Hej Mats!
Jag ser att du skriver i Svenska Dagbladet idag. (Jag noterar att du undertecknar artikeln med ”andra vice ordförande för Kristdemokraterna” och inte med din ministertitel. Är det för att det gått så dåligt med din regerings bostadspolitik som du väljer bort titeln måntro?) Hursomhelst, jag råkar veta att det är du som är ansvarig för det här landets bostadsförsörjning, så jag skulle vilja säga några saker med anledning av din artikel. Först: det är bra att du uppmärksammar att vi har bostadsbrist. Det var på tiden.
Men jag tycker att det är synd att du inte verkar vilja lösa problemet, utan att du istället konstaterar att det ”är svårt nu och värre kommer det att bli”.
Det känns inte särskilt lovande eller hoppingivande.
Sedan skriver du om Norge som ett positivt exempel, eftersom unga bosparar mer där än här. Det vill du att vi också ska göra. Men du måste ha missat att bostadsmarknaden i Norge, åtminstone i storstäderna är en katastrof. Anledningen att fler sparar för att kunna köpa en bostad, är att där finns erbarmligt få hyresrätter och att hyrorna är mycket höga. Den norska bostadsmarknaden bygger helt enkelt inte på samma modell som den svenska. Istället för att flytta till ett eget hem, måste norska ungdomar ofta bo i så kallad ”hybel”, som innebär att man hyr in sig hos en familj. Jag minns att du tidigare förfäktat den idén. Jag skulle å min, och andra unga människors vägnar, vilja betacka mig det systemet. Jag ska förklara varför.
Det låter ofta på dig och andra borgerliga politiker i den bostadspolitiska debatten som om unga ställer för höga krav på boendestandard – och att vi som vill att bostadsbristen ska byggas bort, på samma sätt kräver någon slags orimlig lyx för ungdomar. Resonemanget provocerar mig. För det blir alltmer tydligt att ert projekt går ut på att omdana den svenska modellen på bostadsmarknaden, inte bara genom att ge marknaden mer fritt spelrum (läs: höjda hyror), utan också genom att sänka standarden på bostäderna, åtminstone för unga. En tudelad bostadsmarknad, med en normal standard för äldre, väletablerade människor och sämre lägenheter för unga. Eller boende i källaren hos någon villafamilj. Detta i kombination med förslag om statligt reglerade lönesänkningar och ännu otryggare anställningar för unga får mig att undra kring, och bäva inför, vad det är för slags liv ni i alliansregeringen vill att unga ska få leva? Vi ska kunna sägas upp från en dag till en annan, kuska runt mellan korta jobb, med ännu lägre löner än idag och vi ska bo… ja, hur? Var?
I valet kräver Ung Vänster att bostadsbristen ska byggas bort. Det är den enda lösningen som är rimlig. För att det ska ske, krävs att staten åter inför subventioner som de din regering avskaffade, med följden att byggandet störtdykt under alliansregeringens tid.
Ung Vänster kräver att alla ska kunna flytta hemifrån efter gymnasiet. Vi pratar inte om att flytta till en våning på Östermalm eller en pittoresk högt-i-tak-trea på Södermalm. Det duger fint med någon slags normal lägenhet ser du. En tvåa med ett riktigt kök, det är vad som står högst på ungas önskelista enligt en rapport från SABO.
En egen bostad är inte en lyx, det borde vara en självklarhet. Det handlar om att få bli vuxen. Rätt enkla saker egentligen, Odell. En lägenhet. Ett jobb. Möjlighet att planera sitt liv, kanske åka på semester till sommaren. Sådana saker som din partiledare brukar prata om att ”verklighetens folk” gör. Hördu, Odell, vi unga vill också vara verklighetens folk. Ett jobb. En bostad. Ska det vara så svårt?
Mvh/
Elisabeth Biström