I samband med internationella kvinnodagen talade Hanna Cederin i Lund. Läs talet här:
Hanna Cederin, 8 mars
Vi är här därför att vi hör ihop. Vi samlas för de segrar vi vunnit och för de strider vi har framför oss. För varje kvinna och med varje kvinna. Vi väljer solidariteten och vi väljer systerskapet, vi är oskiljaktiga. Varje strid vi tar, varje seger och varje minut av motstånd är för alla kvinnor. Det sägs att vi drabbas men vi är inte i första hand offer. Det är inte lidandet och inte sorgen som gör att vi kämpar utan det handlar om att det faller på våra axlar. Vi täcker över, vi bär upp, vi får livet att gå vidare. Vår styrka är det som gör att samhället håller trots att makten vänder människor ryggen. Vår styrka går inte att bryta, inte att förneka. Utan kvinnor: ingen fred. Utan oss: ingen trygghet. Utan oss: ingen strid och ingen seger.
När det blir mörkt, när elen stängts av så är det vi som tänder stearinljusen. När bomberna faller är det vi som tröstar och lugnar. Vi tar våra sjalar och lägger om barnens kalla axlar när vinden ligger på. Vi ger oss iväg till andra länder och tigger i förhoppningen om ett bättre liv för våra barn. Vi skickar iväg våra söner över land och hav, de riskerar sina liv och våra hjärtan för att söka tryggheten. Kanske kan vi en dag följa efter, kanske inte. När samhällets omsorg rycks bort av de mäktiga som hellre skyddar börsvärdet än människovärdet så är det vi som visar omsorg. Om de äldre, om sjuka. Våra ryggar värker, pensionerna står still. Vi går sida vid sida på vårdgolvet.
Det hörs många vackra ord om jämställdhet och kvinnors rättigheter. Men aktivister, vi förstår att ord kräver handling. Vi genomskådar de liberala papperstigrarna som gärna plockas fram av eliten när det passar men som aldrig håller för eldsvådor, bruna vindar eller ekonomiska intressen. Freden är inte abstrakt eller teoretisk, den är inte tryckta ord på ett papper. Den är ingen utopisk dröm, bortom verkligheten. Den finns i varje land, hos varje folk, i varje familj, i Aleppo och i Cizre. På landsbygden i Rumänien, på asylboenden, i båtarna på Medelhavet. På äldreboendena, trots strider om tider och värkande leder. Den finns här, på torget i Lund. Vi täcker över och håller ihop samhällen med vår styrka, men vi är trötta på att bära eliten och deras orättvisa projekt. I praktiken visar freden sig genom kampen, gemenskapen, organiseringen. Genom striderna, motståndet mot de som skyddar sina intressen. Och det är vad vi gör, för att vi måste. Varje dag, var och en för sig och tillsammans. Inte minst genom att vi lever och vill leva, vi vill ha fred och frihet, makt och trygghet.
Därför kräver vi att människovärdet omsätts i handling och att asylrätten gäller. Vi kräver rätten att återförenas med våra familjer, rätten att få se våra söner igen. Vi kräver rätt till vård och tak över huvudet. Till de som säger att vi inte är välkomna, att våra söner inte är välkomna, dom som beslutat att vi blir en andra klassens arbetskraft på arbetsgivarnas villkor. Till dom säger vi: Inte en krokodiltår till från de hycklande socialdemokraterna och miljöpartisterna i regeringen. Inte en dag till med ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och stängda gränser. Släpp in dom som flyr, låt dom stanna.
Vi säger att kvinnor ska ha ekonomisk självständighet, alltså inte hypotetiskt sett, inte i teorin. Det betyder rätt till heltid, arbetstidsförkortning och ett rättvist pensionssystem. Vi säger höj skatten. För att vi är trötta på att ta ansvar när välfärden brister. Vi behöver fler kollegor och vi vill inte gå ner i arbetstid för att ta hand om anhöriga. För att Sverige är rikare än någonsin. Dollarmiljonärerna är fler än någonsin och barnfattigdomen slår rekord. Hur kan det vara så? Omfördelning är enkelt, men inte för den som fjäskar för eliten. Inte för en regering som saknar ryggrad, som hellre skyddar unkna maktstrukturer än människovärdet. Till dom säger vi: ta från dom rika och ge till oss kvinnor. Ta från dom rika, korta arbetstiden och bygg ut välfärden.
Därför står vi här. Vi är inte tysta, inte svaga och inga viljelösa offer. Tvärtom. Det är vår styrka som får livet att gå vidare, som bär samhällen och familjer. Vi kan inte nedvärderas, säljas och brytas ned. Det har vi visat genom historien. Vi står här för att vi kräver någonting annat. Vår styrka, våra kroppar och vår tid är just vår. Kvinnokampen är inte abstrakt eller teoretisk, det är inte tankar och idéer som driver oss. Den är ingen utopisk dröm, bortom verkligheten. Det är i det praktiska, i det materiella, i nuet som vi hittar orsakerna och sambanden. Där ser vi att styrkan finns, att vi kan. Där ser vi vad vi måste göra. Vi måste hålla ihop och utmana de motståndare vi möter i vardagen, i regeringen, globalt, i ekonomiska institutioner och i korrupta regimer.
Vi samlas för de segrar vi vunnit och för de strider vi har framför oss. För varje kvinna, med varje kvinna. Bröder, vi väljer solidariteten. Systrar, vi väljer systerskapet. Det sägs att vi drabbas men vi är inte i första hand offer. Det är inte lidandet och inte sorgen som gör att vi kämpar. Det handlar om att det faller på våra axlar. Vi täcker över. Vi bär upp. Vi får livet att gå vidare. Det är tack vare oss. Vår styrka är vad som gör att samhället håller trots att makten vänder människor ryggen. Vi säger nog nu. Vår styrka går inte att bryta, inte att förneka. Vi hittar ljuset och hoppet i varandra. Utan kvinnor ingen fred, utan oss ingen frid. Utan oss ingen strid och ingen seger.