Den internationella kritiken mot den burmesiska militärjuntan har resulterat i att FN:s sändebud Ibrahim Gambari till slut fått tillstånd att möta demokratikämpen Aung San Suu Kyi. Rapporterna om antal döda är osäkra – vissa källor anger tusentals döda.
I Sverige har många visat sitt stöd. Manifestationer och insamlingar har kastat ljus på en tragedi som pågått i snart 40 år. Det är bra. Allmänhetens vetskap om situationen i Burma har ökat på grund av den intestiva mediebevakningen. Vi hoppas att fokuset kvarstår på det som är väsentligt – det faktum att diktaturer och våldet drabbar människor av kött och blod. De finns nämligen de som vill få det hela att handla om något annat. MUF-ordföranden har nu tagit sig in i svenska krigshetsares Hall of Fame. Fredrik Malm, första namn i denna samling s.k. liberaler, ger sig på Ung Vänster med påståendet att vi försvarar juntan. En del på högerkanten kommer ändå med kritik som är till skillnad mot Malms paranoia värd att bemöta. Det mesta handlar om mitt förra inlägg angående Burma med undran om varför Kina inte kritiseras.
Den mediala rapporteringen har förutom våldet mot demonstranterna uteslutande handlat om Kinas stöd till juntan, ett stöd som har konsekvenser. Det som har saknats i rapporteringen är som vanligt historien bortom nuet – händelseutvecklingen bakom de senaste minuterna, timmarna och dagarna. Vad har hänt i Burma under de senaste 40 åren? Vilka parter har haft militära och ekonomiska intressen som har bevarats eller t.o.m. stärkts under diktaturen? Dessa frågor besvaras nästan aldrig av svensk mainstream-media. Och den svenska högern är förstås utomordentligt tillfreds med detta faktum. För då kan juntan kallas för kommunister – något som förstås är en stor lögn. Då kan Kina pekas ut som den stora boven medan amerikanska, brittiska och franska företag kan komma undan med äran i behåll och svenska fondförvaltare kan fortsätta investera svenska pengar i diktaturer. Det är enklare att skylla på någon annan (läs här och här).
En historisk tillbakablick visar att en stor del av Burmas utveckling är färgad av brittisk och japansk kolonialism. Spåren av dessa rovdrifter är fortfarande synliga i landet. Det uppskattas att två miljoner människor tvingats till slavarbete i olika byggprojekt som järnvägar, flygplatser, arméinstallationer, pipelines för gasexporten samt otaliga turistanläggningar för utländska turister som flygs in av utländska reseföretag. En lista av utländska företag verksamma i Burma hittas här.
Även i dessa dagar när de mest grundläggande mänskliga rättigheterna måste försvaras och när alla krafter behövs, kan inte högern hålla sig borta från hyckleriet. Fredrik Malms anklagelser mot Ung Vänster är absurda kännetecken av just detta. Malm har nämligen flera gånger haft chansen att visa sitt stöd för Burmas demokratirörelsen. Senast när hans fd partiledare Lars Leijonborg lovordade diktaturen Kina genom boken ”Global utmaning. Så blir också Sverige vinnare”. Tystnaden inför Kinas stöd till juntan var pinsam. Var höll kärleken för demokratin hus då? Var befann sig Fredrik Malm iklädd sin röda tröja?