Läs Andreas Malm om arabvärldens sociala rörelser: ”De visar vägen”. Han ger en viktig motbild till mediernas fokus på de islamistiska motståndsrörelserna, som onyanserat beskrivs som de i princip enda oppositionella krafterna (och, förstås, som sådana ett hot mot en demokratisk utveckling).
”’Ingenting exploderar plötsligt; även jordbävningar sätts i rörelse från jordens djup innan de når husens tak’, påminner oss den palestinske poeten Mourid Barghouti. För den som velat se har det varit uppenbart att arabvärldens underjord mullrat av demokratiska motkrafter i åratal. En närmast klärvoajant vältajmad studie i processerna är Life as Politics: How Ordinary People Change the Middle East (Stanford University Press, 2010) av Asef Bayat, en av regionens mest originella tänkare, länge stationerad på universitet i Kairo. Han inleder med att dissekera vad han ser som ett orientalistiskt narrativ med rötter i 1700-talet: historien om arabvärlden som en stagnerad sumpmark, exceptionell i sitt stillestånd, sin eviga bristfällighet.
I själva verket blomstrar regionen av sociala rörelser. Bayat sveper över fackföreningarna, yrkessyndikaten, NGO-miljöerna, kvinnogrupperna, folkkommittéerna, de ständigt föränderliga islamisterna – eller ”postislamisterna”, som han hellre kallar merparten av dem – ungdomsrörelserna, de nya medierna. I Egypten blev den första intifadan en signal till återfödsel för den gatupolitik som utplånats under 1980- och 90-talens islamistbekämpning. De propalestinska demonstrationerna och solidaritetsgrupperna flöt över i antikrigsrörelsen, som i sin tur utmynnade i Kifaya, en kampanj mot Mubarak baserad på den urbana intelligentian. Men av än större betydelse – ja, ”den största och mest varaktiga sociala rörelsen i Egypten sedan befrielsekampen mot de engelska ockupanterna”, med ord från Joel Beinin, en av de främsta experterna på egyptisk masspolitik – var den nya arbetarrörelsen. ”