Hem / Artiklar / Henrik Malmrot inviger Ung Vänsters 49:e kongress 2021

Henrik Malmrot inviger Ung Vänsters 49:e kongress 2021

Invigningstal, Ung Vänsters 49:e kongress 2021
Henrik Malmrot, förbundsordförande
Stockholm, 2021-01-03

Socialister, feminister, antirasister, aktivister välkommen till ung vänsters första digitala kongress, men den 49e kongressen i vårt förbunds historia. Det är här vi bestämmer nästa steg för vår rörelse och diskuterar politik och organisation. Kongressen är i vanliga fall ett tillfälle att få umgås med kamrater, sjunga sånger i plena och lära känna nya vänner. I år blir det annorlunda och pandemin har tyvärr sett till att det blir lite längre distans emellan oss till skillnad från tidigare. Det sociala får vi istället uppleva med kamrater från vårt distrikt och klubb eller med familj och vänner om ni är med själva. Det kommer kanske uppstå problem under dagarna men tillsammans kommer vi lösa detta och tillsammans genomföra något historiskt. 

Den senaste kongressperioden har varit lång, längre än förväntat. Vi har hunnit med mycket under den tiden, Vi genomförde en valrörelse där vi värvade fler medlemmar än någon av de tidigare tre stycken trots att vi startade med rätt dåliga förutsättningar. Vi har tagit fram handböcker i antifasistisk aktivism, i hur man organiserar lokalt och vi har en speciell överraskning som det pratats om länge men som kommer upp senare under kongressen. Vi har gjort en omorganisering av förbundscentralen och aktivit arbetat med att stärka arbetsmiljön. Vi har genomfört nationella klubbstyrelseutbildningar, debattörsubildningar och höstkonferenser. Vi har genomfört stora kurser, massor med klimataktioner både internationellt och nationellt. Vi har affischerat, delat flygblad, organiserat våra vänner och klasskamrater. Vi har demonstrerat och protesterat, vi har hunnit med mycket och idag är vi nästan dubbelt så många medlemmar som för fyra år sedan. Det går framåt, kamrater.

Den här pandemin har haft enorm påverkan på vårt samhälle och våra liv. Isoleringen har skapat arbetslöshet framförallt bland unga, vi är dem med sämst villkor och de som först får gå. Inte nog med att det påverkar oss ekonomiskt så påverkar det oss framförallt enormt socialt. Att inte kunna träffa kompisar, att fritidsaktiviteter lägger ned tär på vårt psyke och mående. Jag tror tyvärr att detta kan få långsiktig påverkan på vårt mående som grupp, som inte kanske är på topp redan. 

Den här pandemin har också med brutal kraft pekat på alla de problem som funnits i vården och omsorgen. Den har visat att systemet redan var trasigt och nu får vi äta upp konsekvenserna. Kall kapitalism har ätit ur vår välfärd där personal behandlas som maskiner och patieneter som pengapåsar. De patienter som inte är lönsamma kan man skita i och den anställde som inte springer sparkas. Rapport efter rapport har visat att de försämrade arbetsvillkoren i välfärden kostar liv och har hjälpt pandemin att spridas. Det här är ett resultat av år med borgerlig korruption där de säljer ut vårt gemensamma till sig själva och deras vänner. Där man rear ut vårdcentraler där vinsten nästa år är lika hög som kapitalisten betalade för det. Man vill inte ha nån insyn, inga granskningar och i Danderyd polisanmäler man dom som nämner ordet korruption för förtal. Men borgerligheten är inte ensamt ansvariga, Socialdemokrater som styrt år in och år ut genomför ofta exakt samma politik och skär ned i samma takt. En annan välfärd är möjlig, resurserna finns för ett annat samhälle. Vi skulle kunna gemensamt finansiera en välfärd där vårdpersonalen inte går på knäna och där äldre får den omsorg de förtjänar. I de stora villorna på gräddhyllan finns pengar, i de stora bolagen och bankerna. De är vi som skapat deras pengar, det är på oss de skott sig och nu tänker vi ta det tillbaka. Vi vill eliminera arbetslösheten med fler kollegor i vården, rädda trötta ryggar med sextimmars arbetsdag och ge demokratisk makt över arbetsplatsen till de som arbetar där. Så bygger vi välfärden värdigt namnet.

