Jag befinner mig tillsammans med Ida Gabrielsson i Sälen, på Folk & Försvars rikskonferens. Konferensen startade igår eftermiddag och när jag på kvällskvisten, efter en dag av diskussioner, föredrag, debatter och tjusig middag, återvände till vårt hotellrum var det med en viss känsla av olust.
Folk & Försvar är en organisation bestående av en mängd förbund, företag, föreningar och folkrörelser som ska fungera som ett forum för debatt. Varje år ordnar F&F en stor konferens, här är i år drygt 400 personer, där säkerhetspolitik och försvarsfrågor ska diskuteras.
Det största intrycket från gårdagen, vilket också utgör skälet till känslan av olust, är den strävan efter konsensus som präglar tillställningen. Genom programpunkterna – tal av Nyamko Sabuni om en ”förstärkt gemensam värdegrund i Sverige”, via gruppdiskussioner om samma ämne till debatt mellan ungdomsförbundens ordförande och vidare till föredrag om EU: s försvarspolitik av bland andra Margot Wallström och Cecilia Malmström – gick en röd tråd. Tråden var en märklig känsla av att vi alla skulle vara överens om ett antal saker, om en högst diffus ”svensk värdegrund”, fullkomligt befriad från samhällelig kontext och mest bestående av tomma floskler om mänskliga rättigheter, och om förträffligheten i EU: s långt gångna gemensamma utrikes- säkerhets- och försvarspolitik. Konsensus är honnörsordet, den som uttrycker en egen ståndpunkt betraktas som obehagligt politisk.
Men trots den mysiga ”vi är alla överens för vi är ju minsann demokrater!”-stämningen, ges det uttryck för en hel del magstarka uttalanden och ståndpunkter. Konsensusen kring EU är i sig magstark, som när EU-ministern Cecilia Malmström gång på gång upprepar att det finns ett sådant folkligt tryck bakom det EU: s utrikespolitiska utveckling, eller när både hon och Margot Wallström betonar att poängen med konstitutionsförslaget är att EU ska kunna tala med en röst i utrikespolitiken och menar att det är självklart att Sverige ska vara skyldiga att ”ge stöd” om ett annat EU-land utsätts för angrepp. Alltså i realiteten ge upp vår alliansfrihet, eller med Malmströms ord: ”Sverige kommer inte förhålla sig passivt om ett annat EU-land utsätts för en kris eller ett angrepp”. Att Sverige utan vare sig offentlig debatt eller folkomröstning ska ratificera den nya EU-konstitutionen, är en given utgångspunkt i diskussionerna.
I övrigt känner jag mig lite malplacerad på detta tjusiga konferenscentrum, med ministrar och andra V.I.P: s minglande omkring mig. Att Lars Adaktusson är konferencier för hela grejen och att jag igår satt och lyssnade på föredrag med en sovande Mikael Odenberg bredvid mig, gör inte saken bättre.
Nu ska jag ta en stund för att smälta Sten Tolgfors föredrag om regeringens försvarspolitik. Återkommer.