Igår var jag och några andra från Ung Vänster på Raoul Wallenbergs Torg för att visa vår solidaritet med Palestina och Libanon när högern höll krigshetsarmanifestation tillsammans med Sionistiska federationen.
Jag överdriver inte när jag säger att det nog var det mest galna och obehagliga jag varit med om. Jag vet förstås redan vad de tycker, men det är skillnad att på håll läsa om eller betrakta deras vidriga ställningstaganden och verklighetsfrånvända uppfattningar än att vara på plats och se dem öppet manifestera sin människofientlighet. Man tänker liksom att de borde skämmas. Jag bara stod där och kände ilska, obehaget bet sig fast och kändes in på bara kroppen. Krigshetsare efter krigshetsare höll sina tal och man förlamades på något sätt av rädsla för att de så ogenerat stoltserade med sitt förakt.
Vi var alltså några stycken som var där tillsammans, vi hade en banderoll som det stod avbryt allt militärt samarbete med Israel på. Intill vägen höll vi upp skyltar där det stod ”Tuta mot Israels ockupation” på. Vad glad man kände sig när de tutade, de spratt till i kroppen och man kände samhörighet. Medan vi stod där så inleder Fredrik Malm, ordförande Liberala ungdomsförbundet, med att skrika ut till en jublande publik ”där i hörnet står Lars Ohlys slynglar”. Och senare säger Birgitta Ohlsson riksdagsledamot fp till Expressen att hon var rädd för alla de vänsterextremister som var där och bråkade samt att hon såg Ung Vänsters ordförande. De fanns andra motdemonstranter på plats och exakt vad de gjorde vet jag inte eftersom vi höll till på ett helt annat ställe. Vi gjorde vår grej för att vi inte stod ut med tystnaden. Några blev upprörda, hytte åt våra Palestinasjalar, kallade oss för muslimjävlar och spottade oss i ansiktet. Men vi fortsatte vår stilla protest tills allt var avslutat.
Jag har många gånger varit nära till tårar på demonstrationer. Oftast för att det har varit så fint, för att vi har varit många som tillsammans vågat trotsa allt från nedskärningar till krig. Man har känt stoltheten och kampviljan i att utgöra en del av någonting större. Men på Raoul Wallenbergs Torg var det en kväljande känsla jag hade. ömsom ville man kräkas för att det var så vidrigt och ömsom gråta av ilska och missmod.
Ibland kändes det som om det inte var på riktigt för de agerar så verklighetsfrånvänt. När den ena efter den andra går upp och hyllar Israel som mellanösterns enda demokrati tänker man att det här måste vara fiktion, ett reportage i en Ding Ding värld eller ett studiebesök i lustiga huset på Grönalund, förutom att det förstås inte är lustigt på något sätt. De manifesterar under parollen ja till fred- nej till terror, det är obegripligt hur de på allvar kan ställa sig där och hålla masken, för inte kan de väl själva ens tro på det. Att hylla en stat som bryter mot folkrätten, mänskliga rättigheter och som är som en katalog över terrorbrott blir ofattbart. Om de inte menar att människorna i Palestina och Libanon är något annat än just människor. Att deras drömmar och önskningar saknar värde.
Det som utspelade sig på torget är på många sätt ett utryck för den tid vi lever i. Att Fredrik Malm kan stå och försöka använda sig av en tragedi som förintelsen för att legitimera Israels illgärningar mot det palestinska och libanesiska folken är fullständigt barockt. Fast samtidigt blir jag glad när jag tänker på hur få de var och hur många vi faktiskt är. Den 3 september anordnas en till demonstration i Stockholm och fler kommer att anordnas på andra ställen. Självklart kommer jag vara där och demonstrera för en rättvis fred.
Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster