Gästbloggare:
Hanna Carlsson sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Göteborg och Bohuslän.
När jag var åtta år började jag spela fotboll i en förening för bara tjejer. Det var bland det bästa jag gjort. Jag älskade att spela fotboll. Jag ville bli bättre, hela tiden ville jag bli bättre, och när jag började sjuan sa jag till folk att jag ville bli proffs. Det skulle jag kanske inte ha gjort, för jag kände blickarna när jag sa det. Jag kände den tryckta stämningen, och jag kände att jag inte ens trodde på det själv längre. Jag, fotbollsproffs? Jag är ju tjej, då kan man inte bli det. Det är ovanligt att leva på det, åtminstone.
Fotboll. Damfotboll. Stor skillnad. Det ena är en sport, det andra är en sport för damer. Männen är normen i samhället, kvinnorna är det inte. Men det var först nu när EM började som det slog mig: inte ens om Sverige vinner slipper de kritik. För tjejer som spelar fotboll är alltid sämre. Tjejer som spelar fotboll i landslaget är sämre än herrlandslaget, trots att damerna vunnit mycket mer.
” ‘Damer’ ska inte spela boll. Ser ju ut som män. #Lesbiska hela bunten.” ”Damlandslaget… lesbiska horor är vad ni är”. Detta är bara två av de många hatiska twitterinläggen som kommit under EM. Jag vill gråta. De bedöms inte efter prestation, för de är inte män. På onsdag spelar Sverige semifinal, efter att inte ha förlorat en enda match. Men det spelar ingen roll. Hatet slutar inte. Kommentarer om spelarnas utseende är normalt. Vi är vana. Aldrig, aldrig nånsin kommer damfotboll att kunna mätas med herrfotboll, det är det hatarna vill säga. Som kvinna måste man vara dubbelt så bra för att bli accepterad. Det här är EM och Sverige kan vinna, men fokus är inte där. Det är twitterkommentarer som bekräftar patriarkatet, det är beviset på att kvinnor fortfarande inte anses lika värda som män, men framförallt: det är drömmar hos 8-åriga tjejer som krossas innan de ens hunnit drömmas.