hjälp. Så enkelt är det, ja, nästan odramatiskt. Till skillnad från högern är det inget vi skäms för, inget vi vill dölja.
På lika stort allvar som vi tar vår sårbarhet, tar vi vår styrka. Och vi är trötta på att bära eliten och deras orättvisa projekt. Därför vill vi inte bara bära samhället utan också förändra det, därför vill vi bygga Sverige tillsammans.
—
Vi får höra från högern att vårt val står mellan pest eller kolera. Mellan bostadsbrist eller höjda hyror. Mellan farliga båtfärder över Medelhavet eller flyktingläger under brinnande konflikt. Mellan ingen välfärd alls eller en välfärd som styrs av vinstintressen. Mellan arbetslöshet eller en osäker arbetsmarknad. Det är fel.
Dom säger att valet står mellan dig och mig. Ditt jobb eller mitt jobb, mitt uppehållstillstånd eller din välfärd. Det är fel. Dom ställer oss mot varandra men vi vänder blicken uppåt. För det finns ett gäng som tydligen aldrig måste välja bort tryggheten, vars livsvillkor aldrig står på spel när ekonomin krisar och som inte ens behöver bidra med skatt till det gemensamma.
Kom ihåg att framtiden aldrig betytt pest eller kolera. Tvärtom. Kom ihåg att varje gång vi sagt att vi vill ha en bättre framtid så har högern sagt att vi drömmer. Dom sa det om rösträtten, om första semesterveckan och femte semesterveckan. Om homoäktenskap, preventivmedel, hemspråksundervisning. Dom sa det om förskolan och om allmännyttan. Dom har haft fel och vi har vunnit. Vi kommer aldrig välja otryggheten, vi väljer varandra.
—
För kompis det går bra nu. Förra året ökade antalet svenska dollarmiljonärer mest i hela världen. Tillväxten ökar. Bankernas vinster ligger på rekordnivåer. Samtidigt lever var fjärde unge i Alby där jag bor i fattigdom, samtidigt går hundratusen kvinnor ner i arbetstid för att ta hand om mormor och morfar när omsorgen brister.
Hur kan samhällsproblemen vara så påtagliga när Sverige är rikare än någonsin? Svaren finns i klassamhället. Lösningen finns i omfördelning, i jämlikhet. Men från finansminister Andersson får vi höra om utgiftstak, inflationsmål och försiktighet. Hon säger att politiken ska vara förutsägbar. Men kära socialdemokrati, ojämlikhetens förutsägbarhet är tröttsam.
Konflikträdsla och ängslighet har aldrig varit modernt. Framtiden är att sätta jämlikhet före budgettak och gamla bestämmelser från åtstramningshetsens och finanskapitalets tid. Nu är det en ny tid och den tiden är vår. Omfördelning är en enkel ekvation om att ge och ta. Nästa steg in i en bättre framtid är att det är elitens tur att ge och vår tur att ta.
—
Det är ljust tack vare oss, och tillsammans kan det bli ännu ljusare.
Vi säger: vi bär upp vården och då ska vi ha bra löner och villkor. Inga visstider, delade turer och knappa lönekuvert. Om det är några löner som ska sänkas så är det VD:arnas. Ta deras löner och ge ungarna i förorten en rik barndom.
Vi säger: dom skattekronor vi jobbat ihop ska gå till välfärden, till oss, våra barn och mormödrar. Inte till riskkapital. Stoppa vinsterna och bygg ut servicen i glesbygden.
Vi säger: vi går till jobbet och vi betalar skatt till det gemensamma, då ska också eliten bidra. Låt dom inte smita. Chockhöj skatten, sätt dit dom korrupta superrika och lägg pengarna på att bygga hyresrätter.
Vi säger: vi bär samhället och då kan vi också förändra det.
