Tal på 1:a maj

Kamrater, mötesdeltagare, demonstranter!

Björna Afzelius tolkning av Song of Choice visar på ett tydligt sätt den situation vi står inför. Om vikten av att erkänna och definiera den verklighet vi lever i för att kunna bemöta, omkullkasta och förändra den.

”Vakna upp! Fatta mod! Börja se dig omkring!
Bli inte en av dem som bara står där sen, och säjer, att jag visste ingenting.”

Därför demonstrerar vi idag, på arbetarrörelsens internationella högtidsdag, för att ta ställning och kräva vår rätt att få utgå från, och beskriva den verklighet som är vår. Vi är här för att vi vägrar slås ned, för att vi inte låter oss trampas på och för att vi bär med oss insikten om den hårda tid vi lever i.

Avgörandet om vad som kommer i framtiden ligger i våra händer. Vi reser oss upp till gemensam protest mot ett system som varje dag spottar oss, och människor som oss världen över, i ansiktet med sin ovärdiga och människofientliga logik.

Kamrater, det är nog nu. Det räcker.

Attackerna från högern är idag intensiva. Vi ser hur elitens företrädare, borgaralliansen, tar varje tillfälle de kommer åt till att angripa våra gemensamt tillkämpade rättigheter och manifestera sitt uppenbara folkförakt. Visst försöker man dölja föraktet, men oundvikligt lyser det igenom. För oss som har en annan verklighet som referens än den som det talas om på Dagens nyheters ledarsida, vet att de nya moderaterna inte stavas arbetarparti. Vi vet att demokrati och mänskliga rättigheter aldrig kan infrias genom bomber och människoslakt och vi ser det orimliga i påståendet att fler jobb skapas genom att göra ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden.

De kanske mest lysande exemplen på högerns människosyn och verklighetsuppfattning står idag borgaralliansens juniorer för. Ungliberalerna tar varje tillfälle i akt att presentera sin bild av verkligheten. Så här ser man på den. Citat:

”Det räcker med ett förslag om att sänka ersättningsnivåer, införa en ny avgift för läkarbesök eller göra det lättare för arbetsgivare att säga upp unga för att det ska bli folkstorm i Västeuropa. Det är svårt för ledande politiker att driva igenom stora reformer.”

Eller som Maud Olofsson uttryckte sig på DN debatt angående Centerpartiets förslag om att avskaffa LAS för unga.

"För mig och centerpartiet finns ingen viktigare uppgift än att ge barn och unga framtidstro.”

Medan Fredrik Reinfeldt talar ut i tv- sofforna om hur det kändes att framställas som en tecknad varulv så springer centerpartiet hals över huvud för att visa sina kompisar i högeralliansen att de törs sticka ut hakan.

Kamrater.

Att göra det ännu lättare för arbetsgivare att sparka oss ungdomar från våra jobb menar högern är det samma som att ingjuta framtidstro. När unga människor i Frankrike genomförde massiva folkliga protester mot ett liknande förslag möttes deras seger med arrogans och en oförstående avsky från den svenska högern. Man vill ta ifrån oss våra möjligheter till trygga jobb samtidigt som man vill inskränka och ifrågasätta vår rätt att protestera mot det. Detta kamrater är högerns människosyn, deras framtidsvision. Så när det är valrörelse så kämpar vi inte bara för att hålla högern utanför regeringen, utan kanske framför allt för att inte låta deras stinkande samhällssyn, den som de grävt fram från 1800-talets mörkaste vrå, ska få bli tongivande i Sverige.

När högeralliansen presenterar sin framtidsvision så spottar de alla ungdomar i ansiktet som redan idag går på osäkra anställningar, som får sitta vid telefonen och vänta på att chefen skall ringa. Som inte vet om de får jobba tillräckligt för att kunna betala sina räkningar i slutet av månaden. Och som inte har en aning om huruvida de har jobbet kvar från den ena dagen till den andra. Detta kamrater, är den verkligheten vi lever i.

