De senaste åren har högstadie- och gymnasieskolor, föreningar ochmyndigheter runt om i Sverige uppmärksammat Förintelsens minnesdag. Den 27 januari, samma datum som koncentrationslägren Auschwitz-Birkenau och Monowitz i Polen befriades 1945, hedrar vi minnet av förintelsens offer. I år bland annat med en manifestation för tolerans i Stockholm.
I år genomförs också en annan manifestation med anledning av Förintelsen. De nazistiska organisationerna Svenska motståndsrörelsen och Nationalsocialistisk front ställer sig oförstående till hela minnesdagen. De skriver på sin hemsida om det de kallar ”den påstådda förintelsen som ska ha skett för 60 år sedan" och att minnesdagen mest handlar om att "ingjuta skuldkänslor i de vita folken". Med anledning av detta marscherar de lördagen den 28 januari för att protestera mot "den pågående ytterst reella förintelsen av vårt folk". Om denna ”reella förintelse” är invandringen, det faktum att vi svenskar allt oftare äter kebab eller att vi använder engelska låneord är inte helt klart.
Den som till skillnad från NSF och SMR faktiskt läste sina historieböcker i skolan, vet ju att den "påstådda" förintelsen som de talar om är det systematiska folkmordet på över sex miljoner judar som nazisterna utförde under andra världskriget. Under ett av de största brotten mot mänskligheten mördades också miljontals romer, politiska motståndare, fackligt aktiva, funktionshindrade, homosexuella, Jehovas Vittnen, sovjetiska krigsfångar och polska civila.
Man får inte göra det för enkelt för sig och bara avfärda den högerextrema rörelsen som ett gäng idioter – och tro att man rycker undan benen för dem enbart genom fina ord om tolerans och mångfald. Den högerextrema rörelsens sympatisörer består tyvärr av fler än ett gäng uniformerade galningar. De som uppger att de kan tänka sig att lägga sin röst på Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna i kyrko- eller riksdagsval är alltför ofta vanlig arbetarklass som lika gärna hade kunnat rösta på socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Problemet är att man är frustrerad – och tyvärr ligger det ofta någonting i den frustrationen.
Man är frustrerad över att arbetslösheten är hög och att jobben man får är otrygga eller tidsbegränsade. Frustrerad över att plånboken gapar tom de sista veckorna innan löning, att pensionen är för låg samtidigt som hyran är för hög och att en rotfyllning kan kosta uppemot en halv månadslön. Och när man är frustrerad är det lätt att försöka hitta någon att skylla allting på.
Kampen mot den högerextrema rörelsen i Sverige får därför aldrig stanna vid fina ord – vi måste våga gå mycket längre än så. Kampen mot fascismen och rasismen måste också vara en kamp för alla människors rätt till ett tryggt arbete med en lön att leva på, ett slut på slakten av vår gemensamma välfärd och en kamp mot bostadsbristen runt om i landet.
Ett samhälle där varenda person har ett jobb att gå till är ett samhälle där rasisterna och fascisterna helt enkelt inte har speciellt mycket att komma med. Genom att minnas förintelsen måste vi påminna varandra om våra historiska misstag, och lova att det aldrig någonsin ska få hända igen.
Clara Lindblom
2:e vice ordförande, Ung Vänster