Ung Vänsters kongress har valt Hanna Cederin till ny ordförande för förbundet. Hanna är 26 år och bor i Stockholmsförorten Alby, men är uppvuxen i Jämtland och Skövde. Hon har varit medlem i Ung Vänster sedan 2002 och arbetar idag som förbundssekreterare.
– Det känns spännande och jag är tacksam för förtroendet. Vår roll är väldigt viktig idag. Vänstern måste berätta om ungas vardag i en samhällsdebatt som ofta utgår från maktelitens villkor. Högern och rasisterna är på offensiven och vi är deras motpol. Vi organiserar unga för konkret förändring lokalt och tar kampen för trygga arbetsvillkor och mot könsorättvisor, det känns hedrande att få leda det arbetet, säger Hanna Cederin
I sitt tacktal till kongressen lyfte hon fram förslag för att göra Sverige mer jämlikt:
– Låt mig komma med en idé; höj skatten. Rejält, inte på marginalen. Jag hoppas att ni inte missförstår och tror att jag bara menar bolagsskatten. Nej, fyll finansministerns tomma lador med VD:ns golfbudget, Stockholmsbratsens reskassa för sommarens seglingar och avkastningen från fondmäklarens spekulationsvinster. Ta från dom rika. Ge oss fri tandvård och ett modernt miljonprogram. Återsocialisera välfärden och bygg ut den, ge vårdbiträdena fler kollegor. Ta från dom rika. Ge till förskolebarnen och pensionärerna.
Hanna Cederin gick också till angrepp mot den nyvalda partiledaren för Kristdemokraterna, Ebba Busch-Thor, som gjort utspel om att inskränka aborträtten och försämra tryggheten för flyktingar.
– Om det är ondska att mena att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, medan det inte är en rättighet att arbeta som barnmorska, skriv då upp mig på svarta listan. Om det är ondska att kräva att den som flytt krig, tortyr och förtryck och riskerat livet på resan till Sverige och blir en av få som ges uppehållstillstånd också ska få det permanent, ja, kalla mig då gärna ond. Om det är ondska att bekämpa apartheid-regimen i Israel, och stå upp för det palestinska folkets rätt, ja då är jag ond. Ja, kamrater, vår ondska är villkorslös och vi säger – leve aborträtten och leve asylrätten, sa Hanna Cederin.
Ladda ned pressbild på Hanna Cederin här:
http://ungvanster.se/wp-content/uploads/hanna-cederin-press.jpg
En pressträff med Hanna Cederin hålls på måndag den 18 maj, klockan 10:00 på Kafé Marx, Kungsgatan 84 i Stockholm.
Se Hanna Cederins installationstal på youtube här:
https://youtu.be/tVpPrvbPtM4
Läs Hanna Cederins installationstal här
Tal till Ung Vänsters 47:e kongress
Hanna Cederin, 150516
Tack. Jag vill börja med att säga tack, fast jag vet att det inte räcker.
Det finaste förtroende en ung socialist och feminist kan få i vårt land – uppdraget som förbundsordförande för vårt förbund, ett kämpande förbund, ett förbund av aktivister som varje dag går till handling – det måste få tala för sig självt. Och jag ska göra mitt bästa för att bära era förhoppningar och tillsammans med er ska jag fylla det med det bästa jag vet – kamp.
För en revolutionär idag är inte den svåra biten att övertyga människor om att en annan värld är nödvändig. Jag behöver ingen akademiker som föreläser för mig om skillnaden i livslängd mellan en lågutbildad person i Stockholmsförorten Vårby och en högutbildad i rikemansområdet Danderyd – en skillnad som för övrigt är 18 år – för jag ser min mammas slitna kropp. Ränteexperternas larm om bostadsbubblor är ingen nyhet, för jag har behövt flytta tio gånger sen studenten. PISA-undersökningen kvittar för oss som märker att rätten till kunskap sätts på undantag för den som inte har råd med läxhjälp.
Den socialistiska kampen handlar i grunden om raka motsatsen till det tekniskt, matematiska. Det handlar om mänsklighet, det som binder oss samman och det som säger att hur lönsamma vi är inte avgör vårt människovärde. Det som skiljer oss åt kan aldrig rättfärdiga ett system där makten fördelas ojämlikt, där rätten till ett tryggt liv bara gäller för några få. Det som avhumaniserats vill vi mänskliggöra. Därför kämpar vi.
Vi vet att historien inte står stilla, att samhället inte fungerar enligt en algoritm som säger att just så här måste det vara. Vi ser att vi som människor kan forma framtiden, för det har andra, människor som oss, gjort förr. Samhällsutvecklingen bygger inte på en osynlig konspiration utan på mänskliga handlingar, och om vår kamp ska gripa in i den måste vi vara många och beslutsamma. Därför kämpar vi.
Vi måste visa att det är nödvändigt och möjligt. Förbundets största utmaning är att visa att vi kan, vi har styrkan, metoderna och verktygen för att förändra, förbättra. Den finns inte i mig eller dig var för sig, ensamma, men den finns i oss tillsammans. Så vi tar vår ilska och våra sorger och så går vi framåt sida vid sida. Jag är glad att få vara en del av den här organisationen, för i den finns sprängkraften. Här inne, i ett förbund som byggs underifrån, i ett kämpande förbund.
* * * * *
Jag bor på Albyberget, i en av dom över tusen lägenheter som Botkyrka kommun sålde till en riskkapitalist 2013 trots protester från boende och kommuninvånare. Under ett och ett halvt års tid pågick kampen för att folkets gemensamma egendom inte skulle reas ut och för att vi hyresgäster skulle kunna känna oss trygga med att vårt boende inte skulle ombildas eller lyxrenoveras. Unga från fritidsgården, äldre damer, han som äger kiosken vid tunnelbanan, hon som klipper hår i centrum. Alla sida vid sida i nätverket Alby är inte till salu.
Trots alla aktivisters slit vet vi hur sagan slutade. Samma politiker som pratar sig varma om engagemang, delaktighet, mångfald och ja, ni vet. Dom hade inga problem med att vifta bort Albyborna när det väl gällde. Dom kallade oss ligister, trixade med regelverket och undrade varför kidsen ”inte bara går med i SSU”.
Berättelsen om Alby är inte till salu är en berättelse om samtiden. Om hur cyniska politiker i ena andetaget pratar om utanförskapet och passiviteten i förorterna, men i andra andetaget pratar om kravaller och ligister när vi höjer våra röster. Om hur makt och ägande flyttas från folket till riskkapitalister.
Men berättelsen om Albybornas kamp är också berättelsen om framtiden. Även om det kanske är andra som är huvudpersoner så är det en av Ung Vänsters viktigaste roller framöver – att driva på för förändringar lokalt och göra motstånd mot försämringar. Vi som är dom bästa aktivisterna måste gå först och skapa rörelse för frågor som känns och bränns, i stad och land där unga tröttnat på att makten och tryggheten förvägras dom. Vi glömmer inte gemenskapen och solidariteten, när vi tågade genom kvarteren, hur vi skapade rubriker i nationell media och rädslan i makthavarnas ögon. Vi avslöjade hyckleriet och vi tog strid för orten.
* * * * *
Är det kallsinnig taktik som gör att vi vill bygga rörelsen underifrån och att vi säger att förändringen börjar i vardagen? Nej, det vore att förminska det som ska leda till mänsklig frigörelse. Ibland behöver vi påminna oss om det, vi som vill förändra samhället i grunden och därför har nära till å ena sidan vanmakt och å andra sidan högmod. En rörelse som vill göra allvar av sina ideal kan aldrig vara idealistisk. En vänster som skriver folk på näsan, moraliserar och sätter sig till doms skapar ingen frigörelse. Den marginaliserar sig själv och kan kanske fungera som en verklighetsfrånvänd klubb för inbördes beundran. Därför avfärdar vi dom politiska idéer som säger att konsumentmakt, välgörenhet eller snusförbud i landstinget leder framåt. Därför är teorin ett verktyg och inte ett självändamål.
Den som lutar sig mot dogmer och statiska samband som grundval för politisk rörelse gör det för att fly undan denna insikt. När man inte får bekräftelse från omvärlden börjar man söka den på annat håll. För visst är det enklare att vara dom som förstått det som alla andra missförstått, och visst känns det tryggt att dra sig undan och beklaga sig för varandra. Fuck the system, vi är inte som dom. Och i samma sekund undanröjs möjligheten till progressiv förändring, för den kan vi bara vara tillsammans.
Vänstern ska stå i opposition mot makteliten, inte mot majoriteten. Vänstern ska varken utlysa tävlingar i vem som är bäst på att rabbla sina privilegier i sömnen eller felcitera döda män med skägg för att bevisa sin poäng. Vi ska visa styrkan i att vi är många, inte stå vid sidan av och peka finger. Vänstern ska inte tala om för vanligt folk vad som är bäst för dom, vänstern ska vara vanligt folk.