—
Det är inte lidandet som driver oss, det är vår längtan till frihet och hur vi omsätter den i handling. Och för att vi ser styrkan i varandra. Därför kämpar vi. Därför ger vi inte upp när vi möts av motgångar. Därför kan inga murar, hav eller gränskontroller hindra oss från att fly till trygghet. Därför reser vi till andra länder och tigger för att försörja våra barn. Därför bor vi kvar i förorter och på landsbygden. Därför trotsar vi hoten, terrorn och fortsätter röra oss på gator och torg.
Vänsterns uppgift är att omvandla sökandet efter frihet till en gemensam rörelse. Vi i Ung Vänster ser fram emot att få fortsätta göra det tillsammans med Vänsterpartiet. Ta emot våra varmaste hälsningar till kongressen.
Minns att dom försöker splittra oss därför att det är det enda som kan stoppa oss, därför håller vi ihop. Gemenskap är radikalt. Tillsammans, det är aktivism. Att samlas är en motståndshandling.
Tack.
Läs Hanna Cederins 1 maj-tal
Hanna Cederin, Norrköping och Linköping 2016
Första maj är en dag för att påminna varandra om varandra, och dom andra om oss andra. Om vår verklighet, som vi delar. Vi samlas, i en gemenskap, över hela världen. I varandras blickar finns vi och blir mer än vad vi är var och en för sig.
Vi vill påminna varandra om varandra. Om vilka vi är. Vi är långa, korta, krokiga, knotiga. Vi jobbar i butiken, stretar på universiteten, sopar gator, lyfter kroppar, vänder papper, vänder hamburgare. Skriver på, skriver ut, skriver in. Vi tror på Gud, eller vi tror inte alls. Eller så tror vi på Beyoncé. Ni som går på högstadiet, ni som är pensionärer. Vi som bor i förorten, ni som bor i stan eller på landet. Vi har vuxit upp här, precis runt hörnet, i Aleppo, Alingsås, Mogadishu, Motala, Santiago, Teheran, Pristina. Eller Östersund. I radhus, på flyktingförläggning, i villa eller hyresrätt. Såna är vi.
Vi vill påminna varandra om varandra. Om vilka vi är. Om hur vi ser ut, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Om hur vi går och står, om hur det känns att gå och stå tillsammans. Hur det är att vara en liten del av nånting bra. Hur det är att vara på väg tillsammans.
Vi samlas för dom försöker få oss att blunda för varandra. Högern vill alltid avleda oss från hur samhället hänger ihop. Enligt dom kan man inte tala om klass längre. Det är förlegat. Maktstrukturer är hjärnspöken, det finns bara individer. Och ungdomarna är lata och det är grekerna också för den delen. Det viktiga är budgetar i balans och god moral. Under tiden står vårt val mellan pest eller kolera. Enligt dom med makt kommer vänsterns budskap om att vi kan förändra alltid beskrivas som drömlikt och utopiskt. Oavsett vad som sägs där uppifrån, vad som står på förljugna löpsedlar eller i korrupta regelsystem, så finns vi och vår verklighet. När dom mäktiga försöker blunda och stänga ute finns vi där och öppnar deras ögon.
Det säger vi till varandra idag, vi ropar ut det, vi går tillsammans över gator, torg och parker på alla kontinenter. Vi är på väg in i framtiden. Vårt budskap till varandra och till högern är: här är vi, tillsammans. Vi drömmer inte, vi lever drömmen.
—
Vi är inte offer. Det är inte därför vi kämpar. Det är ju vi som bär samhället, med våra händer, ryggar och axlar. Det är inte lidandet, utan det är vår längtan till frihet och hur vi omsätter den i handling. Och för att vi ser styrkan i varandra. Därför kämpar vi.
För att det är orättvist att vi bär upp vården men ändå jobbar på dåliga villkor. För att vi skapar värde åt företagen men ändå är det ägarna som kammar hem profiten. För att vi jobbar och betalar skatt så att välfärden ska fungera, men ändå plockas vinster ut av riskkapitalbolag.
