Inför nästan 300 kursdeltagare invigde Ida Gabrielsson Ung Vänsters veckokurs i Motala. I sitt tal lyfte hon bland annat att tryggheten på den svenska arbetsmarknaden håller på att sättas ur spel.
– Incitamentet att hålla ihop är inte lika självklart för människor när trygghetssystemen urgröpts och misstänksamheten har slagit rot. Att du tjänar på en stark A-kassa och ett värdigt socialförsäkringssystem, även som frisk eller om du har ett jobb, har försvunnit i debatten.
Ida Gabrielsson, invigningstal veckokursen
Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag börja med att hälsa er alla väldigt välkomna till Ung Vänsters veckokurs här på Bona folkhögskola. En del av oss har varit på veckokurs förut, för andra är det första gången. Veckokursen är någonting väldigt speciellt, ett av de viktigaste arrangemangen vi har i det här förbundet. Det har blivit en institution för att utveckla och bygga ännu duktigare och vassare aktivister. Det är den största klubbsammandragningen vi genomför årligen och det är någonting stort och väldigt värdefullt. Så ta tillvara på de här dagarna kamrater, de kommer att vara betydelsefylla för dig som ska vara en del av den rörelse som vill att jämlikheten ska ersätta klass- och könsorättvisorna.
Vi samlas här i ett Sverige som har förändrats i grunden. En regering som slitit sönder samhället och skapat enorma skillnader människor emellan blev omvald. De största skattesänkningarna i modern tid genomfördes och i media beskrevs nedmonteringsprojektet som att gå mot mitten, alternativt mässades det om att ta ansvar i kristider. I valrörelsen täcktes löpsedlarna av mer eller mindre irrelevanta skandaler och som fredagsmys kunde folket få sig en hel tobleronebilaga att titta i. Uppdrag Granskning passar också på att köra en favorit i repris, som kommer fram till slutsatsen att i VPK fanns det folk som kallade sig kommunister. Aldrig tidigare har en regering blivit så illa granskad.
Det svenska välfärdssamhället håller på att trasas sönder. Jag ogillar domedagsprofeter så vida det inte är på film förstås, men låt oss konstatera att det ser riktigt illa ut. Ungarnas dagispengar går till skatteparadis, sjuka människor friskförklaras som om det vore Jesus själv som sträckt ut sin hand och sagt “Du kan gå nu, res dig upp i fadern, sonen och den helige andes namn!”. Men strax visar det sig att underverk tillhör fablernas värld och i verkligheten så är sjuka människor precis lika sjuka efter friskförklaringen. “Det är ju kris!” mässar regeringen, och bygger ut regeringskansliet. Tycker man att det ska vara mer personal på äldreboendena, så att mormor kan få ens promenad också, är man en utopist som inte fattar att det här, det är inget jävla hotell. Så ser spelplanen ut i det nya Sverige.
Sverige har gått ifrån att vara ett land som utmärkte sig internationellt för utbyggnad av välfärden till att utmärka sig i snabba försämringar. Medan skolminister Jan Björklund plockar mössor av eleverna i klassrummen, så förs samtidigt en politik som innebär att vi får stå med mössan i hand på arbetsplatserna. Gillar man inte läget så är man utbytbar mot kön med arbetslösa som står och knackar på. Det påminner om mellandagsrean – det gäller att vara först och knuffa sig fram bland alla människorna i de trånga gångarna, med förhoppningen om att just jag, just i dag ska kunna göra det där klippet. Och är annonsvaran slut får man kanske nöja sig med att plocka hem förra årets modell.
Människor sparkas från jobben, dagen efter blir de inhyrda igen. Den flexibla arbetsmarknaden må vara flexibel för direktörerna som vill göra snabba cash, men för den som jobbar och vill kunna planera sitt vardagsliv, är det rena kaoset. Så kan vi inte ha det, vi måste sätta stopp för fattigdomssverige och vi måste bygga landet igen, är det någon som ska stå med mössan i hand är det regeringen och deras lakejer.
Men vi måste också vara självkritiska. Arbetarrörelsen i bred bemärkelse har svikit människor under en längre tid och det fick vi betala notan för i valet 2010. Väljarna gav det lägsta stödet sedan allmän rösträtt till de partier som en gång var de som byggde landet. Det rödgröna regeringsalternativet blev aldrig en rörelse underifrån, och de politiska skillnaderna mellan vänster och höger var för små. Debatten i valrörelsen kretsade runt de frågor som berörde ett fåtal; förmögenhetsskatten, hushållsnära tjänster och en ökad fastighetsskatt framställdes som att det skulle handla om liv och död. Borta var debatten om de vanliga människorna, om otrygga jobb, rätten till bostad och behovet av en utbyggd välfärd.
