Stefan Lindborg talade på 1 maj i Malmö

Stefan Lindborg

Idag firar Ung Vänster arbetarrörelsens högtidsdag på många håll runt om i landet. Förbundsordförande Stefan Lindborg talade på Ung Vänster och Vänsterpartiets firande i Malmö. Huvudparollen för årets 1 majfirande var ”Fler jobb – bättre välfärd”.

 

Stefan Lindborgs tal:

Kamrater och första maj-firare, idag är det vår dag, arbetarrörelsens högtidsdag. Dagen då, enligt sången, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus. Dagen då solen skiner lite klarare, och luften känns lite lättare att andas. Idag samlas miljontals människor på gator och torg över hela världen för att kräva vår rätt och värdighet tillbaka. Idag är våra ryggar lite rakare och vi känner styrkan i gemenskapen.

Bland borgerliga ledarskribenter och debattörer sprids bilden av första maj som något otidsenligt. I deras skeva verklighetsbild, finns inte plats för vårdbiträdets utslitna rygg och kassörskans värkande axlar. I föregångslandet Sverige drar högern floskler om arbetslinjen, samtidigt som massarbetslösheten biter sig fast. Klassamhällets underordning märker människor ända in på skinnet, alltmedan högljudda näringslivstoppar kallar lågavlönades krav på bättre villkor för oansvariga.

Kamrater, vårt besked till borgerlighetens experttyckare är följande: Vi vill inte veta av ert fattigsverige, inte heller er 30-talsliknade arbetsmarknad. Det är ni som är hopplöst ur takt med tiden.

Kampen för socialism och människovärde är något i allra högsta grad modernt. På första maj firar vi vunna segrar och ställer in siktet mot framtida utmaningar. Vanligt folk har aldrig fått något gratis och förändring kommer aldrig av sig själv. Varje lönekrona, varje semestervecka, varje rättighet och var och en av välfärdens byggstenar, har vi fått kämpa för. Varje framsteg och varje progressiv förändring som omfördelar makt och rikedomar är vår förtjänst. Och vi stannar inte där. En politik för fler jobb och bättre välfärd utmanar högern, och pekar ut riktningen mot framtiden.

* * * * *

Kamrater, i högerns Sverige sätts ungas trygghet på undantag. Vi unga har vuxit upp i skuggan av högerns systemskifte, och den prislapp vi betalar är hög. Jag tillhör generation otrygg. En generation vars liv formas av nedskärningspolitiken, och som bostadsbristen dömer till att flytta mellan osäkra andrahandskontrakt. Vår uppväxt har präglats av etablissemangets ord om att samhället inte har råd att ge oss trygga livsvillkor. Men pengarna finns i ett Sverige som är rikare än någonsin. Efter decennier av nedskärningar och skattesänkningar – det räcker nu – nu är det dags att ta från de rika och ge till oss unga.

Mötesdeltagare, otryggheten är uppenbar på en arbetsmarknad, där unga utnyttjas som slit-och-släng-varor. Istället för fasta jobb med löner som går att leva på ligger makten över vår vardag helt i chefens händer. Medan företagen gör klipp efter klipp, sitter vi hemma vid telefonen och väntar på besked. Vi ska vara osäkra, otrygga och fullt ut flexibla och anpassningsbara. Det är vi som är det moderna samhällets daglönare.

I sin dikt, Den som bråkar får gå, sätter Jenny Wrangborg ord på ungas situation på jobbet:

när platschefen gått hem
vänder de sig till mig
”Det där du sa om rasterna, stämmer det verkligen?”
de säger det lågt, nästan viskande
och vi prövar orden som aldrig blivit uttalade förut
gömmer kollektivavtalet under följesedlarna
när någon plötsligt ropar från serveringen
det är Sverige 1918
det är Sverige 2010
inga segrar är ännu vunna

Kamrater, det behövs en politik som sätter ungas trygghet i första rummet. Som prioriterar våra gemensamma rättigheter, framför skattesänkningar åt överklassen och champagnemiddagar på bolagsstämman. Vi ska ha fasta jobb, lägenheter till alla och världens bästa välfärd. Vi vägrar att fortsätta vara generation otrygg.

* * * * *

Kamrater och första maj-firare, vår feministiska kamp är en kamp för frihet. Frihet från en könsmaktsordning som stänger in, begränsar och som låser fast. Könsmaktsordningen genomsyrar hela våra liv, finns ständigt närvarade och påverkar varje del av vardagen.