Därför behövs Ung Vänster. Vi finns där, i vardagen, för det är där vi kommer ifrån. Vår vilja att förändra samhället kommer av värkande fötter, mögliga badrum och oöppnade pensionsbesked. Av dyra busskort, stängda ungdomsmottagningar och gruppterapi hos Arbetsförmedlingen. ”Så här kan vi inte ha det”, säger vi till varandra, och nån svarar: ”men hur skulle det annars vara?” och tillsammans når vi insikten att en annan värld är möjlig. Och vi bygger rörelsen underifrån och vi visar att förändringen börjar i vardagen.
* * * * *
Härom veckan valdes en ny partiordförande i Kristdemokraterna. I sitt installationstal pratade Ebba Busch Thor om sin kamp mot ondskan, och gick i nästa sekund till attack mot aborträtten och flyktingars livsvillkor. Hon vill begränsa uppehållstillstånden så att dom blir temporära och otrygga och hon vill ge vårdpersonal rätt att vägra utföra aborter. Det här är inte första gången vi ser Busch Thor. Några av oss kanske minns hennes ansikte från KDU-affischen där hon härmar den feministiska ikonen med snusnäsduk och spänd armmuskel med det catchy budskapet: ”We can do it – utan kvotering”. Vi är nog många som önskar att vi sluppit se bilderna från när hon och KDU:s förbundsordförande Sara Skyttedal besökte den israeliska militären. Dom har etsat sig fast i mitt minne, bilderna av dem, poserande på bandvagnar, siktande med kulsprutan och leende som i en colgate-reklam.
Budskapet från Kristdemokraterna är tydligt. Den mörkblå högern är tillbaka och på offensiven, borta är kampen för flyktingamnesti och allas lika värde. Istället hörs ekon från förr, om familjen och godheten. Ekon som påminner oss om strider vi tidigare tagit, strider vi vunnit – strider vi kommer att vinna igen.
Om det är ondska att mena att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, medan det inte är en rättighet att arbeta som barnmorska, skriv då upp mig på svarta listan. Om det är ondska att kräva att den som flytt krig, tortyr och förtryck och riskerat livet på resan till Sverige och blir en av få som ges uppehållstillstånd också ska få det permanent, ja, kalla mig då gärna ond. Om det är ondska att bekämpa apartheid-regimen i Israel, och stå upp för det palestinska folkets rätt, ja då är jag ond. Ja, kamrater, vår ondska är villkorslös och vi säger – leve aborträtten och leve asylrätten.
* * * * *
Men vi kan inte stanna vid motstånd mot reaktionärer och försvar av asylrätten. Det räcker inte, och vi måste skynda för det går snabbt nu. Det genomrasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna blev landets tredje största i valet, och arbetarrörelsens partier gjorde ett historiskt dåligt val. En gång till. Jag har inte tid att linda in det – det är ett totalt misslyckande för hela arbetarrörelsen.
Jag står inte ut med fler expertkommentatorer och vilda spekulationer på temat Varför växer SD. Och förlåt mig, men jag blir förtvivlad av Facebook-flödet. Vi måste komma ifrån missuppfattningen om att dom kan stoppas om vi bara avslöjar dom. Att om vi delar hånfulla Youtube-klipp med korkade citat, publicerar fakta på bloggar och upplyser alla om att SD är rasister, då är det klart. Det är fel. Missförstå mig inte, det finns ännu sämre idéer. Som att vi måste ta debatten, förhandla eller lyfta fram kebab och duktiga invandrarstereotyper. Det är också fel.
Man behöver bara titta på den politiska utvecklingen dom senaste decennierna för att hitta svaret. Den som sätter på radion eller TV:n möts av triangulering och småtjafs om siffror i statsbudgeten och visioner för svensk forskning. Så här ser det ut oavsett vilken färg regeringen har och oberoende av stödpartier och budgetförhandlare. Svaret på varför SD växer är detsamma som svaret på arbetarrörelsens kris.
Dagens arbetarrörelse måste bekämpa avstånden, dom verkliga och dom inbillade, mellan dom som har allt att vinna på att gå tillsammans. Driva på för förändringar som spelar roll för oss alla, inte bara för några få. Reformer som skapar samhörighet, river murar, läker klyftor. Omfördela makten och ägandet.