För kvinnor finns det också en annan verklighet. En konsekvens där vad otryggheten innebär dras till sin spets. Tjejer och kvinnor tvingas i dag på sina arbetsplatser utstå sexuella anspelningar, att bli tafsad och kladdad på är en del av deras vardag. För vem klagar när man inte har makten? Hur skall man ifrågasätta när det kan handla om något så grundläggande som att kunna försörja sig själv och sina barn ännu en månad? Vem säger ifrån och ställer till med ett jävla liv om blickarna, kladdandet, övergreppen kommer från chefen?

Det känns ända in på kroppen när insikten om vidrigheterna når en. När tjejer och kvinnor berättar att de efter en dag på jobbet mår så illa, känner sig så kränkta och frustrerade att dom ställer sig i duschen och skrubbar sig själva för att bli av med känslan av att vara besudlad, för att få känna sig rena, för att få vara människa. Men kanske är det värsta att man nästa dag tvingas svälja, bita ihop och gå dit igen, för man har inget annat val.

Kamrater, det här är inte människovärdigt!

När vi säger att det är nog nu, att det räcker, så innebär det inte enbart ett försvar för de rättigheter som vi redan genom år av gemensam kamp tillförskaffat oss. Vi reducerar oss inte till defensiva försvarare utan ger oss inte med mindre än, att trygga jobb skall vara en självklarhet och inflytandet på arbetsplatserna en rättighet. Vår framtidstro bygger på att förändra och omkullkasta de system som vägrar erkänna människovärdet. När vi kräver 200 000 nya jobb i offentlig sektor så gör vi det för att det är uppenbart nödvändigt. Vi vet vad det konkret skulle innebära. Borgaralliansen med Fredrik Reinfeldt i spetsen vill låta privata bolag göra vinst på att unga tjejer spyr upp maten för att de inte är nöjda med sig själva. Vi vill ha fler fritidsgårdar, ungdomsmottagningar med vettiga öppettider och ätstörningskliniker som tar tjejers situation på allvar.

Vi vill ha ett schystare liv helt enkelt. De vill högern också. De vill behålla sina miljonlöner och sina feta fallskärmar. De vill ha kvar sina miljardvinster, cocktailpartyn, segelbåtar och lyxvillor. För dem går deras rätt till ett liv i lyx före vår rätt till ett värdigt liv.

Kamrater, tillsammans säger vi, det är nog nu, det räcker!

Mötesdeltagare

Det som skulle vara ett snabbt och smärtfritt krig som bara skulle undanröja ondskefulla diktatorer har visat sig bli just den totala mänskliga tragedi som vi redan förstod att det skulle bli. Människor i Irak och Afghanistan har förlorat sina hem och sin värdighet och tusentals civila har mördats. Detta för ett enda syfte, att USA skall säkerställa världsherravälde och ekonomisk vinst. Men det är knappast den historien som berättas i den svenska borgerliga media. Att människor dör ursäktas, att tortyr används ifrågasätts knappast och att de mänskliga rättigheterna gång på gång sätts på undantag anses nödvändigt. Lite spill får man väl räkna med när man bombar fram demokrati och befriar människor. Eller som Tommy Frank, general i USA:s armé så tydligt uttryckte sig: ”We don´t do bodycounts”, vi räknar inte kroppar.

Hur är det möjligt att genomföra de grövsta kränkningarna och övergrepp mot människor och människovärdet. Svaret är sorgligt men enkelt. Det ockuperade folken framställs utan mänsklighet, de fråntas sitt människovärde och avhumaniseras. Förutom lögnerna som haglat redan från början, historierna om massförstörelsevapen och tomma påståenden om att befria kvinnor så förmedlas också en bild av att de är några andra slags varelser. För hur skulle man annars kunna förklara och försvara att man kastar fosforsyra i ansiktet på människor som känner smärta, att man bombar sönder

bostäder där människor lever och att man stänger in och avgränsar människor med fysiska murar.

Kamrater, i Sverige hyllar borgaralliansen öppet krig och förtryck. Deras brutala människosyn är kanske allra tydligast här. De längtar redan efter nästa angreppskrig. Iran står på tur. Den svenska regeringen svarar med tystnad och genom det legitimering.

Kamrater, det är nog nu, det räcker, vi kräver ett stopp för USA:s krig och ockupation. Vi delar en verklighet med en stor majoritet av jordens befolkning när vi inser att det ojämförligt största hotet mot fred och frihet i världen idag, är USA:s extremistiska regering, som hotar, ockuperar och sätter sig över internationell lag. Vi tar ställning för en värdig utrikespolitik. Motståndskampen är en kamp för hela mänsklighetens värde, om rätten att vara människa, och vi sluter upp.

Mycket kan göras i kriget mot terrorismens namn. å ena sidan vill man för att förhindra bombdåd använda buggning och avlyssning mot personer som inte ens är brottsmisstänkta, å andra sidan skall länder och därmed människor bombas sönder och samman för att stoppa terrorismen. Demokratin försvaras genom inskränkningar i den samma. Demonstrationsrätten beskäras, freden skall byggas genom att skicka svenska styrkor till Afghanistan under NATO- befäl och i våra skolor skall SäPO- agenter agera undercover för att åsiktsregistrera invandrarungdomar.

Kamrater, vi säger det självklara. Att frihet inte skapas genom inskränkningar i våra rättigheter, terror inte stoppas genom bombningar och att fred aldrig kan byggas genom ockupation och utsugning.

Mötesdeltagare

Det finns ett allvar i insikten vi har, om den tid vi lever i, som är avgörande för hur framtiden blir. Vanmakten vi ibland känner måste omvandlas till beslutsamhet. Sorgen och frustrationen måste bli ilska. För kamrater, vi kräver vårt människovärde, vi slås inte ned och vi låter oss inte trampas på. Därför står vi här idag.

Men vi är också här för att visa vår tacksamhet och ödmjukhet inför tidigare kamraters kamp och arbete. En kamp som idag innebär att vår verklighet är en helt annan än vad den kunde ha varit. För de rättigheter vi har, har aldrig tilldelats oss av en slump eller berott på enskildas goda vilja och generositet. Det är på många sätt samma kamp nu som då. Den reaktionära unghögern kräver inskränkningar i aborträtten. Vi försvara den nu på samma sätt som vi kämpade för den tidigare. Högern och regeringen vill nu göra det möjligt att använda militär mot civila. Mot detta står vår aldrig vacklande hållning, vi minns skotten i ådalen -31. Vi kämpade för folksjukvård, bibliotek och barnomsorg. På samma sätt kräver vi idag en upprustning av den offentliga sektorn, det gemensamma.

Kamrater

Vår kamp fortsätter idag för att den måste, för att vi inte har något annat val. Vi har modet att trotsa lögnerna och känner beslutsamheten i vår gemensamma protest. Vi blickar tillbaka, känner ödmjukhet och stolthet, vi ser oss omkring, känner övertygelsen och styrkan.

Trots den hårda tid vi lever i så vet vi att framtiden är vår.

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar

Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_pagenavi() in /storage/content/90/108690/ungvanster.se/public_html/wp-content/themes/ungvanster/index.php:39 Stack trace: #0 /storage/content/90/108690/ungvanster.se/public_html/wp-includes/template-loader.php(74): include() #1 /storage/content/90/108690/ungvanster.se/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/storage/conten...') #2 /storage/content/90/108690/ungvanster.se/public_html/index.php(17): require('/storage/conten...') #3 {main} thrown in /storage/content/90/108690/ungvanster.se/public_html/wp-content/themes/ungvanster/index.php on line 39