Inför nästan 300 deltagare invigde idag Ida Gabrielsson Ung Vänsters 45:e kongress som går av stapeln i Sandviken. Ida Gabrielsson, som är från Sandviken, har lett Ung Vänster sedan 2005. Hon avgår nu efter nästan sex år som förbundsordförande.
– Vem skildrar vardagslivet för den majoritet av befolkningen som inte tar in på surdegshotell, hänger på espressobarer eller studentikosa universitetsföreningar? Vem skildrar oss på allvar? frågade sig Ida Gabrielsson i sitt invigningstal.
För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03
Invigningstal, Ida Gabrielsson, Ung Vänsters 45:e kongress:
Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag börja med att hälsa er alla väldigt välkomna till Ung Vänsters 45:e kongress. Ni 209 ombud som ska få utgöra beslutsfattarna på förbundets högsta beslutande organ, kommittéer och övriga förtroendevalda, suppleanter och funktionärer – ni ska alla vara varmt välkomna. Särskilt välkomna vill jag också säga till våra internationella gäster.
Kamrater, för mig känns det förstås väldigt speciellt att få hälsa er välkomna till en kongress just i Sandviken. För mig var det här det började, och om man får tillåta sig att överdriva lite så är det även här det slutar för mig. På samma scen som jag tog en av mina första debatter för Ung Vänster, talar jag till er för sista gången.
Kamrater. Sandviken är en bruksort. Som så många andra bruksorter har det genom historien liksom idag, kretsat kring ett stort företag, Sandvik. Alla känner vi någon som jobbar där. Företaget startades i mitten av 1800-talet av konsul Göran Fredrik Göransson. I det som skulle komma att bli Sandvikens järnverk utvecklades en metod för att härda stål. Att det var ”en tid av gemenskap och samförstånd” är ett vanligt argument till varför det så sent bildades en fackförening. Det är förstås inte den verkliga historien om Sandvikens begynnelse. Bernt-Olov Andersson beskriver i sin jubileumsbok ”Drömmar om rosor och järn”, skriven åt Metall, om hur bruksstyrelsen förföljde dom som bekände sig till socialismen, om den första demonstrationen som genomfördes här 1903. Och om hur arbetare fick reprimander och straffarbete då dom lyssnade till August Palm i åkare Gustavssons trädgård.
I boken berättas det om Sandvikens radikala ungdom som startade en hemlig diskussionsklubb på ett café. Det finns beskrivet om hur Asta Gallon sålde Arbetarbladet på Caféet och om hennes man, Axel fick sparken från järnverket för att han inte övertalade sin fru att sluta göra det. Hur Kata Dahlström fick lyftas in genom fönstret för att lokalen där hon skulle föreläsa var sprängfylld. Man får läsa om striden om föreningsrätten i Mackmyra och om dom stora lockouterna. Om människorna som stod bakom utvecklingen av den så kallade Bessemermetoden, om hettan i masugnen, sett från ett annat perspektiv än ett tekniskt, kliniskt utifrånperspektiv.
Kamrater, jag känner mig oerhört rörd när jag läser, men också bestulen. Det är inte ett brott mot en enskild utan någonting mycket värre, att bli bestulen på ett kollektivt minne om den kamp som genom historien varit högst levande, högst strävsam, i min kommun, där jag växte upp.
Att undanhålla för oss vilka vi är, vad vi kommer ifrån är nödvändigt. Att istället för att ge oss sammanhang och realism, mata oss med dikt och fragment, är en grundpelare i fördumningsprojektet som manglas på oss. För att skapa den, för den rådande ordningen, nödvändiga känslan av vanmakt och kontextlöshet. Men kamrater, vi ser igenom, vi låter oss inte luras.
Patron ägde människorna och byggnaderna, bruket var hans. Dom som inte lydde blev vräkta från sina bostäder och sparkade från jobben. I ett anslag från konsuln på järnverket kunde man läsa: ”Den som vill göra eller låta i politik får söka sig arbete på annat ställe”. Själv var både han och hans söner högst politiskt aktiva och skulle senare delta i att grunda det som idag är Svenskt Näringsliv. Det går igen. Idag ser vi hur vår utbildning säljs ut, dom gemensamt ägda bostäderna blir färre och våra vårdcentraler privatiseras. Brukspatronen spatserar fortfarande, men har antagit en annan skepnad.