För att utan oss skulle Sverige stanna. Börskonsulter och kostymmän skulle irra runt på gatorna, och ingen skulle hämta soporna. Ingen skulle bygga vägar, ingen skulle ta hand om barnen. Ingen skulle producera eller reproducera värde eller omsorg. Det skulle gå att låna pengar, visst. Dom skulle kunna roa sig med att spekulera i aktier och riskkapital. Men ingen skulle sitta i kassan och ingen skulle tända gatlyktorna. För det är det vi som gör, åt oss och åt dom trots att dom inte bidrar.
Vi täcker över och håller ihop, men vi är trötta på att bära eliten och deras orättvisa projekt. Och vi vet att det är människor som formar historien, att det är politisk kamp som styr utvecklingen. Vi går inte på att det finns en enda vägens politik, att något är hugget i sten. Vi bär samhället och då kan vi också förändra det.
—
Idag firar vi segrar och samlas till nya strider. Så ser verkligheten ut, vi vinner segrar och när vi inte gör det ger vi inte upp. Kom ihåg det. I den verklighet vi delar finns både sorg och lidande, och längtan och värme. Det är vad som för oss framåt. Freden lever, solidariteten lever och människovärdet ges mening tillsammans.
I vår verklighet, den som vi delar, finns värkande ryggar, maktfullkomliga makthavare, orättvisa, tystnader och andrum som vi inte bett om. Men i samma verklighet finns gemenskapen, tryggheten, friheten. Inte helt säkert konkret, men tanken, drömmen. Och alltid rörelsen. Kom ihåg det.
Kom ihåg att sextimmarsdag införs på arbetsplatser runt om i landet. Tänk på Besma som jobbar på Svartedalens äldreboende, som har fått mer tid att gå på gymmet och tycker mer om sitt jobb.
Kom ihåg den våg av solidaritetsarbete med nyanlända som fortfarande gör avtryck i Sverige och i människorna. Tänk på alla språkcaféer och manifestationer i vardagen. Tänk på 18-årige Abbas från Afghanistan som spelar i IFK Arvidsjaur och nu börjat som tränare för 15-åringar.
Kom ihåg att Sverige har aldrig fått en strippklubbsindustri. Dragan Bratic åker runt Sverige och öppnar klubb efter klubb, men nästan alla får stänga. Hans motståndare är tjejjouren i Sundsvall, aktionsgruppen ”Otygspatrullen” i Karlshamn och det autonoma bokcafét i Jönköping.
Och kom ihåg att varje gång vi sagt att vi vill ha en bättre framtid så har högern sagt att vi drömmer. Dom sa det om rösträtten, om första semesterveckan och femte semesterveckan. Om könsneutral tronföljd, adoption för homosexuella, preventivmedel, hemspråksundervisning. Dom sa det om förskolan och om allmännyttan. Dom har haft fel och vi har vunnit, och nu ska vi ta fler steg. Inget framsteg, ingen rättighet har vi fått gratis, utan kamp. Och ingen gång har fascismen segrat. Ingen gång har dom besegrat oss. Vi firar våra segrar och samlas till nya strider.
—
Vi har länge fått höra att vårt val står mellan pest eller kolera. Mellan bostadsbrist eller höjda hyror. Mellan farliga båtfärder över Medelhavet eller flyktingläger under brinnande krig. Mellan ingen välfärd alls eller en välfärd som styrs av vinstintressen. Mellan arbetslöshet eller en osäker arbetsmarknad. Det är fel.
Dom säger att vi måste välja, bo kvar hemma, på kompisens soffa. Rivningskontrakt, andrahandskontrakt, inneboende. Aldrig trygg aldrig långsiktig. Eller så väljer vi höjda hyror. Och när vi säger att vi inte har råd då säger dom att dom ska höja bostadsbidragen. Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen. Det är fel.
Dom säger att vi måste välja, så kallad hjälp på plats eller en resa på liv och död över farligt land och hav. Trängas i flyktingläger eller tillfälligt uppehållstillstånd. Ditt öde i chefens händer eller stanna i kriget. Det är fel.