* * * * *
Minns ni den där Lundsberg-eleven som sa att enligt sociologer så finns det inga klassklyftor? Jag har tröttnat på att håna henne. Eller nä, det har jag inte, men jag har annat att göra också. Jag vill bara säga en sak. Om sociologerna hade sagt så, så hade jag inte trott dom.
Jag har ingen examen i sociologi, men. Visst har det hänt nåt med Sverige. Vi har dom snabbast ökande klyftorna i västvärlden och statsministern startar innovationsråd. Vi har massarbetslöshet och statsministern startar innovationsråd. Ur led är tiden och ur proportion är samhällsdebatten. Berättelserna om vår vardag, vi som bor i hyresrätt i förorterna, som kanske aldrig kommer få ett fast jobb och som inte har råd att laga trasiga tänder, var är dom berättelserna? Ränteavdrag, RUT-tjänster och innovationsråd är inte oväsentligt men det är knappast det väsentliga för majoritetens livsvillkor idag. Frågan är inte varför det är dom här sakerna vi pratar om, frågan är varför det finns så mycket som vi inte pratar om.
Det handlar om symptom på en utveckling där orättvisorna byggs in som kilar i den generella välfärden, i den svenska modellen och i trygghetssystemen. Så ökar klyftan mellan olika skikt som egentligen tjänar på samma politik, en annan politik. En gång stod vi på samma sida, satt i samma bänkrad i skolan och gick till samma vårdcentral. Efter regering på regering som skurit och trasat, sprättat upp sömmar och ruckat på principer har människor glidit ifrån varandra och ifrån makten. Och den sista Alliansregeringen, ja låt den bli den sista, med sin precisionssäkra klasspolitik. Helene Rådberg skriver:
Och kapitalismen ska mötas med personlig sparsamhet
och kvinnlig omtänksamhet mellan arbetskamrater
Alla barnen ska mättas och få plats runt bordet
Ett två tre fyra
Goda råd äro dyra
Med dom olika valfrihetsmodellerna har samhället successivt lämpat över ansvaret för vård, skola och omsorg på den enskilde. Genom att betala för läxhjälp, skaffa privata försäkringar och ta förmånliga banklån köper en del sig fria från otryggheten, även om det bara är för en kort stund. Vi andra ser på och förväntas inte ha några andra mål än att hoppas att vi en dag kommer dit, och får höra att den som visar framfötterna har goda chanser. Valfriheten ska följa dig genom hela livet men inga garantier finns mot dåliga beslut.
Ingen av oss har några illusioner om att regeringen kommer att ta kampen för socialism, men vi är inga frasiga radikaler. Vi vet att det är bättre med en regering som kan tänka sig att försvara arbetsrätten, än en regering som vill kasta den på historiens sophög. En regering som kan ta dom första stegen mot att bygga bort bostadsbristen är bättre än en regering som helst ser att det inte ska finnas några hyresrätter kvar. En regering som kallar sig feministisk är bättre än en regering som står handfallen inför ökande inkomstklyftor och stigande ohälsa bland unga tjejer. Men allt det här förpliktigar, för vi nöjer oss inte med ord, vi kräver handling.
Låt mig komma med en idé; höj skatten. Rejält, inte på marginalen. Jag hoppas att ni inte missförstår och tror att jag bara menar bolagsskatten. Nej, fyll finansministerns tomma lador med VD:ns golfbudget, Stockholmsbratsens reskassa för sommarens seglingar och avkastningen från fondmäklarens spekulationsvinster. Ta från dom rika. Ge oss fri tandvård och ett modernt miljonprogram. Återsocialisera välfärden och bygg ut den, ge vårdbiträdena fler kollegor. Ta från dom rika. Ge till förskolebarnen och pensionärerna.
Chockhöj skatten. Rejält, inte på marginalen. Bolagsskatten, förmögenhetsskatten, inkomstskatten – alltihop. Låt nån räknesnubbe på regeringskansliet lösa detaljerna, men vi måste omfördela makten och ägandet. Bara så kan den arbetarrörelse som en gång byggde landet ta tillbaka det från högern och rasisterna.
* * * * *
Kamrater och systrar, Sverige låter sina döttrar växa upp under hot. Hot om att dom ska misslyckas med den balansgång som dom tvingas vandra eftersom dom inte är män. Ofta är den omöjlig och stundtals är den uthärdlig, men vi blir alltid påminda.
