Vi skaffade husvagn i min familj när jag var liten. Pappa kom hem, det var sent och vi hade redan gått och lagt oss. Han sjöng: ”Man ska ha husvagn att stuva in familjen i…”, ”vaddå?”, sa vi. Han sjöng högre: ”Man ska ha husvagn för då så är man fri!”. Man kunde höra hur bra det var, med husvagn alltså, och han såg så nöjd ut. Det visade sig att han hade köpt en begagnad husvagn som nu stod uppställd på parkeringen utanför. Vi blev förstås superglada, fantiserade om hur det skulle bli nu på semestern. Inga mera tält. Nu kunde vi också sätta upp ett sånt där förtält som blir som någon slags veranda. Vi kunde resa runt, egentligen hur mycket som helst, som kungar i vagnen. Men jag fick som vanligt också lite ont i magen, den här måste ha kostat mycket, tänkte jag. Den var ju i och för sig väldigt gammal, men det var ju ett hus. Husvagnen kom inte så långt, bara några svängar till Orsa camping, där vi redan varit många gånger tidigare. Men det gjorde inte så mycket, jag tyckte om campingen, den hade en hoppborg och man kunde hyra cykelbil. Men lite synd var det att den andra familjen som var med hade köpt en ganska ny husbil. Förut hade de husvagn, då tältade vi. Kändes lite surt att fortfarande ligga lite efter, att alltid vara lite sämre. Deras barn retade oss lite, mig och min syster, så som barn gör. Ibland fick jag lust att klappa till dem, rakt i ansiktet i deras belåtna flin, dränka dem i Orsasjön eller nåt. Men jag tröstade mig med att man ska ha husvagn.
Ibland runt den tjugonde i månaden blev husvagnen aktuell hemma, jag tjuvlyssnade ofta på mina föräldrars konversationer. Pengarna höll på att sina och därför blev husvagnen aktuell även om det var vintermånad. ”Varför skulle du köpa den där husvagnen då?”, frågade mamma. ”Vi åker ju bara till Orsa med den om sommaren, nu får vi tömma ungarnas konton”. Det sa de ofta, så jag misstänkte starkt att det inte fanns så mycket kvar att tömma på våra vinnarkonton (alltså de där sparkontot som man kunde vinna pengar på sitt personnummer). Jag hade samlat kronor i ett rör och satt in där. Föräldrarna hade nog satt in ett par hundralappar också. Ofta slutade de här samtalen med att de upptäckte mig, jag blev rädd, för att jag visste att de skulle skämmas. Och i små försök att fixa det sa jag ofta, ”Det gör inget ta pengarna, sluta bråka, ni kan ta dem i röret också det spelar ingen roll”. Men det blev inte bättre, visst slutade de bråka, men deras skam skar djupt inom mig. Då började jag gråta, för att jag tyckte så hemskt synd om dem. Vi sålde husvagnen till sist. Inte så mycket av ekonomiska skäl, utan vi tröttnade nog bara helt enkelt. Det fanns ju vandrarhem på Orsa camping och busscharter till Costa Brava.
Men det är så bakvänt. Att vissa barn ska behöva växa upp med stress och ångest över småsaker som husvagnssemestrar medan andra lapar sol i skärgårdspalats. Vem ska betala mig för sveda och värk, vem ska ställas till svars för att mina föräldrar tvingades blotta sig inför sin sju-åriga unge? Ni stal min möjlighet att få känna en oförstörd barnslig glädje. Jag har betalat era semestrar på franska rivieran med min barndomsångest, men ni är inte nöjda. Ni vill ha mer. Folket med skärgårdsutsikten, den som de har för att jag inte har den, har mage att anse sig vara missgynnade. Ni påstår att ni kommer att drivas från era hem. Om ni vill slippa fastighetskatten, skaffa husvagn för fan! Tro inte att ni först kan roffa åt er lyxiga semestervillor och sedan inte betala ett dyft. Hoppas ni trillar i sjön hela bunten eller dunsar ned på asfalten från era våningar på Strandvägen!