Under Sandvik AB:s bolagsstämma 1980 fanns en dödsruna uppsatt vid ingången. Där hade fackklubben skrivit: Sandviks vinst 9/5 1980 Sörjd och saknad av arbetarna på Sandvik AB ”Glädjen blev kort Vinsten flög bort” Vinstutdelning äger rum på Kontor 79 (Hilton). Några år senare sparkades 600 arbetare från Sandvikens järnverk.
De som får betala när konjunkturen svänger är alltid dom samma, dom som sitter säkert oavsett, likaså. Efter decennier av nedskärningar, EU-anpassning och en aggressiv ideologiproduktion råder det idag närmast konsensus. Under den senaste ekonomiska krisen fick vi stå för notan igen, med massarbetslöshet, skattesänkningar och utförsäljningar. Men det får vara nog nu. Ett eliternas projekt är ett skört samhällsbygge om folket blir upprörda och förbannade. Konsensuspolitiken måste få gå i graven, frid över den. Och till den elit som mässar till oss ovanifrån att det går bra nu, kompis det går bra nu, så är vårt svar – Nej, det går fan inte bra nu. Det är samma gamla höger nu som då. Deras kompisar är fortfarande patron och direktören. Det är vi mot dem. Kamrater, vi ska tömma aktieportföljerna och syna skattedeklarationerna. Överklassen har festat länge nog. Lyxlivet för tjuvarna och banditerna är över.
…
Kamrater, förbundet håller kongress i en mycket hård tid. Så har vi sagt flera gånger. Men utan att förringa tidigare strider i kampen, är den tid vi verkar i nu brutalare än på väldigt länge. Det syns i det generella och det finns i detaljerna. Den svenska överklassen mår bra, bättre än på väldigt länge. Medan vi inleder vår 45:e kongress rasar rasistiska krig runt om oss i världen, medan vi håller kongress här inne säljer högern ut våra gemensamma tillgångar som om det vore prydnadssaker på en loppmarknad, och när vi har avslutat kongressen kommer angreppen mot fackföreningsrörelsen och dom som jobbar, att fortsätta hagla. Pamparna, som huserar på aktiemarknaden, bestämmer vem som får sparken och vem som får stanna kvar, ropar efter krig och förstörelse, gör allt för att ge överklassen klirr i kassan. Samma elit försöker framställa facket som maffia, sjuka och arbetslösa som snyltare, och människor som fråntagits rätten till ett mänskligt liv som terrorister. Kamrater, det är mot den bakgrunden med den insikten vi formerar vår anfallsstrategi under den här kongressen.
Kamrater, jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, dom går att finna i statistiken, siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur dom ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen. Förresten behöver man knappast statistiken för att hitta ojämlikhetens spår. Den har etsat sig fast, som ett märke hos människor som inte äger sig själva.
…
Så låt oss fortsätta att tala om klass kamrater. Jag vet att det är brett men jag vill tala om den delen, LO-kollektivet, inte dom utsatta, inte dom lärda, utan den majoritet som i tidningarnas tusentals tryckta tecken reduceras till en notis. ”Man död i arbetsolycka”. Om det inte finns sensationslystnad i luften förstås, vilket betyder många lösnummer och garanterad cashflow åt ägarna. Då kan det till och med bli ett löp. ”Gängbråk i Rosengård”. Men vem skildrar vardagsslitet, vardagslivet, vardagsstressen, vardagstristessen? För den majoritet av befolkningen som inte tar in på surdegshotell, hänger på espressobarer eller studentikosa universitetsföreningar. Vem skildrar oss på allvar? Vi som sitter i kassan, städar hotellrummen eller tar hand om pensionärerna. Stig Sjödin som jobbade på Sandvikens järnverk gör det i dikten, Kolskjutaren. Ni har hört mig citera honom förut. Han sätter ord på vanmakten, talar om arbetarklassen, utan att romantisera, förenkla eller komma ovanifrån. Det är det som gör att jag återkommer till honom.
Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.
Kamrater, det är alla vi som varje dag tillsammans bygger landet genom våra arbeten. Och på oss bygger man samhällen. Jag tänker på min farmors händer som arbetade till pensioneringen på tvätten i Ockelbo, jag tänker på min farfars armar som byggde vägarna direktören går på. Jag minns min morfars guldklocka från järnverket och jag minns på min mormors skurhink. Och kom ihåg, kamrater – utan oss finns ingenting.
Klasshatet som jag bär inom mig är inget jag har uppbringat, det föddes jag med. I slutet av åttiotalet var jag butiksbiträdets dotter som satt i samma bänkrad som direktörens son. Vi är barn av vår tid och samhället har än så länge inte behandlat oss som ska bygga landet i framtiden särskilt väl. Jag växte upp med blåvitt, konsumkassar och villfarelsen att alla som hade något innanför pannbenet röstade på VPK. Klasskillnaderna var inte lika avgrundsdjupa då, om än milsvida. Att vi säger att det var bättre förr, har ingenting med ett nostalgiskt tillbakablickande att göra. Vi är ett revolutionärt ungdomsförbund som vill förändra samhället i grunden. Men det gör oss inte till några dumskallar. Det finns grader i helvetet och just nu är temperaturen satt på maxgräns. Det fanns barnfattigdom, rikemansgetton, och överklassreservat även innan vår generation. Men istället för att gå bakåt, kämpade arbetarrörelsen så att samhället gick framåt. Idag är arbetarrörelsen tillbakapressad. Vår generation har fått växa upp med ständiga försämringar. Privatskolornas explosion, privatiseringarnas era och den så kallade flexibla arbetsmarknaden. Det har varit kapitalisternas decennier och nu har dom flyttat fram sina positioner ytterligare och intagit regeringskansliet. Kamrater, för att kunna förändra måste vi veta var vi står, och just nu brinner det.
…
Kamrater. Jag gör mig lite märkvärdig och fortsätter att pratar om mig själv. När jag gick i skolan ville jag till varje pris se till att inte uppfattas som ”tjejig”. Tjejig var lika med svag och det ville man ju inte vara. Därför lyssnade jag på Metallica när dom andra tjejerna lyssnade på Take That, jag spelade bastuba i skolorkestern, alla andra tjejer spelade förstås klarinett, och jag lärde mig alla fotbollsspelare i Engelska ligan utantill. Jag pratade ofta skit om dom tjejiga tjejerna som grät, tyckte om hästar och var bollrädda. Jag fick hänga med killarna. Men ibland gick jag för långt, som när jag vann över alla i klassen i armbrytning, då hängde man plötsligt löst. Till slut lärde man sig vad som gällde, vart gränsen går. Typ vid portionssnus och mellanöl.
Senare i livet fick jag feminismens verktyg, jag släppte på tidigare föreställningar om hur man skulle vara, och vågade göra saker som jag aldrig tidigare gjort. Det vackraste med feminismen är skuldbefrielsen, när skammen inte längre bränner lika starkt i kroppen, när man istället kan bygga systerskap och gemenskap.
Kärar systrar. Nu talar jag till er. Den kollektiva bekännelsen är någonting storartat och centralt i frigörelsekampen. Det handlar förstås inte om någon jävla syjunta. Det har handlat om att bekänna tillsammans och inse att man inte är ensamma, att formulera en problembeskrivning, ta fajten för att den ska vara erkänd, vinna den och bygga vidare.
Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man ibland delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara skinnet. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan. Det är fundamentet i Ung Vänsters feministiska projekt.
Det personliga är politiskt, konstaterade feministerna på 70-talet och drog upp en rullgardin som skymt bärande områden av könsförtrycket genom historien. Dom möttes av moralkortet. Det har män som hatar kvinnor använt sig av i alla tider. Idag pågår samma diskussion kring sexköpslagen, med påstått liberala argument.
Korten blandas, och kampen om frigörelse likställs med att beröva feminismen på känslor. Min fråga till dessa ”liberaler” blir: Varför ska vi då kämpa? Frigörelsen handlar inte om att utplåna känslor, tvärtom: det handlar om att frigöra dom.
Det finns också dom som vänder sig inåt och vill bygga pyramider istället för att riva murar. En kvinnotyp ställs mot en annan. Och systerskapet där emellan anses omöjligt. Min bästa vän var klassens hora som alla fick ta på men som ingen ville ha. Där satt hon i sitt blekta hår och foundation smörjd i hela ansiktet. Killarna äcklade sig över henne, men tog ändå för sig som om att det vore några jävla bjudkarameller från Konsum. Det hade antagligen inte hänt en övre medelklasstjej. Å andra sidan hade det aldrig någonsin hänt en arbetarklassman.
