En av förra årets största fastighetsaffärer genomfördes av det norska börsbolaget Acta. Därmed är man inte längre den största privata ägaren av bostadsfastigheter i Sverige. Efter ett reportage i SVT för några år sedan om Actas bristande underhåll i sina fastigheter i Herrgården blev det ramaskri. Hyresvärden lyfte inte ett finger trots mögel, kackerlackor och upprivna väggar. Actas affärsidé har alltid varit att sikta in sig på fastigheter i förortsområden som man köper upp och låter förfalla.
Reportaget i SVT kastade strålkastarljus på en hyresvärd som inte hör hemma på svensk bostadsmarknad. Ett bolag som köper upp kommunens fastigheter för vrakbriser, avstår från att underhålla dem, gör sig oanträffbara och tjänar pengar på hyror och utförsäljningar. Enligt hovrätten rör det sig om ”mycket allvarliga och omfattande brister”. Acta finns i olika skepnader bland annat i Ronna, Herrgården och Fittja.
Vad blev då konsekvenserna för Acta? Inga. Det finns förstås eldsjälar som driver processer i domstol för att sänka hyrorna och som fortsätter nå värden med förtvivlade klagomål om basala nödvändigheter i sina lägenheter. Men det har bolaget råd att ta. Från offentligt håll har det blåst över och Acta fortsätter att förslumma våra fastighetsbestånd.
Nu har man återigen sålt lägenheter med miljardförtjänst. Koncernchefen är nöjd. Istället för att rusta upp lägenheterna och ägna sig åt fastighetsskötsel driver man in pengarna till bolagets aktieägare. Det är, som svenskan mycket riktigt påpekar, dagens slumvärdar.
Vad innebär det? Har vi givit upp den höga svenska bostadsstandarden? Får vem som helst förvalta våra hem och låta oss leva som djur? Att låta Acta fortsätta erövra fastigheter på svensk bostadsmarknad är detsamma som att långsamt låta introducera ett social housing-system i Sverige. Är man tillräckligt fattig har man helt enkelt varken rätt eller möjlighet att bo i annat än lägenheter där tapeterna hänger ner och hissarnas luktar kiss. För det är vad Acta har att erbjuda och kommunerna kan bara stå och titta på. Det skapar gigantiska skillnader i bostadsstandard (dvs. sänkt standard för vissa) och en våldsam segregation i både stora och mellanstora städer.
Insikten om att ingen vill frysa på vintrarna eller springa på toa nere i källaren, vare sig man är vårdbiträde eller tjänsteman, gav Sverige moderna och funktionella lägenheter. Öronmärkta statliga investeringar kombinerades med muskulösa kommunala bolag som byggde en allmännytta alla ville bo i. Att nu slumpa iväg folks hem till fifflande börsbolag sliter isär bostadsmarknaden och sänker märkbart livskvalitén för väldigt många människor.
Kommunerna och våra allmännyttiga bolag behöver fler och mer kraftfulla verktyg för kunna förhindra Acta, eller liknande bolag lägga beslag på våra fastigheter. Varje Actalägenhet behöver köpas tillbaka, rustas upp och göra i ordning för den som vill flytta in. Synd då att regeringen går i rakt motsatt riktning.