Det nya Sverige ställer enorma krav på en arbetarrörelse som är svagare än på väldigt länge. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre, borta är det dominerande stora socialdemokratiska partiet som förvaltade välfärden. Fackpamparna som vi, oftast med rätta, kritiserade på 70-talet, har idag varken den legitimitet eller den makt de tidigare hade. Skillnaden mellan nutidens Sverige och 90-talets är påfallande. Den politiska kartan är omritad och de faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut för oss som idag vill ha en radikal förändring. Det som i den mediala debatten kallas mitten är flyttat långt ut på högerkanten och där är det i dagsläget riktigt trångt. Men inte tillräckligt trångt tycker socialdemokraternas Niklas Nordström och låter sig betalas av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraterna att gå högerut, varför det nu skulle behövas kan man ju fundera.
Kamrater vi kan nu dödförklara det svenska välfärdsbygget och det som varit den svenska modellen, avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Incitamentet att hålla ihop är inte lika självklart för människor när trygghetssystemen urgröpts och misstänksamheten har slagit rot. Att du tjänar på en stark A-kassa och ett värdigt socialförsäkringssystem, även som frisk eller om du har ett jobb, har försvunnit i debatten. En permanenterad arbetslöshet och en försvagad fackföreningsrörelse utan tillräcklig anfallsstrategi har skapat kaos på arbetsmarknaden.
Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformen, explosionen av visstidsanställningar och EU-direktivens tvångströjor. För att använda mig av ett gammaldags uttryck i dessa förnyelsetider – relationen mellan arbete och kapital är en annan idag. Förnyelse har blivit synonymt med högervridning, ett luddigt begrepp som ledarskribenterna lanserat som mirakelkuren. För Ung vänster krävs en annan form av förnyelse, vi måste ta ett större ansvar, se till att finnas på plats oftare och bättre. Vara dom som talar om mitt liv på mitt språk och säger kom med oss så kan vi förändra tillsammans.
Den ilska vi känner över att Sverige och världen är så förbannat orättvis den ska vi rikta utåt. När man inte får bekräftelse av omvärlden börjar man söka den på annat håll. Det har varit lite av en sjuka inom vänstern i alla tider. Vi ska inte leta fiender i våra egna led, eller låta oss splittras av motvinden. Tvärtom. Jag vill att vi ska ta oss an den nya tiden med all vår samlade kraft och kampvilja. Låt oss visa att vi värnar vårt vapen vår organisation, låt oss visa att vi sätter oss över intrigspel eller destruktiva diskussioner i interna rum. Vi har lärt av historien. Och vi kommer aldrig igen att förgöra oss själva på det sättet, för vi har en målsättning som förpliktigar.
Vi ska vara de bästa systemkritikerna men för att kunna vara det måste vi se det nya systemet. Den vänster som fastnar i det förgångna är dömd att misslyckas, det viktigaste för ett revolutionärt ungdomsförbund som vill ändra samhället i grunden har alltid varit att lyckas se sin egen tid, för att kunna gripa in i den, för att kunna förändra. Borgerligheten vann inte valet på enskilda reformer, de vann valet på en sammanhängande berättelse. Berättelsen om utanförskapet, dikten om arbetslinjen och sagan om att det ska löna sig att arbeta.
Kamrater, det är förbannat ohederligt och en skandal att komma undan med att gå till val på en arbetslinje samtidigt som det råder massarbetslöshet i landet.
Och visst är det på många sätt samma gamla höger nu som då, men det nya fattigdomssverige som deras orättfärdiga politik skapat är på flera områden att rulla tillbaka bandet till 30-talet. Striderna för dagens unga vänster förs ibland på nya arenor, med andra metoder och mot tyngre motståndare. Det räcker inte längre att prata politik, vi måste göra politik. Vi måste ha vår egen berättelse, om det verkliga livet där människor lever långt bort från lyxbåtar, förmögenhetsskatt och fastighetskatt. Människor vet att en förändring är nödvändig, klass och könsorättvisorna har etsat sig fast som ett märke hos människor som inte äger sig själva, men misstron och missnöjet gör det svårt att skapa en tilltro till att en förändring till det bättre också är möjlig.
Arbetarrörelsen på 30-talet byggde upp sina egna trygghetsinstitutioner. Det ska vi ta intryck av, vi ska inte bara kräva en fritidsgård i ord, vi ska se till att ordna fritidsaktiviteter för ungdomar, alla ska med och vi ska vara de som organiserar de ungdomar som drabbas hårdast av högerpolitiken.
Kamrater och systrar. Jag läser Märta Tikkanens ord.
Det är dags för oss
att skrota ned vårt dåliga samvete systrar
det här samhället lever på vårt dåliga samvete
man behöver inte alls besvära sej med att förtrycka oss
så länge vi nogsamt förtrycker oss själva
det får räcka nu
nu är det dags att skrota ned vårt dåliga samvete systrar
Feminister, vi drar igång en feministisk offensiv i Ung Vänster. I dagens Sverige så är det unga LO-kvinnor som har de otryggaste jobben, de som inte vågar gå med i facket eftersom den som bråkar får gå. En vän till mig som jobbar inom restaurangbranschen berättar att hon får stå ut med sexuella trakasserier, hon blir tafsad och kladdad på. Chefen tycker att hon är snål när hon gnäller och menar att en och annan klapp i rumpan kan hon väl bjuda på. Ohälsan och stressen bland tjejer ökar i skolan och man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det hänger ihop med nerdragningar på skolkuratorer och annan skolpersonal. Även inom det allra mest intima och privata kränks kvinnor, ofta av den de älskar. Att sova med fienden är ett politiskt problem som kräver politiska lösningar och det ska Ung Vänster leverera. Det är nog nu, vi orkar inte, vill inte, är så förbannat trötta på alla dessa ursäkter. Just do it, inga fler ursäkter, det är dags för en feministisk upprustning.
Antirasister, islamofobin håller på att förgöra människor. Rasismen genomsyrar samhällsdebatten och vi går en mycket obehaglig utveckling till mötes. Det är invandrare som drabbas konkret dagligen av misstänksamhet i krogkön, på jobbet eller i tunnelbanan. Men rasismen gör någonting med alla människor. Den kletar sig fast. En ensam man som spränger sig själv till döds i Stockholm klassas som terrorist medan en man som avrättar människor i Malmö beskrivs som en ensam galning. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen kommer att prägla Sverige framöver. Det är vår förbannade skyldighet att se till att mota tillbaka den här utvecklingen. Vi måste ha en antirasistisk strategi som har nolltolerans mot rasism och rasistiska förslag, men som också kan kanalisera det berättigade missnöje som många människor upplever. Vi ska vara antirasisten på jobbet som tar ett snack med arbetskompisen, vi ska vara antirasisten i skolan som säger i från och styr in diskussionen på de verkliga problemen och vi ska vara den som drar igång protester när våra skolkamrater utvisas. Vi kommer aldrig att använda den antirasistiska kampen för att tillfredsställa våra egna behov av att få känna oss radikala. Och de som gör det är inte våra vänner och inte våra samarbetspartners, eftersom vi vet att deras agerande spelar rasisterna och deras agenda rakt i händerna. Men antirasister, vårt ansvar är istället att bekämpa den utvecklingen som smittat Sverige. Ung Vänster har alltid stått och kommer alltid att stå i första ledet i kampen mot rasismen.
Så här mot slutet av mitt tal kan jag inte låta bli att bli lite nostalgisk. Jag har varit på många veckokurser som deltagare, men de senaste fem gångerna har jag varit här som förbundets ordförande. Nu inviger jag min sista veckokurs och nästa gång är det någon annan som hälsar er välkomna till Bona. Men även om det är sista gången jag står här, som ordförande för Sveriges bästa ungdomsförbund, så är det inte min sista veckokurs, det lovar jag. Om jag är välkommen förstås.
Vi misslyckades med målsättningen om att byta regering och byta politik. Sverige har nu ett rasistiskt parti i riksdagen. Samtidigt har Ung Vänster stärkts på ett ovärderligt sätt under den här valrörelsen, vi har värvat en massa nya medlemmar, kanske är några av er nya här idag. Vi har lyckats med målsättningen om att starta fler klubbar. Och vi har satt dagordningen om vinster i skolan. Allt det här är eran förtjänst, det är vårt gemensamma slit som gör att vi nu har den största veckokursen sedan i början av 2000-talet. Det visar på en styrka hos förbundet när det är som tuffast i omvärlden. Den styrkan är vårt vapen i kampen för feminism, socialism och människovärde. Människor har blivit lurade och indoktrinerade till att vi måste välja mellan pest eller kolera – det är bättre att ha ett jobb än inget alls. Men tiden då vi bockade och bugade för småsmulorna och allmosorna är över. Istället kommer vi vara så fräcka att vi kräver dopp i grytan året om.
Nu drar vi igång veckokursen!