Dom säger att valet står mellan dig och mig. Ditt jobb eller mitt jobb, mitt uppehållstillstånd eller din välfärd. Dom ställer oss mot varandra, delar och splittrar. Påstår att vi måste konkurrera. Det är fel.
Pest eller kolera har aldrig varit framtiden. Tvärtom. Det går att välja något annat. Politik är att välja, makt är att leda. Inte att kapitulera och skölja bort skulden med krokodiltårar.
Vi accepterar inte pest, vi accepterar inte kolera. Vi vet att Sverige är rikare än någonsin och skulle kunna vara bättre än någonsin. Resurserna finns men problemet är fördelningen. För det finns ett gäng som tydligen aldrig måste välja bort tryggheten, vars livsvillkor aldrig står på spel när ekonomin krisar och som inte ens behöver bidra med skatt till det gemensamma. Miljonärer och miljardärer som till och med får bidrag i form av RUT och ROT, ränteavdrag och slipper arvs-, fastighets- och förmögenhetsskatt. Vi väljer framtiden och vi väljer varandra. När dom försöker gömma undan rikedomarna och öka klyftorna så vänder vi blicken uppåt. Sveriges största samhällsproblem är ojämlikheten och dom som står i vägen är den ekonomiska eliten.
—
Vi måste hålla ihop trots att dom vill ställa oss mot varandra. Det andrum som makteliten vill ha det finns mellan oss, i distansen, i klyftorna. Det är när vi ser varandra som hot, som volymer eller som skadedjur som samhället slits isär. Det är när det uppstår klyftor, både verkliga och inbillade, som den rasistiska världsbilden legitimeras. Där hämtar reaktionära krafter näring. Det återkommer i all högerpolitik, ta Alliansens arbetslinje som slog in kilar mellan mellan dom som jobbar och inte jobbar, dom sjuka, dom utanför.
Vi måste se det klart: rasismen börjar inte och slutar inte med Sverigedemokraterna. Högern och rasisterna vill med sitt falska ”vi och dom” exotifiera och nedvärdera så att dom som tillhör andra grupper ska tro att dom kanske kommer undan otryggheten. Om du jobbar hårt klarar du dig, om du är svenne kommer du undan, om du har rätt moral och värderingar kan du vara trygg. Det är inte systemet, det är du. Skyll dig själv om du råkar illa ut.
I slutändan drabbas vi allihop. När förorterna blir otryggare, när dom mänskliga rättigheterna urholkas och när lönerna pressas nedåt.
Just därför, vänner, systrar, grannar, bröder. Just därför är solidariteten så viktig. För att dom vill splittra oss, och det vill dom för att det är det enda som kan stoppa oss.
Den praktiska konsekvensen av att se sig själv i andra är solidaritet. Och så vill vi bygga samhället, därför att vi är beroende av varandra, vi människor. Den som säger något annat, det där om att vi är ensamma öar, att var och en för sig, den förnekar verkligheten. Förnekar sin egen mänsklighet, sin sårbarhet.
Det handlar om att nästa gång kan det vara jag, nästa gång kommer det vara jag. Som tvingas fly från krig, från naturkatastrofer, som blir sjuk eller arbetslös. Det kan bli min lön, min lägenhet, min syster eller min mamma.
Men om vi går sida vid sida, tillsammans, jag och du. Då kan vi skydda varandra. Och om inte skydda, så kan vi dämpa stötarna, lindra värken. Bära den tillsammans.
Vi ska möta splittringen med solidaritet och sammanhållning. Oavsett vilka av oss det gäller ska vi stå upp för varandra. Det betyder kamp för asylrätten, för ett värdigt flyktingmottagande, för tryggheten i våra förorter, för lika löner och villkor. Vi säger det högt, men det är också en handling: solidaritet.