Alldeles för länge har feministiska frågor och perspektiv osynliggjorts. Det pratas allt för lite om mäns våld mot kvinnor, om sjuka skönhetsideal och om hur ohälsa, stress och ångest ökar bland unga tjejer.

Regeringens politik förstärker könsorättvisor och rullar tillbaka feministiska landvinningar. Organisationen Sveriges Kvinnolobby har granskat regeringens ekonomiska politik, och drar slutsatsen att ”duktiga flickor kostar inte”. På område efter område gynnas unga killar på bekostnad av unga tjejer. Det är helt orimligt att tjejer tvingas ta smällen för en könsblind högerpolitik.

Mötesdeltagare, nu får det räcka med tomt prat och billiga ursäkter. Vi kräver fler kuratorer och skolsköterskor. Att må bra ska vara en rättighet. Vi kräver feministiskt självförsvar i skolan. Tjejer ska ges verktyg att ta plats, försvara sig och utmana vardagsrädslan. Och vi kräver en verkligt feministisk politik, en politik som omfördelar makt och resurser från män till kvinnor.

* * * * *

I vanmaktens och de ökande klasskillnadernas spår följer rasismen. De rasistiska strömningarna biter sig fast, påverkar människor och förändrar samhället. Rasisterna splittrar, ljuger och förvanskar. Islam och muslimer beskrivs konsekvent som ett hot, när det i själva verket är islamofobin och hatet mot muslimer som är det verkligt hotfulla.

De rasistiska strömningarna är uppenbara i en flyktingpolitik som blir allt hårdare. Där murar byggs mot resten av världen och massutvisningarna når nya höjder. Det är en kall och cynisk politik som skickar människor till förtryck och tortyr och ibland också rakt in i döden. Kampen för rätten till asyl är i grunden en kamp för människovärde.

Kamrater, vi viker inte ned oss. Ung Vänster och Vänsterpartiet står i första ledet i kampen mot rasism. Vi kräver förändring och vi kräver en mänsklig flyktingpolitik.

Vår solidaritet stannar inte vid fina ord och tomma fraser, lägg därför en slant i insamlingsbössorna. Årets första maj-insamling går till Fristadsfondens ovärderliga arbete för att hjälpa utvisningshotade flyktingar.

* * * * *

Mötesdeltagare, första maj är en dag för att manifestera vår internationella solidaritet. Runtomkring i världen får folket stå för kalaset, när finansmarknaden har tagit springnota. Samtidigt som massarbetslösheten breder ut sig, finns det alltid resurser nog att rädda banker och finansiella spekulanter. Krisen har etablerat den enkla sanningen att vinster alltid ska vara privata, medan samhället förväntas stå för såväl risker som förluster.

I massarbetslöshetens Grekland tvingar EU, IMF och Världsbanken igenom krispaket efter krispaket. Lönesänkningar och enorma nedskärningar ska garantera att de som har orsakat krisen går fria. I Portugal, Italien, Spanien och Grekland är effekten av eliternas enda vägens politik helt uppenbar. När etablissemanget hävdade att EMU skulle göra oss rikare, sade vi att det var en ohållbar skrivbordsprodukt, designad för att flytta makten över ekonomin till tjänstemän och teknokrater.

Idag är det lätt att säga, ”vad var det vi sa?”. Men samtidigt fastnar orden i halsen, när man läser om fattigdomen i Grekland och om lidandet som följer i dess spår. Jag tänker inte säga ”vad var det vi sa” till den som måste välja mellan att betala hyran eller att köpa mat. Det viktiga idag är inte efterkloka kommentarer. Folket i Sydeuropa behöver inte våra analyser, de behöver vår solidaritet. Deras kamp mot nedskärningar och massarbetslöshet är också vår. Den ekonomiska krisen kan inte lösas med mer av samma som orsakade den. Krisens lösningar är mer av jämlikhet och demokrati och mindre av privatiseringar och expertvälde. Kamrater, idag skickar vi tillbaka notan till finansmarknadens spekulanter. För nyliberalismen, den har nått vägs ände.

* * * * *

Kamrater och första maj-firare, vi tillhör inte dem som sparar socialismen till högtidstalen. Vår socialism är inte tankar och idéer för morgondagen, den är en uppmaning till förändring här och nu. Vår kamp för socialism och människovärde är verklighetsnära och konkret.

För visst är det så som Jenny Wrangborg skriver i dikten, Ett nytt språk:

jag tänker mig socialismen
inte som en tanke
utan som en handling

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar