Nästan alla kvinnor känner en kvinna som blivit slagen men ingen man känner en man som slår. Den insikten pekar på något som är centralt för förståelsen av mäns våld mot kvinnor. Att kränkningarna som kvinnor dagligen utsätts för, osynliggörs och ursäktas. Vem vill inse att bästa vännen är en hustrumisshandlare? Inte kan väl han vara sådan, han som har jobb, är en schysst kille och spelar fotboll med ungarna. Det blundas det för. Eller ursäktas med att han var full, att hon provocerar honom eller kanske att det bara var den här gången o.s.v.
Istället för att se hur mäns våld mot kvinnor alltid existerar i ett visst socialt sammanhang och ofta sanktioneras av omgivningen drar moderaternas socialborgarråd Ulf Kristersson i Stockholm en anmärkningsvärt obehaglig slutsats. Han skriver med anledning av en kartläggning av våldet, som ska genomföras att "Alla som väljer att bosätta sig i Sverige måste förstå vilka värderingar som gäller här" Jaha, och vad menas med det då? Att här i Sverige slår vi inte våra kärringar, åtminstone inte i ett socialt sammanhang, utan om det händer är det lite mer på måfå, eller? Om man läser vidare så står det. "Fulla, aggressiva och psykiskt labila män har i alla tider slagit sina fruar och barn." Okej, men nu är det alltså svartskallarna som är problemet, som slåss i sociala sammanhang? Kristersson skriver: "Hedersvåldet är till skillnad från traditionellt våld i hemmet sanktionerat av omgivningen, det utförs i ett socialt sammanhang och med sociala syften." De åtgärder som presenteras är bland annat att på SFI-undervisningen informera om att vi i Sverige minsann inte slår våra kvinnor.
Förutom att hela utgångspunkten i debatten genomsyras av rasism, omöjliggörs en verklig feministisk förståelse av mäns våld. Män slår, våldtar och kränker kvinnor överallt och hela tiden. Det är vidrigt, något som känns enda in på kroppen, vidrigt är det att med en rasistisk argumentation osynliggöra det strukturella våldet, offren och förövarna.
Vem minns inte klassens "hora" som fick skylla sig själv när hon blev tafsad på. Ja, för hon bad ju om det, som hon uppförde sig. Hon kan väl inte ha blivit våldtagen? I vilket socialt sammanhang enligt moderaterna pågår det? Och hur ser det ut för en advokathustru som förgäves försöker upprätthålla någon slags värdighet, när hon kvällen innan middagsbjudningen blivit slagen? Stela leenden från vänner och bekanta, nedslagen blick, skam som kryper i kroppen och förlamar henne. Ingen säger något, för att det är lättare så. Och så normaliseras våldet och kontrollen, bit för bit beskärs kvinnors livsutrymme. Hon slutar träffa vänner, slutar gå på fest och slutar tycka och tänka.
Av rädsla för att bli utsatt för kränkningar, anpassar man det mesta, förhåller sig alltid och tänker; om jag ler nu kommer han att slå mig då? För att överleva. Kvinnojouren dit många som utsatts för mäns våld flyr, har otaliga historier att berätta om svenska män som slår och om svenska kvinnor som varken blir trodda av vänner, släkt eller det svenska rättsväsendet. Den här insikten borde vara självklar. Men inte för moderaterna som utan heder, vänder kvinnorna ryggen, skiter fullständigt i våra upplevelser och ägnar sig åt lite rasism istället. Tack för det!
Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster