Krisens sår på samhällskroppen blir allt djupare. Varslen fortsätter, bilindustrin eller rättare sagt industriarbetarna slås ned. Mycket av mer av detta lär vi se innan den avdemokratiserade marknadens okontrollerbara kontrollmekanismer vänder på utvecklingen.
Nu när löntagarnas krav nonchalerats och viftats bort av både kapital och stat kommer arbetsgivarnas krav som brev på posten. Lönesänkningar. Fackförbunden i USA har redan fått känna på pressen från ägarna av den amerikanska bilindustrin. Beskedet var ”acceptera sänkta löner för arbetarna så kan vi tänka oss att rädda jobben, kanske”. Detta samtidigt som chefslönerna och bonuserna varit rekordhöga. Facket sa nej i hopp om statlig intervention för att både rädda jobben och lönerna. Republikanerna sa nej till de statliga pengarna och stödet uteblev. Tillbaka på ruta ett.
Fackförbundet Unionen har nyligen mottagit hot liknande hot från amerikanska biljättarna. Cheferna har fräckt nog hotat anställda med sänkta lönerna för att underifrån sätta press på facket. Det finns ju enstaka tillhörande den yttersta högern som till skillnad mot regeringen vågar vara ärliga med arbetsgivarnas intentioner i krisens i spår. En av dessa skyller den kris som drabbat bilindustrin på facket (!). Argumentationen andas marknadsfundamentalistisk galenskap och lyder att det uteblivna stödet till industrierna beror på att facken vägrar omförhandla (läs sänka) löner och förmåner (läs sjukförsäkring etc).
Det är alltså i det här läget vi befinner oss. Det är hårda tider. Medan vänstern har varit för alltför försiktig med att ropa på statligt övertagande av snart nedlagda industrier, har högern gått till attack. Inte mot krisen utan till attack mot facket och arbetarna. Tyvärr ser det ju inte ut som att vi i vänstern tänker göra det lättare för oss i den pågående dragkampen. I Sverige har riksdagens majoritet, med hjälp av socialdemokraterna som lägligt nog hängde av facket, röstat för Lissabonfördraget. Man kunde förstås ha inväntat Stråth-utredningen som tydligt säger att fackets stridsåtgärder är i princip olagliga under fördraget och att det som eftersträvas är ett A- och B-lag på den europeiska arbetsmarkanden (här, här, här, här, och här). Som bekant blev det inte så. Nu hoppas vi alla på att irländarna tar sitt ansvar och begraver fördraget.
Utan möjligheter att ta till stridsåtgärder på en arbetsmarknad som regleras av marknadens parter, är den svenska modellen i praktiken död. Facket och dess medlemmar får därmed förlita sig på arbetsgivarnas allmosor. Vi kommer att gå åt mer statlig inblandning i arbetsmarknaden. Lagstadgad minimilön kan bli verklighet och därmed blir facket irrelevant. Katastrof för oss som arbetar, bra för arbetsgivaren. Om inte vänstern idag tar sig an krisens egentliga orsak, ägandet och spekulationerna, samt inte slår vakt om Sveriges självbestämmande gentemot EU-apparaten på åtminstone områden som ekonomi och arbetsmarknad så kan det vara försent imorgon. De politiska partierna i oppositionen har chansen att visa att de tänker försvara den svenska modellen. Men om inte detta sker tydligt, borde det vara fackets tur att på allvar ta tag i frågan. Exempel från Norge har visat att stödet för facket och dess medlemmars frågor finns och att stödet är stort. Det gäller att våga ta steget! Det är vår tur nu!