Ung Vänster har varit, och är, den viktigaste feministiska kraften i Sverige. Vi går först här, kanske på ett tydligare sätt än inom något annat område. Vår feministiska offensiv riktar en sylvass udd mot dom ekonomiska orättvisorna, den ojämlika arbetsmarknaden men också mot det som sker i det privata. Det är en feminism med sprängkraft som säger – det är nog nu, inga fler ursäkter.
…
Rasismen förändrar Sverige. Svenska folket får se debattsofforna till brädden fyllda med åsikter som handlar om den så kallade invandrarfrågan. Alla talar svenska och experter som aldrig satt sin fot i förorten pratar om bilar som brinner och religiös extremism. Debatten har fastnat i rondellen och vi har nu ett rasistiskt parti i riksdagen. Vi ska bekämpa dom och stoppa smittspridningen. Islamofobin är vår tids stora fråga. Det spelar roll vad vi gör nu för vad som blir Sverige i framtiden. Därför går vi i först ledet i kampen mot rasism.
Förutom att stå upp för människovärdet, är en nödvändig antirasistisk strategi för oss att ha svar på dom verkliga problem som människor upplever. Människor sparkas från jobben, dagen efter blir dom inhyrda igen. Den flexibla arbetsmarknaden må vara flexibel för direktörerna som vill göra snabba cash, men för den som jobbar och vill kunna planera sitt vardagsliv, är det rena kaoset. Så kan vi inte ha det, vi måste sätta stopp för fattigdomssverige och vi måste bygga landet igen, och är det någon som ska stå med mössan i hand är det regeringen och deras lakejer.
…
Att vara det tydligaste vänsteralternativet i svensk politik på 2010-talet ställer delvis nya krav på strategier, såväl politiska som organisatoriska. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre. Skillnaden mellan 90-talets Sverige och nutiden är påfallande. Den politiska kartan är omritad och dom faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut idag för oss som vill ha en radikal förändring.
Kamrater med den nuvarande regeringens politik ser vi hur ett brutalare klassamhälle växer fram. Fundamenten i den svenska modellen håller på att vittra sönder, det har länge saknats en politik för full sysselsättning och villkoren på arbetsmarknaden domineras av otrygghet. Avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin och politiken på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformens införande, explosionen av visstidsanställningarna och EU-direktivens tvångströjor. dom enorma skattesänkningarna och trygghetssystemens totala urholkning har förändrat Sverige i grunden. För att använda mig av ett gammaldags utryck i dessa förnyelsetider: relationen mellan arbete och kapital är en annan idag.
…
Kamrater, vi måste vara ett alternativ och det blir vi inte genom att enbart säga det, vi måste göra förändring, vi måste visa att vi inte bara snackar utan att vi faktiskt gör något. Vi är inga frilansande frihetskämpar, vi är inga nöjesradikaler, vi är inte heller några försoffade ungdomspolitiker vars ideologiska förvirring handlingsförlamar oss. Vi är dom som inte bara pratar politik, vi gör politisk förändring.
Den ilska vi känner över att Sverige och världen är så förbannat orättvis den ska vi rikta utåt. När man inte får bekräftelse av omvärlden börjar man söka den på annat håll. Det har varit lite av en sjuka inom vänstern i alla tider. Vi ska inte leta fiender i våra egna led, eller låta oss splittras av motvinden. Tvärtom. Jag vill att vi ska ta oss an den nya tiden med all vår samlade kraft och kampvilja. Låt oss visa att vi värnar vårt vapen, vår organisation. Låt oss visa att vi sätter oss över intrigspel eller destruktiva diskussioner i interna rum. Vi har lärt av historien. Och vi kommer aldrig igen att förgöra oss själva på det sättet, för vi har en målsättning som förpliktigar.
Vi ska vara dom bästa systemkritikerna, men för att kunna vara det måste vi se det nya systemet. Den vänster som fastnar i det förgångna är dömd att misslyckas. Det viktigaste för ett revolutionärt ungdomsförbund som vill ändra samhället i grunden har alltid varit att lyckas se sin egen tid, för att kunna gripa in i den, för att kunna förändra.
Arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring är krav på förändringar som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra. Men det handlar också om att kunna tonsätta kraven så att människor känner igen sig, och viktigast av allt, att ha en organisation som kan bära upp dom krav vi ställer. Vi ska fatta beslut om gemensamma projekt och sedan gå ut tillsammans och göra dom projekten.