—
Vi bär samhället och vi kan förändra det. När dom försöker få oss att sparka neråt, sparka på varandra. Då vänder vi blicken uppåt. Ja, det finns en grupp som står i vägen för ett bättre samhälle, för vår rätt till makt över våra liv, vår frihet.
För kompis det går bra nu, Sverige är rikare än nånsin. Antalet svenska dollarmiljonärer uppgick till 93 000 förra året, och de ökade mest i antal i hela världen. Tillväxten ökar, det sägs att vi är på väg in i en högkonjunktur. Bankernas vinster ligger på rekordnivåer och är dubbelt så höga som för tio år sedan. Samtidigt lever var fjärde unge i Alby där jag bor i fattigdom, samtidigt går hundratusen kvinnor ner i arbetstid för att ta hand om mormor och morfar när äldreomsorgen brister.
Hur kan samhällsproblemen vara så påtagliga när Sverige är rikare än någonsin? Svaren finns i klassamhället. Klyftorna är rekordstora och det är med hjälp av politiska beslut som dom ökat. Att resurserna finns är helt enkelt inte tillräckligt för en regering som inte är beredd att omfördela dom.
Omfördelning är en enkel ekvation om att ge och ta. Om hur vi använder dom värden som produceras i samhället. Vi kan välja att fortsätta låta resurserna vi skapat smusslas undan av skattesmitare, samlas i flådiga fastigheter i Stockholms innerstad och gå till riskkapitalister i välfärdsbranschen. Eller vi kan välja att bygga Sverige mer hållbart, jämlikt och tryggt för alla.
Det är chockerande, jag vet. Till skillnad från vad borgerliga ledarskribenter och så kallade expertkommentatorer påstår så finns inget direkt samband mellan politiska beslut och den ekonomiska elitens intressen, nej vi kan faktiskt göra tvärtom. Borgarna flippar visserligen ur, men det är fullt möjligt att genomföra politik som inte går hem hos Svenskt Näringsliv.
Vänta bara, inom en kort tid kan vi vara där. Vi höjde skatten och ni kan aldrig tro vad som hände sen. Förskolelärarna fick fler kollegor och undersköterskorna gick upp i heltid. Vårdköerna kortades, barnmorskorna blev fler och högstadieklasserna mindre. Vi fick fler fritidsgårdar, längre öppettider på ungdomsmottagningen och tåg som gick i tid. Överklassen fick betala fullpris för hemhjälpen, miljonärsarvingen blev av med några slantar och vi byggde ett modernt miljonprogram. Vi kan skapa ett skatteparadis i ordets rätta bemärkelse. Det är tid för en skattechock.
—
Att vi kan förändra det vet vi för det gör vi varje dag. Vi är aktivister därför att vår kamp måste börja i verkligheten. Det är i vardagen, alldeles nära, som det motsägelsefulla omänskliga blir som allra tydligast. Där är det enklast att bekämpa högerns lögner. När vi är nära upptäcker vi att dom som nyss kommit till Sverige är precis som dom som alltid bott här, vi ser att förortsbor och glesbygdsbor hör ihop, vi förstår att dom som jobbar har allt att vinna på att snacka ihop sig. Vi ser oss själva i andra, och andra i oss. I vardagen ser vi att det inte måste finnas klyftor och orättvisor. Där lever tanken om frihet, konkret och i vår längtan.
Vänsterns uppgift är att omvandla sökandet efter frihet till en gemensam rörelse. Friheten är inte abstrakt eller teoretisk, den är inte tryckta ord på ett papper. Den finns i varje land, hos varje folk. I varje familj. I Aleppo i Syrien, i Cizre i Turkiet. På landsbygden i Rumänien. På asylboenden, i båtarna på Medelhavet. Friheten är konkret och ingen idealistisk fantasi.
Därför ger vi inte upp när vi möts av motgångar. Därför kan inga murar, hav eller gränskontroller hindra oss från att fly. Därför reser vi till andra länder och tigger för att försörja våra barn. Därför bor vi kvar i förorter och på landsbygden. Därför trotsar vi hoten, terrorn och fortsätter röra oss på gator och torg.