Den feministiska arbetarsången Bread and roses ligger mig varmt om hjärtat och kristalliserar vår feministiska kamp. Kampen för tillgången till pengar, makt och försörjning. För att utjämna skillnaden och skapa en jämställd verklighet. Kvinnor framförallt de som är rasifierade är den grupp med sämst arbetsvillkor och lägst betalda. Det är tydligt vilka som tvingas gå i pension först eller som inte ens får ett jobb överhuvudtaget. Det handlar också om tillgången till en bostad som på denna bostadsmarknad är otroligt svårt för alla men vi killar får inte förfrågningar om sexuella tjänster eller om vi inte också kan städa och diska där vi bor inneboende. Men det är inte bara hårda värden som spelar roll i livet och det är i den andra halvan av bröd och rosor där kampen också fortgår. Ett värdigt liv är inte bara ett arbete och en bostad utan också hobbies och kultur. Det är att film och spel ska vara tillgängliga och finnas där oavsett vem du är. Att den machokultur som syftar till att stänga ute tjejer från olika kulturella fenomen måste krossas. Det handlar om lika möjlighet till idrott där inte kan vara så att männen alltid får bästa träningstid och plats. Det handlar också om det sociala, där kvinnor måste få en möjlighet att slappna av, att inte behöva ta socialt ansvar för männen i deras liv. “Heart starves as well as bodies, bread and roses” är sista meningen som avslutar sången, den summerar fint tanken om att vår feministiska kamp aldrig bara kan föras på en front utan måste hela tiden inkorporera den totala frigörelsen från könsmaktsordningen. 

Efter kongressen börjar nästa kapitel i vår historia. Först lite välbehövlig vila från en lång kongress. Därefter fortsätter kampen för ett annat samhälle. Nya förbundsstyrelsen, det är inte alltid lätt och roligt att sitta i förbundsstyrelsen, det är hårt arbete och mycket tåg åkande, i alla fall när pandemin är över. Men det är också otroligt, givande och utvecklande, för mig har det varit en helt fantastisk upplevelse, och jag har arbetat med människor som jag är oerhört tacksam över att ha få vara kamrater med. Det gäller att lägga i och fortsätta bygga förbundet, studier och aktiviter allt för att skola oss själva och andra, för att organisera fler i rörelsen, det finns att göra. Nästa kongressperiod tror jag kommer bli både kul och utmanande, jag tror den kommer bli riktigt bra.

Har ni tänkt på att ni genom ert engagemang i vår rörelse gör er odödliga. Era namn kommer finnas i protokoll tills bläcket har bleknat och filer korrupterats. Att ni kommer organisera nya människor som i sin tur kommer organisera nya människor pågrund av er. Att ni kommer driva fram politiska förändringar som förändrar livet för människor, Pass i feministiskt självförsvar, klimataktioner, organiserandet av arbetskamrater och skolkampanjer allt påverkar människor i er närhet. Jag vet inte om dom som kämpade för åtta timmars arbetsdag, fri aborträtt och allmän rösträtt vet att dom har förändrat vår verklighet, att dem gav oss fritid och demokratiskt inflytande. Jag hoppas att de förstod den förbättring det gav oss genom deras kamp. Men inte nog med att ni ska känna att ni gjort skillnad, vet att ni lägger grunden för att någon annan ska kunna lägga nästa byggsten. Det kan vara allt från det lilla att se till bokföringen är korrekt för nästa styrelse som att driva igenom förbud av bemanningsföretag och förbättra människors arbetsvilkor. Allt möjligör att kampen lever vidare. Varje del av förtrycket, klassamhället, könsmaktsordningen, rasismen rivs sten för sten och något annat växer fram. Förtryck har alltid och kommer alltid möta motstånd så länge det existerar. Kamrater före oss bekämpade förtrycket så att vi kunde fortsätta så att en dag kan framtidens kamrater kasta av sig bojorna och skapa framtidens GaySpace luxury Communism, ett liv i frihet

Nu kommer jag lämna ifrån mig taktpinnen och se nya personer driva förbundet mot nya höjder. Den här rörelsen hänger inte på en person, den hänger på oss alla. Ingen aktivitet händer utan er inget blir gjort utan medlemmar. Glöm inte det, att inte falla in i vad förbundet kan göra för mig, utan vad kan du göra för förbundet. Jag har inte tänkt att försvinna, jag är ju trots allt revolutionär socialist och feminist, jag är ung vänstrare. Jag kommer inte bära svart slips och svarta skor när jag ser kapitalismen falla, “jag vill se dess uppgång och fall”. Det är klart att jag måste citera ebba grön i mitt sista tal som ordförande. Med dem sista orden öppnar jag ung vänsters 49e kongress.