Det har varit 1 maj igen. Arbetarrörelsens högtidsdag, dagen då ”varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus”.
Ung Vänster och vänsterpartiet har högtidlighållit 1 maj på ett stort antalt platser runt om i landet. Fastän vädret inte var med oss i år så samlade tågen ändå tiotusentals människor. I Stockholm demonstrerade över 6000, I Göteborg 4000 och i Malmö 1700. Man samlades också till demonstration från Kiruna till Helsingborg, från Karlstad till Norrtälje. I lilla älvsbyn samlades 45 personer till en manifestation.
Varje år kommer samma ryggmärgsmässiga reaktioner från krönikörer och analytiker som aldrig själva bemödar sig att besöka ett första. I år kunde man läsa i DN dagen före att demonstrationerna nog skulle bli dåliga. Och dagen efter är det som om svensk media drabbas av kollektiv blindhet just denna dag. Ingen annan dag på året är det möjligt att samla 6000 personer i Stockholm utan att detta föräras en enda rad i tidningen. Samma bisarra tystnad mötte demonstrationerna på andra orter.
Verkligheten är att vänsterns första majdemonstrationer vuxit de senaste åren. Framför allt är det en sak som är slående runt om landet: andelen ungdomar är mycket stort, och växande. överallt är det unga människor som kommer ut på gator och torg för att tillsammans gå i demonstrationståg på denna årets roligaste dag – därtill den enda sekulära helgdagen. Det är helt enkelt förbannat kul.
årets första majtåg präglades av läget i världen efter ockupationen av Irak. Kampen för fred, folkrätt och oberoende – den antiimperialistiska kampen – är vår tids stora uppgift. Våra allianser och analyser måste och kommer att präglas av en konsekvent antiimperialism. Den irakiska diktaturen har ersatts av ett globalt skräckvälde, genomdränkt av rasism. Och om vi inte vill leva i en värld där vilket land som helst kan ockuperas på vilka grunder som helst, om vi inte vill titta på när militärstrateger i Pentagon tillsätter och avsätter regeringar, för att säkra oljemagnaters och vapenexportörers ekonomiska intressen, då måste vi reagera här och nu. Det gjorde vi på första maj, under parollerna Ja till fred och folkrätt; Nej till ockupation och USA ut ur Irak!
Andra frågor som fick stor plats i demonstrationerna var EMU och Kommunals strejk.
Göran Perssons agerade den senaste tiden har tydliggjort två saker: För det första att ja-sidan faktiskt saknar hållbara argument och därför behöver tysta ned nej-sidans argument. Det är svårt att i en rimlig kampanj vinna stöd för en linje som konkret försämrar livet för de allra flesta i det här landet. För det andra blir det än en gång uppenbart att EMU är ett elitprojekt, framkrystat av en ljusskygg skara byråkrater och proffspolitiker, vars verklighet består av pelarsalar och VIP-rum. Det är den skaran som Göran Persson identifierar sig med och söker beundran hos. Persson vill gärna bli EU-president eller något annat flashigt i EU-sammanhang. Då blir det viktigare att trycka in Sverige i EMU än att ha respekt för sitt eget partifolk och för den demokratiska processen i landet.
Om Kommunals strejk kan mycket sägas. Men det enklaste är ibland det bästa: Kommunals krav är inte bara rimliga – de är självklara. Och pengar finns om man vågar ta konflikt för dem. För visst kanske mer pengar till sjukvården innebär färre kycklingklubbor på ABB:s bolagsstämma. Och ja, några får stryka ett gäng golfrundor för att många ska ha råd att åka på semester. Men så måste det kunna vara. Nu är det nog!
årets första maj är över. Som vanligt har man laddat batterierna och vaknat upp fylld av kamplust. Nu väntar ett år av nya strider, av möten och manifestationer, av dagliga samtal och organiserade aktiviteter; tills vi åter samlas under röda fanor, firar våra segrar, uttalar nya mål och gläds i gemenskap.
Ali Esbati
Ordförande, Ung Vänster
PS. I Stockholm passade ett antal människor på att vandalisera butiker i samband med en gatufest. I något som blivit lite av en vana – trots att det är helt oacceptabelt – passade också ett antal polismän på att misshandla flera ungdomar. Polisens hårdnande attityd är oroväckande och ett hot mot rättssamhällets principer. Samtidigt är det fullständigt orimligt och idiotiskt att vandaler förstör och skräms. Att några försöker rättfärdiga sitt agerande med att hänvisa till kamp mot kapitalismen är både skrattretande och respektlöst. Den elitistiska kravallromantik som vägleder den här typen av förstörelse har inget att göra med arbetarrörelsens kamp. Det är en extra stor skymf att just 1 maj besudlas. Dessa grupper agerar objektivt fiender till den kamp som vi bedriver. De går reaktionära krafters ärenden och förtjänar bara vårt förakt.