Det Sverige vi lever i, vill leva i och som vi vet kan bli ett samhälle för alla oss. Vi vet det därför att vi hela tiden bygger. Vi kämpar, sliter. Ibland tvingas vi fly, ibland behöver vi vila, sörja. Men vi får inte glömma hur ofta vi lyckas. Det är i tilliten till varandra, i solidariteten, i gemenskapen som vi hittar kraft. Där finns rörelsen.
Vi vill påminna varandra om varandra. Om vilka vi är. Om hur vi ser ut, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Om hur vi går och står, hur det känns att gå och stå tillsammans. Hur det är att vara en liten del av nånting bra. Hur det är att vara på väg tillsammans.
Truls Persson talar på manifestationen för de spanienfrivilliga vid La Mano i Stockholm
Truls Persson, 1 maj 2016, La Mano i Stockholm
Kamrater, internationalister, antifascister
Idag för 80 år sedan firade Olle Meurling Första maj för sista gången. Den nittonde december 1936 stupade han då han som frivillig i Thälmannbataljonen försvarade Madrid mot Francos fascistiska styrkor. I det sista brevet till Sverige skickade han en uppmaning som kommit att följas av generationer svenska ungdomar: ”Håll den röda lågan brinnande!”.
Idag när vi i den svenska arbetarrörelsen samlas för att med raka ryggar fira våra segrar inleder vi med att i vördnad böja våra huvuden. Vi visar vår respekt och tacksamhet mot de närmare 600 svenskar som under kriget kom att riskera och ibland förlora sina liv till försvar för demokratin.
Dessa människor, vanliga unga män och kvinnor, reste till Spanien med övertygelsen om att det finns det som är större än oss själva och att vår frihet är nödvändig att försvara. Då fanns det folk som föraktade deras beslut, kriminaliserade dem och bespottade dem. Idag finns det de som betraktar vår samling som högtravande eller patetisk idoldyrkan. I tider när demokratin i Sverige och Europa återigen är under hot är att samlas för att påminna varandra om värdet av frihet varken högtravande eller patetiskt, det är en skyldighet för alla som gör anspråk på att vara demokrater.
Kamrater, antifascister. Låt oss idag inte vältra oss i hur fascismen växer sig starkare. Vi vet alltför väl att de reaktionära krafternas stormtrupper försöker attackera arbetarrörelsens fästningar. Deras inbrytningar i arbetarklassen är allvarliga. Vi samlas här för att liksom våra föregångare med en röst meddela att vi aldrig, under några omständigheter tolererar några eftergifter mot fascismen och reaktionen. Fascismen är ett gift som vi aldrig tänker godta, så idag samlas vi för att låta vårt budskap ljuda genom historien, No Pasaran!
Kamrater, internationalister. Det spelar ingen roll hur mycket de försöker, vår solidaritet kan inte kriminaliseras. De kan håna, de kan ljuga om oss och säga att vår kamp är meningslös. Låt oss minnas att vi idag har bättre förutsättningar än de som riskerade livet för Spaniens demokrati. Vi vet att fascismen kan besegras. Vi har sett det göras och vi tänker göra det igen. Det finns ingen vunnen seger som inte kommer behöva försvaras, men lika lite finns det något som är för alltid förlorat. Segern är vår att vinna.
Kamrater, vi samlas idag inte bara för att minnas, vi samlas för att fira det som komma skall. Idag ger vi samma löfte som de som gått före oss: ”Det finns något som är större än jag och kampen för fred, för frihet och demokrati är upp till mig att ta”. Det är detta löfte som sluter ”våra hjärtans international”. Från Ung Vänster är vårt budskap lika tydligt som för 80 år sedan, vi håller den röda lågan brinnande!
Leve de internationella brigaderna!
Leve den internationella solidariteten!
Leve 1 maj!
Tack!