Stefan Lindborg invigde valveckokursen

Stefan Lindborg invigde valveckokursen på Bona folkhögskola. Här är hans tal:

Kamrater, å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er välkomna till Bona folkhögskola och till Ung Vänsters veckokurs.

Veckokursen är något av det finaste och viktigaste som Ung Vänster har. Det är en central institution i arbetet med att bygga förbundet starkare. Det är här på veckokursen som man blir en fullfjädrad Ung Vänster-aktivist; under föreläsningar i varma, syrefattiga salar och under sena nätter i coopet. Det är här vi vässar argumenten och lär oss stärka styrelserna. Det är här vi träffar kamrater från hela landet och får nya vänner för livet. Och låt mig också säga, rent upplysningsvis, för det förtjänar verkligen att bli sagt, årets veckokurs är den största kursen på tio år.

Vi har kommit hit till Motala med olika ryggsäckar. Några av oss är från Borås, andra från Borlänge. En del av oss är uppvuxna på Södermalm, medan andra har bott hela livet längst upp i Norrland. Några av oss har varit på veckokurs förut, för andra är det här första gången. Vissa har varit en Ung Vänster-aktivist i flera valrörelser tidigare, medan andra fortfarande har de fantastiska minnena framför sig. Vi som rör oss inom Bonas fyra väggar har olika erfarenheter. Vi har gjort olika saker och vi har gjort dem olika många gånger. Men det spelar egentligen ingen som helst roll. För det viktigaste det har vi alla fortfarande framför oss: en valrörelse där Ung Vänster ska utgöra ryggraden i kampen mot högern.

Grunden för det lägger vi här på veckokursen. Det är här vi lanserar valkampanjen, spetsar argumentationen och lär oss mer om hur Sverige har förändrats under högerns tid vid makten. Under de här dagarna ska ni få en inblick i hur valrörelsen fungerar i klubben och i distriktet. Det är här vi börjar bygget av den valmaskin, som över hela landet ska pulvrisera unghögern i skoldebatterna och organisera fler unga i den socialistiska och feministiska kampen. Allt ihop väglett av vår viktigaste målsättning: att Sverige ska få en ny regering, som driver en politik för jämlikhet och rättvisa. Vi har valt sida, det är dags att bygga ett Sverige för oss.

Jag vill rikta några särskilda ord till alla er som är här för första gången. Jag vet hur ni har det. Ni är kanske nervösa, spända inför vad som väntar er och kanske lite oroliga för att inte passa in. Det var i alla fall jag, när jag deltog på min första veckokurs inför valrörelsen 2002. Men ganska snart insåg jag att den där klumpen i magen, den fanns där helt i onödan. Jag vågade inte gå upp på öppen scen eller fråga om allt det där som jag inte förstod, men ändå så kände jag att jag hade hittat hem. Så till er som inte har varit på veckokurs tidigare: Välkomna till den varmaste av gemenskaper, till ett förbund där vi tar hand om varandra och där alla, oavsett om man har varit medlem i fem år eller fem månader, är helt avgörande för vår gemensamma styrka. Ännu en gång, ni är alla varmt välkomna till Ung Vänsters valveckokurs.

* * * * *

Kamrater, vi brukar säga att Ung Vänster inte har något egenvärde, att Ung Vänster enbart är vårt gemensamma verktyg för förändring. Det kommer ni säkert att få höra på den här veckokursen också, om inte annat så brukar jag säga det själv. Det är ett ställningstagande som utgör en viktig syn på vår organisation och det är också rent objektiv sant. Men även om är sant, tror jag ändå inte att det speglar hur någon av oss egentligen känner för Ung Vänster. Rent känslomässigt är förbundet för oss någonting större än enbart ett verktyg för förändring. I Ung Vänster har vi fått vänner för livet och känt samhörigheten i att tillsammans med andra kämpa för och vinna politiska segrar. Det är i klubben vi får stöd när det känns tungt, uppmuntran när det behövs och en klapp på axeln när det går bra. Förbundet är också en gemenskap. Det blir den självklara följden av att vi är kamrater med varandra, och det är något vi ska vårda med ömhet och omtanke.

Om det är något jag har lärt mig under många år i Ung Vänster, så är det att när det behövs som allra mest, då är också gemenskapen som starkast. Vi har under året som gått tvingats uppleva sådant som ingen ska behöva uppleva. Den 21 augusti mördades en av våra medlemmar, Abdirahim Hassan, i Somalias huvudstad Mogadishu. Abdi var på plats i Somalia för att arbeta med ett demokratiprojekt. Det är när gemenskapen behövs som bäst den också är som starkast. Under några svåra dagar i slutet av sommaren tog vi hand om varandra, gav varandra stöd och försökte hjälpa varandra att fokusera på de ljusa minnena. Mitt i allt det mörka fanns en djupare berättelse om ett förbund där ingen lämnas ensam i en svår tid, utan där vi istället tillsammans hittar styrkan att gå vidare.

Abdi var en person som gjorde avtryck. Som betydde mycket för människor i sin närhet, och inte minst för Ung Vänster Storstockholm. Abdi var aktivisten som drevs framåt av sin vilja till att förändra hela världen. Han insåg att för att kunna göra skillnad måste man börja i den egna vardagen. Engagemanget var enormt, och passionen lika så. Vi minns Abdi med värme, fast beslutna om att föra kampen vidare i hans anda.

Vi hedrar minnet av Abdirahim Hassan genom att ställa oss upp och hålla en tyst minut.

(Tyst minut… )

Tack.

Jag skulle vilja gå vidare med att läsa några rader ur sången Ingenting förändras av sig själv, skriven av Mikael Wiehe.

Tiden när vi föddes eller platsen där vi bor
Minnena är inte längre nog
Nej, det är kamp för samma framtid och tro på samma mål
som gör att man kan säg’, man hör ihop

Kamrater, vi håller ihop i ljusa tider såväl som i svåra. Vi vet att samtidigt som solidariteten innebär gemensam kamp för gemensamma intressen, innebär den också kamratlighet och gemenskap. Vi behöver varandra och vi står starka tillsammans.

* * * * *

Kamrater, sedan vi samlades till veckokurs för ett år sedan har Ung Vänster stärkts ytterligare. Förra året firade vi 110 år i kampen för socialism och människovärde, och vårt 110:e år kom att bli ett händelserikt år i Ung Vänsters historia. För ett år sedan lanserade vi vår flyktingpolitiska kampanj Riv murarna. I kampanjen krävde vi en mänsklig flyktingpolitik, att fästning Europa skulle rivas och att fler asylsökande skulle få stanna i Sverige. Vi samlade in över 50 000 kronor till Fristadsfonden, och arrangerade en tävling som Ung Vänster Dalarna vann. Under året som gått var vi pådrivande i den antirasistiska och antifascistiska kampen. Vi har mobiliserat mot Reva och polisens romregister, bidragit till att stärka den antirasistiska rörelsen och organiserat demonstrationer mot nazisternas försök att ta över våra gator och torg.

I maj samlades förbundet till sin 46:e kongress, där vi antog en offensiv verksamhetsplan och diskuterade kapitalismens kris. På sommaren ordnade vi det största sommarlägret på flera år och drog igång den bostadspolitiska kampanjen Var ska vi bo?. Under hösten har vi därutöver också drivit en klimatsatsning, där vi har ansträngt oss för att koppla klimatkrisen till kapitalismen och för att etablera ett systemkritiskt perspektiv kring vad som behöver göras.

Kamrater, vi har all anledning att vara stolta över vårt förbund och det vi har uträttat tillsammans. Vi går in i årets valrörelse starkare än på länge, med en tydlig ambition om att göra skillnad och fortsätta utveckla och förbättra det som idag är Sveriges viktigaste vänsterkraft.

* * * * *

Men,det som gör oss till ett starkt förbund är inte frånvaron av problem, utan det är vår förmåga att hantera och bemöta de problem vi ser. Ett förbund som vill vara relevant för sin samtid måste hela tiden diskutera strategier, ställningstaganden och systemkritik. Vi måste förstå det samhälle som vi verkar i, och alltid drivas av en vilja till att gripa in i det och förändra verkligheten. Det är när vi lyckas med det som Ung Vänster fungerar som allra bäst.

Vi vet att i Ung Vänster – liksom i samhället i stort – ges killar och tjejer olika utrymme, olika förutsättningar att ta plats och därför också olika mycket makt. Det är en konsekvens av att vi lever i en könsmaktsordning. Som en feministisk kraft för förändring inser vi därmed att vi har ett ansvar att gå före. Och det har vi också gjort, vi vet att vårt internfeministiska arbete gör skillnad men att arbetet samtidigt ständigt måste fortsätta.

I går beslutade förbundsstyrelsen därför att initiera en långsiktig internfeministisk satsning. Vi ska identifiera och analysera den internfeministiska situationen och formulera målsättningar om hur den kan förbättras. Vi kommer under året starta ett nätverk på förbundsnivå av internfeministiskt ansvariga i distriktsstyrelserna. Vi ska satsa mer på styrelseutbildningar för att förbättra rutinerna i styrelsearbetet. Det vet vi är avgörande för att killar och tjejer ska få samma utrymme att aktivt delta i arbetet. Vi har beslutat om en tjejseparatistisk ledarskapsutbildning och formulerat en skarp målsättning om att minst 50 procent av våra debattörer i valrörelsen ska vara tjejer. Det internfeministiska arbetet är en oumbärlig del av vår organisationsmodell, och det vägleds av en enkel princip: Det ska vara lättare att vara tjej i Ung Vänster, än vad det är att vara tjej i samhället i stort.

* * * * *

Kamrater, vi står inför en valrörelse av historisk betydelse. Under skoldebatterna kommer vi möta en unghöger som gör sitt yttersta för att komma med bortförklaringar. De kommer att skylla på facket, på sossarna eller på den ekonomiska krisen. Inte en sekund kommer de vilja kännas vid det faktum att den regering som de företräder har fört en politik som tjänar överklassens intressen.

