Torsdagen 21 maj lämnade vi Cuxhaven i Tyskland och begav oss västerut. Jag måste erkänna att jag ganska snart blev sjösjuk och låg stilla i min hytt eller i aktern. Men efter lite mer än ett dygn gör inte vågorna mig särskilt illamående länge. Just nu är vi två grupper på tre personer som vaktar under sextimmars-pass. Kocken går efter sitt eget schema men serverar fantastisk mat till frukost, lunch och middag i samband med att grupperna byter av varandra.
Imorse var vår grupp på väg att gå och lägga oss när vi plötsligt blev anropade av den franska kustbevakningen via radion. Efter några standarfrågor om destination, besättningen och antal passagerare och last som ställdes till många av båtarna som passerar ut och in genom Engelska kanalen så meddelade kustbevakningen att de ämnade gå ombord. Snart var alla ute på däck för att möta dem, utan att ha fått någon frukost. Cirka åtta män i uniform klev ombord, pratade med de ansvarig på bryggan och inspekterade båten. De visste väl vilka vi var, anropade med oss med båtens namn fast vi inte syns på GPS:en och beskrev oss från början som militanta. Det hela gick såklart ganska odramatiskt till, men de tittade leende på den väl tilltagna frukosten och påpekade att utställningen om Estelle borde haft engelsk text. Vi kan bara spekulera i hur någon proisraelisk lobbyorganisation informerat om oss i förväg, och nu är de besvikna över att vi fick klartecken att fara vidare. För oss innebar det egentligen bara att vi fick sänka farten och äta kalla pannkakor till frukost.
Som det ser ut så har vi kommit lite mer än halvvägs till vårt nästa mål och håller en genomsnittlig hastighet på ungefär strax över 7 knop.