Hem / Nyheter / Hanna Cederins tal på Vänsterdagarna

Hanna Cederins tal på Vänsterdagarna

13 september, 2015

Helgen 12-13 september ordnades Vänsterdagarna, där 1100 vänsterpartister träffades i Malmö. Under lördagens storsamling talade Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin.

Läs talet:


Hanna Cederin, 12 september 2015

Vänsterns kamp handlar om att mänskliggöra det som avhumaniserats.

Att vi är människor är det som binder ihop oss. Annars är vi ganska olika, ibland väldigt olika. Vissa har växt upp i hus på landsbygden, andra i lägenhet i stan och andra på flyktingförläggning. Vi är sneda och krokiga, långa och korta. En del tror på Gud, andra tror alldeles bestämt på ingenting alls och en del tror på Malmö FF. Men vi har vår mänsklighet gemensamt, och vårt människovärde.

Att prata om sann medmänsklighet är inte snällism eller välgörenhet. Det är en nödvändighet. Insikten om att nästa gång kan det vara jag, nästa gång kommer det vara jag. Men om vi, tillsammans, jag och du. Då kan vi skydda varandra. Och om inte skydda, så kan vi dämpa stötarna, lindra värken. Bära den tillsammans. När ditt hem i Kobane bombas så kan jag visa att jag ser, få andra att se. När EU räddar storbanker och släcker elen i ditt kvarter kan jag protestera. Och om du kommer till mitt land ska jag ge dig tak över huvudet. Om du blir sjuk ska jag ge dig vård. Om du strejkar så strejkar jag med dig, och om jag strejkar, så strejkar du med mig. Vi står sida vid sida.

Att förklara vad medmänsklighet betyder är radikalt. Vi vågar påstå att en annan värld är möjlig. Vår rörelse består i att gemensamt räta på ryggen. Vår kamp handlar om att vägra vara tjänstefolk. Vi vågar kräva värdiga löner, kortad arbetsdag och makt över schemat. Rätt till bra utbildning, en meningsfull fritid. Vi vill förändra samhället, inte skrapa på ytan utan i grunden.

Därför välkomnar vi dom som kommer hit på flykt.

Vänsterns medmänsklighet är inte en fråga om hur spännande det är med nya kulturer, färger, musik. Och även när det lönar sig ”ekonomiskt” med medmänsklighet, är det inte så den ska försvaras. Vänsterns kamp handlar ju om motsatsen till det tekniskt, matematiska. Det som säger att hur lönsamma vi är inte avgör vårt människovärde. Vi kan inte reduceras till siffror i statistiken, volymer, lönsamma eller olönsamma, varor som kan skeppas runt, mätas och vägas och säljas.

Det mest radikala är att visa medmänsklighet i handling. När medier och politiker istället för att beskriva utsatta grupper med ord som ”volymer” och ”sanitär olägenhet”, i ord och bild istället visade människoöden i sitt verkliga sammanhang så väcktes också medmänskligheten. Men det är inte rubriker och twitter-delningar som gjort att utvecklingen vänts, utan de tiotusentals solidaritetshandlingar som vi varit en del av den senaste veckan.

Solidaritet som blir till mer än ord är den direkta konsekvensen av insikten om att ”det kunde varit jag”. Det är ett fundamentalt samband som bygger på att olika slags personer ser sig själva i varandra och går framåt tillsammans. Misstänkliggörande och avhumanisering är giftet som splittrar, men solidaritet och mänskliga möten är en motkraft som verkar långsiktigt.

Inga forskningsrapporter, FN-resolutioner eller faktablad i världen kan väga lika tungt. Inga protester mot rasistiska torgmöten, kravlistor med politiska reformer eller debattartiklar kan nå lika långt.

Den viktigaste antirasismen måste handla om solidaritet. Och vi som är aktivister måste se det i vår vardagskamp, att vi i tillägg till protester måste bygga nätverk, mötesplatser och plattformar för samarbete. Mellan landsort och storstad, förort och city-kvarter, arbetslösa och arbetande, minoriteter och majoriteter. Ordna läxhjälp, fritidsaktiviteter, skapa kultur och forum.

Ingen kan säga att det är tandlöst att stå upp för varandra. Inte i denna tid. Inte nu. Det är inte konfliktfritt, tvärtom. När klassklyftorna ökar snabbt. När glesbygden utarmas och glöms bort. När hatbrotten mot muslimer, mot slöjbärande kvinnor, gör sig påminda i statistik och blåmärken. Men det är ingen läpparnas bekännelse, det förutsätter politisk handling. Det är inte liberala papperstigrar och det står i direkt motsättning till dom makthavare som i ena andetaget pratar om människors lika värde och i det andra bygger murar, skapar klyftor och angriper våra livsvillkor.

Organisering är vårt löfte till varandra. Vi är en del av de tiotusentals solidaritetshandlingar som märkts i Sverige den senaste veckan, men det här är bara början. Vänsterns kamp handlar om att mänskliggöra det som avhumaniserats. Än är vi inte klara.

Tack.