Partiledardebatten inleddes med konstaterandet att inkomstskillnaderna i Sverige inte har varit så stora som de är nu sedan 1975. Reinfeldt och Sahlin växlar några repliker kring detta, och det som slår mig är att statsministern 1. skyller sin egen politik på finanskrisen, 2. inte ger några signaler om att regeringen tänker ändra linje och göra något åt krisen och 3. fortsätter trumma in verklighetsbeskrivningen från valrörelsen 06: att alliansen står för ”arbetslinjen” och vänstern för ”bidragslinje” och ”utanförskap”. Hur det kan kallas arbetslinje att stå passiv inför det faktum att vi är på väg mot massarbetslöshet, och hur det kan innebära ett större utanförskap att a-kassan höjs så att den går att klara sig på, förklarar han dock inte.