Innan vi fyller tio har det börjat bli jobbigt att titta i spegeln, köpa kläder och byta om till jumpalektionen. I trettonårsåldern hoppar vi över skollunchen och för dagbok över vikten. Vi tar selfies och räknar likes. Vi vänjer oss snabbt vid vår egna kritiska blick, och vid andra slags blickar. Ord som ropas i skolkorridoren, kanske händer också. Och är det inte du så är det en annan tjej, men nästa gång kan det vara du.
Kanske kanske, om du håller dig på mattan att det går. Smink, men inte för mycket. Träna utan att bli för fixerad. Vara schysst mot killarna, men inte för schysst. Kalkylera riskerna, räkna kalorierna. Ingrid Sjöstrand skriver
Vi biter ihop
våra tänder
Vi biter ihop
så att käkarna värker
och tänderna
nöts
Vi biter ihop
Vad är det för ett land som skryter med världens bästa jämställdhet men som inte förmår möta ett samhällsproblem som nöter ner generation efter generation av unga tjejer? Jag säger inte att kvinnokampen inte kommit långt men jag säger att det måste bli bättre. Ohälsan bland unga tjejer fortsätter öka. Och vi kan inte frikoppla ohälsan från sexualiseringen och vi kan inte frikoppla sexualiseringen från det sexualiserade våldet.
Jag citerar Ung Vänsters egna makthandbok för tjejer:
Det är okej att snacka i tjugo minuter på lektionen. Det är okej att inte snacka alls. Det är okej att vilja ligga bara för att man är kåt. Det är okej att inte vilja ligga. Det är okej att säga ja till hångel och nej till sex. Det är okej att säga ifrån om någon tafsar på en. Det är okej att vara förbannad på honom även om man inte sa ifrån. Det är okej att inte få högsta betyg. Det är okej att vilja ligga med andra tjejer. Det är okej att inte raka fittan. Det är okej att raka fittan också. Det är okej att sminka sig och bry sig om sitt utseende. Det är okej att skita i det.
Ja, det handlar om makt. Makten att skita i det. Det personliga är politiskt sa dom på 70-talet och nu är det hög tid att det blir praktik. Inte bara i lagböcker och skolplaner. Det här är bärande delar av en könsmaktsordning som skär igenom allt, och det finns ingen quick fix. Vi måste införa feministiskt självförsvar i skolan och starta jämställdhetsgrupper, vi måste ha fler kuratorer och förbättra sexualundervisningen. Stärka kvinnojourerna och rättsväsendet. Det här är bara början, och det kräver kamp.
Ung Vänster är den unga generationen tjejers politiska röst. Vårt förbund ska ta upp frågor som rör strukturer och makt. Visst finns det normer, individer, privilegier. Men rörelsen bygger vi genom att hitta det vi har gemensamt, rörelsen bygger vi på systerskap oavsett vad som skiljer oss åt. Det gäller också dom som inte känner sig hemma i identiteter, heteronormer eller trånga korridorer. Vi har skulden och skammen gemensamt men om vi bär den tillsammans kan vi lägga den där den hör hemma. Vi har fått nog av att bita ihop.
* * * * *
Kamrater, det är ingen obetydlig sak att ha blivit vald till förbundsordförande för Sveriges viktigaste socialistiska och feministiska kraft. Men det är inte på enskilda personer som vår organisation vilar, och därför ska jag göra mitt yttersta för att med ödmjukhet leda denna brokiga samling av viljestarka, outtröttliga aktivister. Men det finns särskilt en viljestark och outtröttlig person som måste nämnas. I den mån en medlem kan bära förbundet, så har Stefan Lindborg gjort det. Och framför allt så har han burit det framåt. Tack Stefan, för allt du gjort och för att jag fått vara med om din tid som förbundsordförande.
Kära förbund, vår uppgift är på samma gång tydlig och enkel som den är större än någonting annat. Det räcker inte med nya ansikten på ministrarna eller små justeringar. Makten över våra liv har för länge legat i andras händer. Förändringen kanske har låtit vänta på sig men vi ser den i varandra. Jag ser massorna som tågade till dom rekordstora demonstrationerna i Kärrtorp och Malmö, jag och min 90-åriga farfar och tja, några till. Tiotusentals till. Jag ser hyresgästerna i Botkyrka som inte ger sig trots kommunalrådets arrogans. Jag ser Ung Vänster-klubbar startas på den glesaste glesbygden och jag ser en växande feministisk rörelse som ständigt är inom synhåll. Det är enkelt och det är tydligt och det ska snart bli större än något annat. Kamrater, det är med den insikten vi formerar vår anfallsstrategi under den här kongressen.
Tack