För ungefär ett år sedan gick MUF:s ordförande Erik Bengtzboe till attack på DN-Debatt. Rubriken på artikeln var: ”Dags för nya moderaterna att släppa borgarstämpeln”. Inledningsvis slår Bengtzboe fast:

”Idag diskuteras politik kring köksborden, på jobbet och på fotbollsträningen, och inte under kristallkronorna eller i Riddarhuset.”

Det är förmodligen sant, till viss del i alla fall. Vad vet jag egentligen om vad man pratar om på Riddarhuset? Bengtzboe fortsätter:

”De gamla orden för att beskriva verkligheten går inte alla att använda i dagens samhälle. Orden borgerlig och arbetare har spelat ut sin roll. I dag är kanske alla som jobbar arbetare och borgerligheten finns knappt kvar; kristallkronorna, pärlhalsbanden och sjurättersmiddagarna har aldrig varit en verklighet som jag känner igen mig i.”

Artikeln avslutas med slutklämmen: ”Därför vägrar jag kalla mig borgerlig.”

Ärligt talat, Erik Bengtzboe, för mig får du kalla dig för vad du vill. Men om du inte tycker att ”borgerlig” funkar, så låt mig då ändå skicka med några tips. Kanske ”marknadsfundamentalist” ger en högre igenkänningsfaktor? Eller vad sägs om ”arbetarfientlig”? Jasså, inte det heller? Kanske ”skattesänkarextremist” istället, om det kan det ju knappast råda något tvivel. Men om inget av mina förslag känns tillräckligt bra för dig, så räcker det gott att du kallar dig för ”moderat”. Det täcker väl ändå in det mesta.

Borgerligheten kan kalla sig för vad de vill. De kan klä in sin unkna högerpolitik i nya dräkter, men vi vet att bakom det nya arbetarpartiets fasad gömmer sig samma klasspolitik och samma intressen.

Under valrörelsen ska vi sätta ord på människors upplevelser av ett Sverige där klasskillnaderna växer i takt med börsvärdet, där massarbetslösheten har blivit en del av vardagen och där vår rätt till trygghet undergrävs till förmån för företagsvinster och skattesänkningar. Vi tar avstamp i vår egen verklighet, inte i den förljugna berättelse som målas upp av unghögern eller av näringslivets propaganda. Över hela landet ska vi ge samma besked: en förändring är alltid möjlig, men kommer aldrig av sig själv. Verklig förändring kräver en starkare vänster. För oss är en valseger alltid större än enbart en ny regering – vi kommer aldrig att nöja oss med bara nya namnskyltar på regeringskansliet, vi vill se en ny politik för jämlikhet och för rättvisa.

* * * * *

Kamrater, Sverige har förändrats, långsiktigt och genomgripande. När arbetarrörelsen och kvinnorörelsen var stark hade Sverige full sysselsättning och arbetsmarknaden öppnades upp för kvinnor. Välfärdsstaten byggdes ut och människor blev därmed tryggare och därför också friare. De senaste decenniernas högeroffensiv har rullat tillbaka många av dessa segrar. Idag har den generella välfärden monterats ned, massarbetslösheten permanenterats och det är idag fritt fram för privata företag att jaga vinster i välfärden. Decennier av högeroffensiv har gjort Sverige till ett marknadsliberalismens föregångsland. Ett land där vi med vår trygghet och våra rättigheter betalar priset för en politik som gynnar de med tjockast plånbok.

Visst kan politik ibland verka komplicerat, men det är sällan så svårt som de vill få oss att tro. Kan man sätta rekord i skattesänkningar, kan man lika gärna sätta rekord i välfärdssatsningar. Kunde man för fyrtio år sedan bygga bort bostadsbristen, kan man självklart göra det också idag. Kan man tillåta vinstslöseriet i skolan, kan knappast problemet vara att det inte finns tillräckligt med resurser för fler lärare. Det finns ingen enda vägens politik, och nu står vi vid ett vägskäl. Antingen bygger man ett Sverige för oss, där vi har rätt till trygghet i vardagen – eller så fortsätter man en utveckling där överklassen blir rikare på vår bekostnad. Politik handlar om motsättningar, och vi har valt sida.

Kamrater, vi känner ända in på kroppen hur klassamhället och könsmaktsordningen begränsar våra liv, våra möjligheter och våra rättigheter. Så länge vi själva inte har makten över våra egna liv, innebär det att någon annan har det istället. Vår socialistiska och feministiska kamp är en kamp för frigörelse, där vi kräver makten över våra liv tillbaka. Frihetskampens första anhalt är valdagen den 14 september, då ser vi till att Fredrik Reinfeldt tvingas bort från regeringsmakten. Och varje dag – före, under och efter valrörelsen – fortsätter vi vår socialistiska och feministiska kamp. Vi har stora utmaningar framför oss, men ett förbund som håller ihop kan aldrig besegras. Kamrater, nu kör vi igång valrörelsen.

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar