Vissa händelser är sådana att man många år senare kan minnas precis var man befann sig och vad man gjorde när de inträffade. Den 11 september 2001 är ett sådant datum, en sådan händelse. Själv såg jag det på min 14 tums tv i min lilla etta i Skellefteå. Det gick inte att missa att det var någonting extraordinärt som hände, någonting som skulle förändra saker och ting i världen. Att det var en katastrof. Men där och då gick det förstås inte att veta hur händelserna den dagen skulle få konsekvenser i åratal därefter, eller att de 3000 som dog i attackerna mot World Trade Center skulle användas som förevändning för tusen och åter tusentals ytterligare döda, i andra delar av världen.
Nu har det gått sju år. Ockupationerna av Irak och Afghanistan pågår. Vecka ut och vecka in får vi höra rapporterna om civila offer för det så kallade kriget mot terrorismen. Här i västvärlden växer islamofobin sig stark och angreppen på demokratiska fri- och rättigheter haglar allt tätare. Vi har sett människor fråntas medborgerliga rättigheter efter att ha hamnat på den ena eller andra terrorlistan, vi ser kontroll- och övervakningssystem växa fram med terrorhotet som motivering. FRA-lagen är ett aktuellt exempel.
Jag läser vad Thaher Pelaseyed skrev för precis ett år sedan:
“Kriget mot terrorismen” har blivit ett krig mot människor för att kunna säkerställa makt och ekonomiska intressen. Och Du, jag och miljontals andra betalar priset. En dag som denna måste Du fråga dig om Du kan tillåta dig själv att vara en bisittare.
Att ännu ett år nu har gått, innebär inte att frågan är mindre giltig.