Att ta ansvar innebär inte att gå högerut, det handlar inte om att ställa krav som ryms inom dom ekonomiska ramverken eller börja våra pressmeddelanden med att Ung Vänster kräver fler fritidsgårdar, om statens finanser så tillåter. Vi är inte och kommer aldrig att vara en plantskola för framtida politiker, av den enkla anledningen att vår kamp, vårt dagliga slit behövs här och nu. Det behövs en tvärvändning i politiken. Vi ska bygga ut välfärden och trygga arbetsmarknaden.
Men det räcker inte. Vi är inte nöjda så. Jag läser i Stig Sjödins ”Ordet och friheten”:
Var gång som någon förväxlar friheten
med tillgången på lagom tempererade måltidsdrycker
koagulerar solen och frost brakar in i källan.
Det finns inget lagom
för det ord jag avser.
Det finns knappt plats
för dess kraft i världarnas oändliga
ljushav.
En lyckosam frihetskamp kräver revolutionärer som kan berätta berättelsen om det verkliga livet som människor lever, långt bort från lyxbåtar, fastighetsskatt och aktieutdelning. Människor som kan få det att gå ihop, som kan skapa ett sammanhang i den tid som annars så ofta kännetecknas med det direkt motsatta. En revolutionärs största uppgift i dagens avpolitiserade klimat är inte att övertyga människor om att en förändring är nödvändig. Människor kan se hur deras situation förvärras med Reinfeldts regering. Människor som vi, som varje dag möter vår spegelbild och blir påminda om vår hunsade ställning, om klass- och könsorättvisorna som etsat sig fast, om att vi inte äger oss själva. Men vi måste också övertyga och visa människor att en förändring inte bara är nödvändig utan också fullt möjlig, att marknadsfundamentalismen och könsmaktsordningen inte är några av naturen givna tillstånd.
Vår största fiende är vanmakten som slår rot och får fäste i människor om dom aldrig får sin verklighet beskriven, om dom inte möter någon som gör förändring, om dom inte får höra någon tala om friheten. Vår politiska gärning bärs upp av insikten om att en människa inte ska behöva tjäna en annan. Att erövra människovärdet är feminismens och socialismens målsättning. Så när någon frågar oss hur vi kan vara socialister eller feminister frågar vi oss istället, hur kan man vara någonting annat?
…
Kamrater, det sägs att när det är slut minns man bara det som varit bra. Man får separationsångest och vill tillbaka. Jag vet att jag stundtals kanske vart en jobbig människa att leva med, jag har mina egenheter och brister. Jag hoppas att ni kan ha överseende med dom och med tiden förlåta. Men ni kommer att gå vidare, ni kommer snart hitta någon ny, yngre förmåga. Snart kommer ni att glömma, bli nyförälskade och hitta på nya saker att göra.
Vi kommer att ses igen, för vi kan väl åtminstone vara vänner, men det kommer inte att vara som förut. Det kan det aldrig bli. Och jag vet att jag måste släppa taget, hallå det är ju ändå jag som gjort slut, men det är svårt, det är så förbannat svårt. För jag älskar er, och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna känna likadant med något annat. Samtidigt så är jag så oerhört tacksam för det som varit, jag ångrar ingenting, och jag visste ju, det ingick ju liksom i dealen, att det inte kunde vara för evigt. Och när ni minst anar det kanske jag kommer att stå där, på en veckokurs eller ett sommarläger, och kräva att få tala med er, om så bara för en liten stund.
Kamrater, trots min lite nostalgiska känsla av att vilja klamra mig fast vid det som varit, så önskar jag er all välgång och lycka i ert framtida projekt. Jag har fått vara en liten del av någonting väldigt bra. Jag kommer att sakna er oändligt mycket, men jag vet, att nya röster kommer att sjunga, klarare och vackrare, vassare och tonsäkrare. Det är min fasta övertygelse.
Jag vill tacka er för allt, för jag måste gå nu, och tills vi möts igen vill jag avsluta med att läsa ur ordet och friheten.
Också nu, när jag är bered att höviskt
och äntligen med en smula mognad ge mitt bifall
till dess många innebörder,
känns det som att grensla en schablon.
Men jag har det här alldeles bakom mig,
inom och utanför mig,
som skuldra och stödjande hand.
Frihet säger jag.
Och fanor slår eld i soluppgången.
Med det förklarar jag Ung Vänsters 45:e kongress för öppnad!
Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster